Dagens kulturella VM - spaning - Brasilien

enligt O: "Jag trodde nog att Brasilien skulle ta sig längre i turneringen, men Belgien blev för svåra i kvartsfinalen. Dags för en brasiliansk spaning alltså."

Modernista

Raduan Nassar, Ett glas vrede. Efter en kärleksnatt på en gård i den brasilianska landsbygden blir mannen och kvinnan häftigt oense. Ett gräl utbryter och kvinnan ger sig iväg. Deras motsättningar reds ut och de står som exponenter för hela civilisationen

Natur& kultur

Vanessa Barbara, Salladsnätter 2014. Otto är deprimerad efter hustruns, Adas, plötsliga tillfälle. Hela hans tillvaro rubbas och han börjar reta sig på grannarna och de ljud som kommer ifrån dem. Ada var den som hade skött de sociala relationerna med grannar och släktingar.

Den brasilianske författaren Francisco Azevedo har skrivit en sydamerikansk familjekrönika, som på svenska fått titeln Livet i ett riskorn. Antonio, 80, förbereder lunch åt fyra generationer familjemedlemmar. Året är 2008 och platsen är en brasiliansk by. Alldeles i början av 1900 - talet kom de första i familjen till byn som utvandrare ifrån Portugal.

Jorge Amado är alltid aktuell i Brasilien. Han översätts också på många håll i världen, men i på svenska finns inte så många titlar. Romanen Gabriela: nejlika och kanel som också blivit film och såpopera i TV.

Joachim Machado de Assis, Helena handlar om en viktig mans bortgång och vad som händer när hans testamente öppnas. Ingen vet att han har en utomäktenskaplig dotter som han nu vill ha införlivad i familjen. Hur det går med det får en veta i romanen

Heitor Villa Lobos är en mycket känd brasiliansk tonsättare och cellist. Mest känt är hans sviter Bachianas brasileiras. Av dem är det arian ur svit nr 5 som är mest bekant.

Florinda Bolkan är en vacker, brasiliansk skådespelare som vi känner igen från den utmärkta, italienska TV - serien Bläckfisken.

Janet Frame, Mot ännu en sommar

Janet Frame, 1924 - 2004, är mest känd för sina tre böcker Till landet Är, En ängel vid mitt bord, Sändebud från Spegelstaden och filmen och pocketboken En ängel vid mitt bord. Ingen har väl missat historien om hur hon i många år satt på sinnessjukhus med diagnosen schizofreni. Hon behandlades med ca 200 elchocker och nästa steg var lobotomi. Då ser en läkare att hon vunnit en litterär pristävling och hon undgår med knapp nöd det sista ingreppet.
1963 skrev Janet Frame den bok som man återfann i två bundna exemplar i hennes litterära kvarlåtenskap. Och inte förrän nu har
Mot ännu en sommar kommit ut på svenska i översättning av Rebecca Alsberg. Janet Frame ansåg att romanen var alltför privat för att ges ut under hennes livstid. Och visst avslöjar hon mycket av sitt ömtåliga innersta. Kanske skyddar hon också den familj som hon besöker under en weekend i norra England och som hon iakttar och skildrar med sedvanlig skarpsynthet. Anne och Philip Thirkettle är vänliga och omtänksamma människor och deras små barn omfattar Grace med ett visst gillande. Grace beskriver Anne som en duglig husmor, maka och mor, men man anar att hon inte tycker att Anne är särskilt intressant. Är Grace dessutom möjligen lite förtjust i Philip? Flyttfågeln (hon kallar sig så) Grace funderar naturligtvis på om hon hade kunnat leva som sina stationärstationära värdar.
Grace är -med all rätt - rädd för barn. Hon vet att deras blickar är avslöjande. Barn förstår. Grace Cleave är författarinna, 30 + men förefaller äldre och bor i London men längtar alltid hem till Nya Zeeland. Hon minns sin fattiga, lyckliga men inte bekymmersfria barndom med föräldrar och fyra syskon. Familjen bodde på många olika platser eftersom fadern ideligen förflyttades. Hon skildrar sig själv som barn med en fantastisk känslighet och förmåga att frammana stämningar och beskriva miljöer. Och hennes iakttagelser av de vuxna är lika avslöjande som träffande.
Som vuxen lider hon svårt av sin oförmåga att konversera och uttrycka sig muntligt i umgänget med människor. Något händer med det hon tänkt säga på vägen mellan huvudet och munnen. Fantasin är det inget fel på och hon vet ofta före och efter vad hon hade velat säga. Men som Svante Weyler sade i dagens Godmorgon världen: "Författare ska lyssna och skriva. Prata kan vi göra själva." Så sant som det är sagt
Allra bäst trivs Grace Cleave i ensamheten i sin lilla lägenhet framför skrivmaskinen. Den hon talar mest och bäst med är en av romanfigurerna.
Grace blir alltså märkligt stum i det mänskliga umgänget. Säkert hade de moderna sociala medierna passat henne utmärkt. Hon är en främling i samhället, men hon är fri och obunden. Och under sitt weekendbesök längtar hon hela tiden efter ensamheten. Hon avbryter också vistelsen i förtid.

Berättelse om ett liv

Berättelse om ett liv handlar om Peter Handkes mor, Maria Handke. Hon är bara 51 år när hon tar sitt liv med hjälp av en massa tabletter. Hon har då skickat ett brev till sonen där hon förklarat att det är omöjligt att leva längre. Som ung hade hon alla förutsättningar att bli något. Hon tog sig hemifrån och skaffade en viss utbildning och lärde sig röra sig ute i världen. Hon var glad och social. Men så blir hon kär i fel man. Han är gift och har barn och i efterhand skrattar Maria åt att hon kunde bli kär i en liten tunnhårig man som var kortare än hon. Han var banktjänsteman i det civila men lite förmer som regementskrigskassör under kriget. En tysk underofficer har emellertid fattat tycke för Maria och hon har inte mycket annat att göra än att tacka ja till hans frieri. Hon avskyr honom och räknar strängt taget med att han ska stupa i kriget. Det gör han inte. Sonen minns gräl och slag. Modern grånar, framkallar en rad aborter, vandrar mellan olika arbeten för att slippa höra att "det är i alla fall jag som drar pengar till huset". Maria blir ingen särskild och livet tycks henne allt meningslösare vilket slutligen leder fram till ett mycket välplanerat självmord 1971. Peter Handke befinner sig då utomlands för studier, men redan efter ett par månader börjar han skriva en bok om sin mor. Den är på en gång märkligt distanserad och ganska närgången. Familjen är fattig och lider av ren känslomässig misär. Mig förefaller det som om Handke respekterar och beundrar sin mor. Och att han vet att om han inte sätter igång att skriva om henne med en gång så blir det aldrig gjort. "Begravningsritualen avindividualiserade henne slutgiltigt och gjorde det lättare för alla," skriver han. Moderns döda kropp har tyckts honom så fruktansvärt övergiven och i behov av kärlek. I Berättelse om ett liv återger Peter Handke sin mor en identitet - svalt men med kärlek. Den här boken är mindre abstrakt än till exempel Långsam hemkomst som jag inte kom någonvart med. I Berättelse om ett liv finns något personligt både i förhållande till modern och till skrivandet. Peter Handke fick Nobelpriset i litteratur 2019.

Ett annat liv

Under ensliga coronapromenader har jag haft storstilat sällskap i öronen av
Per Olov Enquist som läst sin självbiografiska roman Ett annat liv. Jag läste boken när den kom ut, men för en gångs skull överträffade uppläsningen läsningen. Per Olov Enquist tillförde något alldeles speciellt med sin mjuka, välmodulerade röst och vackra dialekt. Här finns allt med ifrån uppväxten i Hjoggböle med den fromma modern till segern över ”spritadjävulen” 1989. Pojken upplevde sin mormor som en tillgång i livet och den döde fadern var hans ständige följeslagare. Först när PO fick ett eget barn förstod han att han inte haft någon far. Hur gjorde man? Han hade ju ingen förebild. Lantisen trivs när han kommer till Uppsala. Han ser och hör och anpassar sig lätt och upplever friheten. PO skriver i största hemlighet; han vill inte göra sig till åtlöje som bondestudent. Men han har släktens magsårsmage och opereras flera gånger. Han är magnecylmissbrukare. Redan där borde man ha sett varningssignalen. PO reser runt och deltar i idrottstävlingar som höjdhoppare. Han måste inte nödvändigtvis vinna men han vill förbättra resultaten. Han fortsätter att se, höra och lära ute i världen. Han skriver och gör uppläsningar tillsammans med andra unga författare som Urban Torhamn, Göran Tunström och Lars Görling. Han gifter sig och får två barn. Han skiljer sig och gifter sig med danska Lone Bastholm. De flyttar till Paris när hustrun blir dansk ambassadör i Frankrike. PO går omkring i lägenheten och kommer sig inte för med något egentligen. Det är nu spritmissbruket tar fart på allvar. Så småningom blir det avvänjningskliniker på olika ställen. Men Minnesota – modellen passar inte PO på något sätt. Han rymmer och försöker att inte se hustruns ledsna ögon. När han rymmer i strumplästen från den isländska kliniken är det minus 3 grader och snö. Något händer med Per Olov Enquist. Året är 1989. Det är nu Berlin – muren faller. PO Enquist är i Prag, men reser genom Berlin på natten och upplever glädjeyran. (Lustigt nog var jag också i Prag och råkade passera Berlin samma natt.) PO sätter sig ner och skriver Kapten Nemos bibliotek utan besvär. Han är nu helnykterist. Minnesotamodellens nykter alkoholist är ett uttryck han inte vill veta av. Två gånger får han Augustpriset; för Livläkarens besök och Ett annat liv 2008. 1968 fick han Nordiska Rådets litteraturpris för Legionärerna. Som dramatiker har han också skördat lagrar. Medan han kämpade mot ”spritadjävulen” gick hans föreställningar för fulla hus. PO Enquist har översatt Wolf Biermanns text Ermutigung , på svenska Uppmuntran. Detta blev psalm 824 i 2000 års psalmbokstillägg. Britta Snickars har gjort musikarrangemanget. Mot slutet av sitt liv fick PO Enquist bl. a. problem med hjärtat. 2016 fick han också en stroke och ord och namn kom inte lika lätt. 25 april 2020 dog Per Olov Enquist; saknad och sörjd av många även utöver familjen.

Värst av allt är kärleken

Född: En dotter, Angela Rafaela Lo Mård.

Föräldrar: Katarina och David. (Råkade det bli.)

Året är 1969 (samma år som författaren är född) och platsen är en sydskånsk by. (Författaren bor i Simrishamn.) Det har varit en het sommar. Lo får en lycklig barndom beskyddad av 26 vuxna ögon. Överbeskyddad är kanske rätt ord.

Hennes vedhuggande mamma varnar henne för precis allting; högspänningsledningar, ormar, motorvägen, sjön, elden, hundar, o.s.v. Och mest av allt för - kärleken.

Till sista andetaget, Anne Swärds tredje roman handlar om Lo, hennes stora familj och den enstörige, dyslektiske Lukas som endast har sin dystre, ordkarge far som gärna tar till nävarna och slår i stället för att kommunicera. Mellan Lukas och Gabriel är det tyst och stumt. Men Lo och Lukas finner varandra trots alla olikheter. Hon är sju år och han tretton. Mamma varnar. I all synnerhet som Lo börjar skolka redan i första klass.

De båda barnen möter varandra första gången under en brand. Eld är ett tema i boken liksom is. Los familj har flyttat från Norrland till Skåne vilket också återkommer. Den franska 60-talsfilmen Till sista andetaget med Jean Seberg och Jean-Paul Belmondo lånar mer än sin titel till romanen. Lo växer upp och scenen mörknar. Det börjar med att pappa flyttar. Mor- och farföräldrarna drabbas av sjukdom och död; morfars lungor brinner upp; mormor bäddar in nerverna i sorgefett och farmor äts inifrån. Det blir komplicerat med Lukas sedan den vackre, charmige Yoel dyker upp. Med honom är allt så lätt. Han tar ingenting på allvar. Bara yta - ingen kärna. Med Lukas finns det bara kärna utan skyddande hölje över.

Lo far iväg till Stockholm med Yoel (i Lukas bil) och det är bara början på en odyssé mellan kortvariga förhållanden med män på olika platser i världen. Hon träffar sofistikerade lodisar, förrädiska högriskprojekt och attraktiva psykopater. Lo är mycket oförsiktig och lever farligt. Den ytliga, sinnliga kärleken är så mycket sorglösare och lättare än den verkligt djupa kärleken. Lo har inte svårt att lämna eller bli lämnad. Mamma slutar på ett tidigt stadium att försöka lokalisera sin dotter. "Ge henne tid", säger hon till Lukas. På några år trycker Lo i sig fler erfarenheter än många hinner/orkar med på en hel livstid.

Anne Swärd har en mycket personlig berättarstil, en skicklig språkhantering och en skarp psykologisk blick. De aforistiska formuleringarna och träffande iakttagelserna är många: Vad har ålder med ålder att göra?; Ensamheten är bara en sällskapslöshet man måste vänja sig vid tills den i sig blir ett sällskap. Om farfar Björn och hans exotiska träd sägs det att det egentligen inte är träden som betyder något för honom utan mellanrummet mellan dem.

Humor saknas inte heller. "Känner du till William Faulkner?, försöker LO med en av sina bekantskaper. "Nej, vem är det? Har du legat med honom?"

Världens minsta filmfestival begås av den blinda modern med de gula glasögonen, hennes ledarhund och Lo.

Författarinnan rör sig ledigt i tid och rum, men det bereder inte läsaren några svårigheter att följa med. Många är de ledtrådar som planteras ut och kanske blir det lite bråttom med uppsamlingen på slutet?

Anne Swärd har utbildat sig på Biskops-Arnö och Konstfack. Hon är mycket sträng mot sig själv när hon skriver: "En roman är inte bättre än sin sämsta mening".

Romanerna föds ur verkliga bilder. Anne Swärd promenerar mycket. Det försätter henne i ett meditativt tillstånd, säger hon. Debuten skedde 2003 med den mycket uppmärksammade romanen Polarsommar som också blev Augustnominerad. Tre år senare kom Kvicksand.
Man blir inte förvånad när Anne Swärd avslöjar att Herta Müller är en av hennes förebilder.
Det är högt betyg

Dagens kulturella VM - spaning - Tyskland

enligt O: "Den här spaningen trodde jag skull dröja. Faktiskt var den inplanerad en av de sista dagarna, men nu fick jag skriva lite i panik. Idag börjar nämligen åttondelsfinalerna och Tyskland är inte med. Helt okej för mig, då Tyskland definitivt inte tillhör mina favoritlag. Klart är att det kommer att bli svårt att förutspå resultaten även framöver, men jag ska göra mitt bästa för att publicera inläggen i en ordning som följer resultaten."
Nej, Tyskland är jag inte så förtjust i heller. Jag är oproffsig och känslostyrd och hejar på Sverige, Ronaldo och Japan. 
Men, tysk litteratur gillar jag. Och det finns så mycket kvar att välja på även sedan enligt O tagit hand om många fina författare.

Dörte Hansen, Körsbärslandet.
I ett gammalt korsvirkeshus med halmtak i marsklandet vid Elbe bor Vera Eckhoff sedan sextio år tillbaka. Vera och hennes mor kom som krigsflyktingar från ostpreussen efter en flykt i kyla och stort lidande. I korsvirkeshuset i Olland bodde Karl Eckhoff och hans mor Ida. Ida släpper motvilligt in "polackerna". Snart får hon till sin förtrytelse se sonen gifta sig med flyktingkvinnan.


Nelly Sachs flydde 1940 undan judeförföljelserna i Tyskland och kom med Selma Lagerlöfs hjälp till Sverige. Hennes Samlade dikter är en klagosång över det judiska folkets öde genom historien. Nelly Sachs tilldelades Nobelpriset i litteratur 1966 med motiveringen "för hennes framstående lyriska och dramatiska diktning, som med gripande styrka tolkar Israels öde


Thommie Bayer, Fallers stora kärlek, handlar om två ensamma män på en road-trip genom Tyskland. Marius Faller är en rik man i sextioårsåldern som anlitat Alexander Storz som välbetald chaufför  under ett par juliveckor.Utgiven av det utmärkta förlaget Thorén & Lindskog

Alfred Döblins roman Berlin Alexanderplatz filmades 1980 av Michael Fassbinder
och den gick som TV - serie några år efter. Det var en fantastisk upplevelse. Barnen fick riva hela huset om de ville, men en timme på måndagskvällarna var deras föräldrar borta för världen. Underbara Hannah Schygulla hade en av huvudrollerna.
Heinrich von Kleist, Michael Kohlhaas
von Kleist var en mycket olycklig diktare som ändade sitt liv vid blott 34 års ålder. Han vinglade omkring i tillvaron och tyckte att ingen lade märke till honom. Michael Kohlhaas ingick i kurslitteraturen men det klickade inte för mig med vare sig Kleist eller Kohlhaas. Kanske var jag för ung? Kanske borde vi ses på nytt?
 
Thomas Mann, Buddenbrooks: en familjs förfall läste vi i litteraturcirkeln och gillade mycket. Det har också blivit en alldeles utmärkt TV - serie av den och jag vet att jag har sett en fantastisk TV - serie om familjen Mann


2016 kom det ut en bok på Carlssons förlag utav Sture Packalén med titeln Tysk litteratur. Från Hildebrandssången till Kanak Sprak. Kanak Sprak lär vara den tyska motsvarigheten till rinkebysvenska. Den boken har jag missat, men nu är den reserverad på biblioteket.

Elsa och bröderna Brauer

I Oberpfals, en liten sömnig i Bayern mister två unga pojkar, Karl och Lorenz,  sin mor. Hon tar livet av sig och fadern bokstavligen och bildligen drunknar i sorg. Detta händer redan på första sidan i Astrid Rosenfelds roman Elsa, så det är ingen spoiler. Det blir hushållerskan fru Kratzler, eller som barnen säger, Kratzlerskan, som med hjälp av Jesusbarnet i himlen tar hand om barnens dagliga behov av mat och kläder. Hon har god hjälp av Murmeldjuret (herr Murmelstein) som är strax över sextio. Han har ägnat sitt liv åt att åka runt i världen och nedlägga fruntimmer. Han älskade dem alla och hedrar dem genom att minnas var och en tydligt. Till byn kommer Elsa, som är ett par år äldre än Karl och Lorenz. Hon dumpas av sin mor hos exmaken. Elsa är en egensinnig flicka med idéer om det mesta. Hon har en stark integritet och leder snart sin lilla grupp av fans med fast hand. Bröderna fäster sig vid henne var och en på sitt sätt och Elsa blir Murmeldjurets drottning. Varje kväll berättar Murmeldjuret skabrösa godnattsagor ur sitt liv för tre uppmärksamma barn. De älskar honom och han kallar dem sina härliga ungar. Under några år har de en härligt anarkistisk uppväxt. Men därefter mörknar scenen i bokens andra avdelning med rubriken Vargarna. De tre vännerna blir äldre och allt förändras. Lorenz går vilse i konstvärldens fulspel och drar för en tid Karl med sig. Och Elsa försvinner ut i periferin och först så småningom går det upp för Karl varför. Jag blev överraskande förtjust i den här boken. Den är uppiggande gränslös. Språket är brutalt direkt och skildringen av spelet mellan de unga människorna är väl fångat. Här blandas det uppsluppna med sorg och vemod. Författaren Astrid Rosenfeld är född 1977. Hon uppmärksammades redan vid debuten, Adams arv, som blev  läsarfavorit i Tyskland. Översättare: Jörn Lindskog. Thorén&Lindskog förlag 2016

Tisdagstrion v. 14: Grannar

Ugglans och Bokens Tisdagstrio gäller Grannar. Och det finns det ju gott om.

1. Grannarna av Fredrika Bremer kom ut 1937. Undertiteln är: Teckningar ur vardagslivet. Fransiska W(erner) skriver till Maria M från Rosenvik. Eller också skriver Bruno Mansfelt till Antonio de R. Till läsaren från ett fremmande fruntimmer är i regel kortare brev. Boken blev en publiksuccé. Den utspelar sig i Småland i trakterna kring Växjö och innehåller såväl vardagshistorier som dramatik och kärlek.

 2. Grannen av Buthler, Dag & Öhrlund, Dan (Jakob Colt. 4)
Huvudpersonen Christopher Silfverbielke är ondskan personifierad. Han snortar kokain och ägnar sig energiskt åt död och förödelse. Han har en anteckningsbok med en att - göra lista över sina "åtaganden". 
Silfverbielke är ute efter hämnd och upprensning. Det finns alldeles för mycket av öldrickande, rapande white trash i träningsbyxor här i världen.  Han är den granne ingen vill ha i sitt postnummerområde, står det utanpå boken. 
3. Våra främlingar. Novellix - novell av Lydia Davis 
Antingen kommer en själv som främling till en inbodd omgivning. Eller kommer någon annan till en samling okända grannar. Det gäller såväl villor som hyreshus. I villorna kan osämja uppstå på grund av olämpligt placerade komposthögar, kringspringande katter, felpacerade växter, rymningsbenägna hästar som trampar ner trädgårdar, hög ljudvolym, åverkan på egendom, hälsovådligt eldande i tunna nära tomtgränsen, och så vidare. Grannar i en trappuppgång behöver strängt taget aldrig se varandra om de har tillräckligt olika tider. Inte heller behöver en nödvändigtvis hälsa i hissen.

Bonus: Min granne Totoro

Huset på Saint Pauls väg

Den kanadensiska författaren Lise Tremblays förra bok hette Hägern och var en liten pärla innehållande fem noveller. Hennes nya bok, Huset på Saint Pauls väg,  har samma format och samma avskalade språk. Romanen handlar om en författare som gör upp med sin barndom och framför allt sin våldsamma mor, som präglat hela familjens liv. Nu ligger modern inlagd på psykiatrisk klinik i det vita rummet som dottern/författaren besöker. Dottern, som är i femtioårsåldern, inser att modern inte skrämmer längre. De har fortfarande ingen kontakt; modern är helt inkapslad i sig själv och ointresserad av andra människor. Moderns barndom har också varit präglad av våld. Som liten flicka skrämde hennes galning till far henne till att gömma sig i källaren bakom värmepannan. Och hon kom egentligen aldrig därifrån. Hon föddes in i skräck och fostrade sina egna barn in i skräck. För henne kändes graviditeterna som ett angrepp. Författarens far har en helt annan bakgrund och hans överlevnadsstrategi blev: Inte ett ord till din mor. Han höll modern på avstånd från världen och verkligheten. Ett år tidigare har fadern låtit lägga in sig på ett hospice. Han har avbrutit cancerbehandlingen och ligger i det blå rummet och väntar på döden. Dottern sitter hos honom i nästan en månad. Han är för trött för att egentligen tala, men av de korta meningar han säger förstår hon att han uppehåller sig vid sina döda. Särskilt vid brodern som omkom i en flottningsolycka. Efter faderns död finns inget som står emellan mellan modern och galenskapen. Hon glider allt längre in i en demenssjukdom. Mot galenskap tror jag bara på exil, skriver dottern/författaren. Detta lär vara Lise Tremblays egen historia. Hon skriver rakt, kärvt och mycket starkt; inga förskönande omskrivningar i några avseenden. Just det avskalade förstärker det förtvivlade. Familjen har varit helt dysfunktionell. Ingen har talat om det än mindre begärt hjälp. Jag läste boken två gånger på direkten. De 96 sidorna innehåller så otroligt mycket sorg, smärta och ett avskedstagande av föräldrarna och uppväxten. "Förföljd av den tragedin blev jag författare" avslutar Lise Tremblay sin sorgesång. Jag blev väldigt tagen och gripen av den här boken. Synd att den inte blivit bättre korrekturläst.

Moonlight becomes you

Moonlight becomes you blir De viktorianska  klockorna på svenska. Författare är den produktiva amerikanska Mary Higgins Clark, som började skriva på allvar sent i livet när hon blev änka med fem barn att försörja. För länge sedan läste jag henne ganska flitigt och gillade henne. Efter tips ifrån min syster, som vanligtvis inte läser deckare alls, läste jag den här och vi är helt överens. Ingen storslagen litteratur, men trivsamt och spännande. Och på sätt och vis lite aktuellt; missförhållanden i åldringsvården. Små rara damer på eller på väg till ett seniorbeonde för bättre bemedlade luras och/eller får sätta livet till. En rad samvetslösa män och ett par kvinnor också för allt i världen vill på olika sätt skaffa sig vinning på de gamlas bekostnad och naturligtvis håller de varandra om ryggen. Men i kulissen lurar en styvdotter, Maggie, till en av damerna och hon anar ugglor i mossen och sätter igång med sina egna, mycket oförsiktiga undersökningar. Och så går det som det går. Hon befinner sig på bokens allra första sidor levande begravd;  i en kista i en grav med en fingersnodd som genom ett rör leder upp till en (viktoriansk) klocka. På samma gång släpps ju lite luft ner i kistan. Viktorianerna var livrädda för att bli levande begravda och hade därför gjort detta arrangemang. Klockan hade en en rejäl klang och någon skulle också vakta graven. I Maggies fall är det så att någon plockat bort kläppen... Detta är ingen spoiler, för det får en veta med en gång. Och det var inte så att det var så alldeles självklart vem som hade gjort vad eftersom alla var så insyltade med varandra. Kan gott läsas.

Tematrio - Jobbiga böcker

Berätta om tre böcker som varit känslomässigt jobbiga att läsa! uppmanar Lyran (just som jag ställt in mig på att det inte blir någon TEMATRIO den här veckan!)
1. Den titel jag direkt kommer på är Trädens tystnad av Mo Hayder om vilken jag skrev så här: Nej, nu har jag bestämt mig. Jag kan inte skriva om Trädens tystnad av Mo Hayder även utgiven under titeln Behandlingen (orig:s titel: The Treatment). Hon brukar skriva om hemska saker på gränsen till det outhärdliga och hon gör det bra - men den här gången tycker jag inte att det räcker med miljöskildringen (Brixton) och utredningsarbetet som leds av Jack Caffery, som jag gillar. I det här fallet rör det sig om en fullständigt vidrig pedofilhärva.  Men intrigen är alltför skruvad och vidrigheterna upprepas lite för ofta. Kanske är det svårt för Mo Hayder att hantera den här sortens material? Inte konstigt i så fall. 

2. Hiroshimas blommor av Editha Morris är en väldigt gripande bok om s. k. hibakusha i Japan, det vill säga de som överlevde atombomben i Hiroshima med kroppsliga och själsliga skador vars återverkningar sträckte sig in i framtiden. Författarens son berättade för sin mor, som sedan gjorde stora insatser för dessa människor. Ingen ville umgås med hibakusha; ingen ville gifta sig med en sådan och de bodde i särskilda ghetton och fick försörja sig bäst de kunde. 

3. Den blå dagboken av James A Levine, professor i medicin vid Mayokliniken i Minnesota, är skakande läsning. Royaltyn för den här romanen gick oavkortat till utsatta kvinnor och barn i tredje världen. Den blå dagboken berättar om flickan Batuk som såldes som nioåring av sina fattiga föräldrar till en bordell i Mumbai. Hon satt i en bur vid "burarnas gata", väl synlig och till salu för hugade spekulanter. På båda sidor om henne satt andra flickor - och pojkar. Som ett mänskligt smörgåsbord. Batuk benämner verksamheten att baka kaka. Inte sällan försvinner dessa barn helt och hållet. De har inga namn. De är bara föremål. Vem ger namn åt en sopborste? Under en sjukhusvistelse lär sig Batuk läsa och skriva och det blir hennes räddning.

Den röda rullgardinen

Kvinnogatan 1930 Fröknarna von Pahlen II 
Agnes von Krusenstjerna hade för avsikt att i sina romaner
"... säga sanningen - sanningen om kvinnorna"
Och det gäller inte minst sanningen om kvinnors sexualitet. Hon har god hjälp av den uppmuntrande maken David Sprengler. Däremot blir det ett fasligt liv bland kritikerna och till och med det liberala förlaget Bonniers ryggar.
Kvinnogatan formligen jäser av kvinnlig sexualitet - utlevd, undertryckt, medveten och omedveten. Angela von Pahlen med de svarta ögonen och det superblonda håret går på hushållsskolan Prästkragen i Strängnäs. Hennes bästa vän är den pojkaktiga Stanny Landborg som har en mor som är som en piraya. Fru Landborg äter sina barn och försöker skära av dem från den övriga världen. De två sexualfientliga ungmörna Henrika och Fredrika Strussenhielm- Rien och Diken - driver skolan för sin försörjning; inte av kärlek till de unga eleverna. De blandar samhällsklasserna i modern demokratisk samhällsanda, men när det kommer till sovsalarna delas flickorna. Någon måtta får det vara på demokratin. Hjälplärarinnan Bell von Wenden har ett förflutet som ingen skulle kunna gissa sig till. Den storögda Angela blir föremål för Bells intresse.
Linnéa från landet är den rejäla, rådiga, friska livskraftiga i skaran. Hon är Angelas favorit - näst Stanny. Men Linnéas kvinnoöde straffar sig.
Rullgardinen i Angelas sovrum är röd. Hon har lämnat barndomens blå bakom sig.

I Höstliga skuggor. 1931. Fröknarna von Pahlen III rasar Adèle, arrendatorns sexuellt frustrerade hustru, som ger alla känslor av obehag. Hon speglas i den svala, mörka, behärskade Petra von Pahlen som nu är 33 år och börjar ge upp tanken på man och barn. Kanske beror det på att hon inte har modet?
Moderskap och barnafödande belyses ur olika synvinklar; även från den cyniske kvinnoläkarens håll.
Agnes von Krusenstjerna själv hade ett missfall 1924 och förblev därefter barnlös.
Relationer och personer glider om varandra och i varandra. Fri kärlek ställs emot det traditionella äktenskapet. Dramatiken har skruvats upp sedan Kvinnogatan. Även i Höstliga skuggor lyfts det religiösa bigotteriet fram till allmänt beskådande.
Några av personerna i romanen känner också höstens skuggor falla över sig.
Agnes von Krusenstjerna är en skicklig psykolog, men förmodligen har hon ingen större insikt i skötseln av en gård på landet - mera än att det kan behövas en arrendator och en ladugårdskarl...
Nu väntar Porten vid Johannes. Det här blir sträckläsning. Något annat är inte möjligt.

Tematrio - Önskelistan

Lyran uppmanar oss att skriva en önskelista med tre böcker som vi önskar oss i julklapp.
Jag har redan önskat bokliga saker på Annikas Bokbloggsjerka

men jag är väl inte sämre än att jag kan skriva en ny och annorlunda önskelista.

Atlas över avlägsna öar av tyska Judith Schalansky född i DDR 1980.
Undertiteln: Femtio öar som jag som jag aldrig besökt och aldrig kommer att besöka. Med pekfingret i kartboken fantiserade den unga Judith tidigt om okända platser i världen. Och eftersom jag alltid pläderat  för läsning med 
med kartbok i handen tycker jag att detta verkligen är en bok för mig. 


 

Den framgångsrike förloraren av Per Rydén.
Den handlar om Carl David af Wirsén (1842 - 1912), poet, kritiker och Svenska Akademiens ständige sekreterare från 1884. Han hatade Strindberg och hindrade länge att Selma Lagerlöf fick Nobelpriset.
Ingen har egentligen något gott att säga om denne stackars man, som ju bevisligen ändå uträttade en del. Han skrev till exempel texten till den underbara sommarpsalmen, En vänlig grönskas rika dräkt.
Man kan inte annat än bli nyfiken på en sådan person.

The Beauty of the Husband.
Anne Carson undersöker i 29 tangos ett fiktivt äktenskaps alla faser med utgångspunkt i Keats´ tes att det sköna är det sanna. Maken i The Beauty of the Husband är notoriskt otrogen vilket gör att man undrar om det räcker med hans beauty i längden?
Boken har just kommit ut på svenska.

Hibakusha, de radioaktivas art

1959 kom The Flowers of Hiroshima ut för första gången och översattes sedan till 39 språk. Det förstår en. På svenska kom Hiroshimas blommor 1961,  i översättning av Tora Palm på Gidlunds förlag. Svenska Edith Toll, gift med amerikanen Ira Morris, skrev den efter att ha tagit del av sonens upplevelser i Hiroshima strax efter det att atombomben (pikadon, den vita blixten) fällts 6 augusti 1945. Edita Morris skildrar överlevande som bor i ett eget område, ärrade till kropp och själ. Den övriga befolkningen undviker dem. De överlevande har svårt att få arbete och ingen vill gifta sig med dem. Fjorton år efter katastrofen kommer en ung, blåögd och renhjärtad amerikan, Sam Willoughby till Hiroshima i affärer. Han träffar Yuka och hennes familj och sympatin är ömsesidig. Trots de kulturella skillnaderna förstår de varandra på ett djupt mänskligt plan och unge Sam har vett att respektera de japanska traditionerna. Efter hand förstår han mer och mer av vad som döljer sig under vida ärmar och övrig klädnad. En del är tydligt på grund av kala huvuden eller saknade kroppsdelar. Annat sitter inuti människorna och kan aldrig utplånas. Yuka-sans man, Fumio, drabbas plötsligt av "sjukan" och hamnar på sjukhus. Hela kroppen förtvinar medan ansiktet sväller upp. Forskning visar att barnen till offren för atombomben kan födas med missbildningar och att de även kan föra de skadliga generna vidare. Detta drabbar Yuka-sans bräckliga lillasyster, Ohatsu. Modern kastade sig i floden som en brinnande fackla efter det att hon lämnat baby Ohatsu på stranden. I floden flyter ständigt färska blommor. Det är den enda grav de efterlevande har att gå till. Yuka-san är en gladlynt och spontan kvinna som det är lätt att ta till sig. Hon inviger Sam - san i alla ceremonier och sedvänjor som är självklara för en japan. Han är en villig och förtjust lärjunge. Så småningom får han också ta del av sådant som familjen vanligen döljer. Hiroshimas blommor är mycket lärorik läsning om hur atombomben drabbade de vanliga människorna.
Romanen belönades 1963  med Albert Schweitzers fredspris. Som första kvinna i världen blev författaren utnämnd till hedersmedborgare i Hiroshima.
Läs mer om Edita Morris och hennes arbete för atombombes offer HÄR

Kaosutmaning 2015

Nyfiken på

På senare tid har jag läst böcker om och av Bengt Lidforss, August Strindberg, Hjalmar Söderberg och Maria von Platen.

Ett namn har dykt upp påfallande ofta, nämligen
Gustaf Hellström.

Gustaf Hellström föddes 1882 och växte upp i Kristianstad 1882 och dog i Stockholm 1953.

Under lundatiden umgicks han i bohemkretsarna kring den karismatiske biologen och författaren Bengt Lidforss.

Mest känd är han för romanen Snörmakare Lekholm får en idé.

Romansviten i sju delar om Stellan Petreus inleds med Dagdrömmar (1927) och innehåller en hel del självbiografiskt stoff.

Som utrikeskorrespondent reste han omkring i världen.

Under första världskriget rapporterade han från Frankrike och USA.

och från Tyskland och Sovjetunionen under 30 -talet.

1942 valdes han in i Svenska Akademien där han beklädde stol nr 18 där han ett par år senare hälsade Harry Martinson välkommen på stol nr 15.

Under några år på 40 - talet var  Gustaf Hellström PEN - klubbens ordförande.

1935 kom nyckelromanen Storm över Tjurö där Hellström beskriver motsättningar bland skärgårdsbefolkningen på Utö. Romanen blev väl mottagen av kritiken och man liknade den vid Strindbergs Hemsöborna (1887). Gustaf Hellström visste att han sedan aldrig mer kunde tillbringa sina somrar på Utö. Strindberg var inte särskilt välkommen på Kymmendö efter Hemsöborna heller.

Det var ingen tjusande idyll. Gustaf Hellström och hans tid

är en artikelsamling som belyser Gustaf Hellström - liv och verk -ur olika synvinklar.

Redaktörer är författaren Eva Ström och Lennart Leopold, lektor i litteraturvetenskap vid Högskolan i Kristianstad.

Omslagsbilden är ett porträtt i Olja gjort av Nils Dardel. Läs Carina Burmans understreckare om 

Det var en tjusande idyll HÄR

Om Gustaf Hellströms korta förbindelse med Maria von Platen vet man nästan ingenting.

Les sœurs Brontë

1910 kom Les sœurs Brontë av fransmannen och katoliken Ernest Dimnet. Den har alltid funnits med på något sätt och nu har jag äntligen läst ett gammalt nött exemplar från 1927.
Författaren ägnar sig mycket åt familjen Brontës sorgliga historia som slutade med att den gamle prästmannen Patrick Brontë överlevde den sista familjemedlemmen (dottern Charlotte) med sex år.
Och ändå fick han sex barn, fem döttrar och en son. Sonen Branwell föreföll lovande, men gick ett tragiskt öde till mötes som alkoholist. Ernest Dimnet håller fadern ansvarig för sonens olycka. Och till viss del har han säkert rätt.
Över huvud taget skräder Ernest Dimnet inte orden. Han är djupt involverad i familjens öde; han är mycket empatisk i sin beskrivning av de tre mycket olika systrarna Charlotte (1816 - 1855) , Emily
(1818 - 1848) och Anne (1820 - 1849).
Charlotte var den pliktuppfyllande, ganska olyckliga, genialiska men tafatta författarinnan till Jane Eyre 1847, Shirley 1849 och Villette 1852.
Ernest Dimnet jämför henne med de samtida George Sand och George Eliot. Han menar att Charlotte Brontë egentligen var den mest begåvade. Men hon bodde i det avsides, lantliga Hawarth i Yorkshire och hade ingen hum om vad som tilldrog sig i världen än mindre om litterära teorier och strömningar.
Emily var den starka och stolta kvinnan som fann sin inspiration på heden. Och Svindlande höjder är helt visst en ren produkt av heden. Många av samtidens kritiker fann den frånstötande men Matthew Arnold och Charles Swinburne lyfte fram den. Och resten är ju som man brukar säga historia.
Den yngsta systern, Anne, var mild och god och hade blicken riktad mot himlen redan från början. Det viktigaste för henne var att inte vara till besvär. Men hon skrev Agnes Grey - en vidräkning med guvernantsystemet - och
Främlingen på Wildfell Hall där hon tar upp det problematiska med alkoholism. De båda romanerna väckte inte mycken genklang. Då.
Både Emilys och Annes romaner överskuggades helt av Jane Eyre.
För att återgå till Charlotte så avvisade hon en rad frierier. Bland annat det från den som senare skulle bli hennes man prästen Arthur Nicholls och som under första tiden i äktenskapet kallade Mr Nicholls i breven till väninnorna. Sedan blev det Arthur och därefter "min käre man".
De två sista åren i sitt liv var hon odelat lycklig.
Men hennes svaga fysik dukade under i ett havandeskap.
Ernest Dimnets bok Systrarna Brontë var engagerande att läsa. Han ser ur en annorlunda vinkel och med andra förtecken. Han lutar sig (klokt nog) mot The Life of Charlotte Brontë av
Mrs Gaskell som var väninna till Charlotte B. Den biografin kom ut redan 1857, två år efter Charlottes död. Det var hennes far som bett Elizabeth Gaskell att skriva.

Familjen Brontë. En brevbiografi är sammanställd av Juliet Barker.

Liten förskolehistoria

Den 21 april föddes Friedrich Fröbel i Thüringen.

Han började tidigt  intressera sig för pedagogik. Det viktiga i all uppfostran skulle vara att utveckla varje människas inneboende möjligheter. 
Med detta mål i sikte skapade han den första barnträdgården (Kindergarten) 1837. 1896 nådde barnträdgårdsverksamheten även Sverige.

Här hade det funnits barnkrubbor sedan 1836 men dessa hade ingen pedagogisk verksamhet utan var mera barnpassning.

Friedrich Fröbel betonade barnens fria lek i uppfostran. Som undervisningsmaterial använde han till exempel klossar i olika geometriska
former, s. k. lekgåvor. Naturen var också viktig komponent i Fröbels
pedagogik liksom miljön.
Förskolor i Sverige och på många andra ställen i världen  tillämpar fortfarande Fröbels idéer och många firar Kindergarten - dagen den 21 april. 
Friedrich Fröbel dog 1852.

Läs mer på Förskolenätet

Bilden har jag lånat från Bjerevångens förskola i Everöd.

Dagens kulturella VM - spaning - Peru

enligt O: "Mer Sydamerika och nej, som konstaterat är det inte min del av världen. Jag läser lite från världsdelen, ser ingen film därifrån och har aldrig rest dit." 

Nej, så vidare mycket latinamerikanskt har jag inte heller läst. Men i min hylla hittar jag Latinamerikansk berättarkonst. Nittonhundratalsprosa i urval av Artur Lundkvist. En delfinbok. 1964. Där finns en novell av César Vallejo som heter Vax. Den handlar om spel och droger. Annars är Vallejo mest känd för sin lyrik. Vallejo föddes i en småstad i norra Peru. Han är mestis och den klyvnaden ekar också i hans verk.

Michael Bond, Kalla mig Paddington: den första boken om björnen från Peru.
Paddington har bott hos sin tant Lucy i Peru, men nu har hon flyttat in på ett pensionat för gamla björnar. Paddington åker som fripassagerare i en livbåt på ett fartyg till London. Där hittar familjen Brown honom på Paddington Station (där Paddington nu står staty) och tar med sig björnen hem.

Alfredo Bryce Echenique har skrivit många romaner och noveller. Han föddes i Lima i en rik överklass, som han sedan gycklar med i sina romaner. Medelklassen hånas också för sinsträvan  efterlikna överklassen. Min älskades trädgård handlar om en ung man som blir kär i en dubbelt så gammal kvinna

På den utmärkta sidan Musikinstrument hittar jag en bild av det peruanska nationalinstrumentet charango. Där kan en också hitta historik och anvisningar om hur en använder instrumentet. Charangon är släkt med lutan.

Eva ur spillrorna

Ananda Devi är född 1957 på ön Mauritius utanför Afrikas östkust. Utbildningen fick hon i London. Sitt stora genombrott fick hon med romanen Eva ur spillrona som översatts av Maja Thrane och kommit ut på utmärkta Tranans förlag 2020. 17 - åriga Eva är navet i boken. Omkring henne rör sig poeten Sad, den hetlevrade Clélio och skötsamma Savita. De bor alla i utkanten till Mauritius huvudstad Port Louis i en förstad som kallas Troumaron. Folket som kommer härifrån har en stämpel på sig. De är av en sämre sort; de är fattiga och arbetslösa. Kvinnorna miste sina arbeten när syfabriken lades ner. Männen ägnar sig mest åt dryckenskap. Ungdomarna driver omkring utan meningsfull sysselsättning och våldet ligger strax under ytan. Eva har upptäckt hur hon kan använda sin unga kropp som handelsvara och hon är fast besluten att hon inte ska fastna i Troumaron. Hon vill inte bli som sin mamma, som förgäves försöker få den slitna lägenheten att se lite finare ut. Sad skriver dikter till Eva och smyger ner i hennes väska. Hans idol är Rimbaud. Clélios bror, Carlo, har flyttat utomlands och har enligt egen utsaga lyckats bra och har nu en tiorumsvilla. Clélio tror honom inte. Ingen hjälp kommer från Carlo. Clélio har ett häftigt humör och har lätt för att komma i bråk med omgivningen. Så småningom hamnar han också i fängelse. Ananda Devi levandegör den hårda, ruffa miljön med hjälp av språket; korta, enkla slagkraftiga meningar. Inte ett ord för mycket. Jag tror att den här förortsmiljön finns på många ställen i världen. Eva ur spillrorna är en stark roman som griper tag och engagerar från första stund. Läs den!

Titel: Eva ur spillrorna

Författare: Ananda Devi

Översättare: Maja Thrane

Förlag: Tranan

Tryckår: 2020

Antal sidor: 182

 

En smakebit på søndag

Foto: Helena Dahlgren

Marie på den norska bokbloggen Flukten från virkeligheten utmanar oss varje söndag att dela med oss av det vi just läser - utan spoilers så klart.
 
"Jag kände genast lättnad när jag överlämnade allt åt min svärmor och också i det fallet visade hon sig vara den kvinna jag ville likna. På några dagar fick hon tag i en storvuxen flicka i tjugoårsåldern från Maremma, Clelia, som fick noggranna instruktioner om hur hon skulle sköta hemmet, handla och laga mat. När Pietro träffade på Clelia i hemmet utan att ha haft något att säga till om tappade han behärskningen. "Jag vill inte ha några slavar i mitt hem", sa han. Adele (svärmor) svarade lugnt: "Hon är ingen slav, hon är anställd." Och jag som kände mig stark när min svärmor var med fräste: "Tycker du att jag ska vara slav, då?" - "Du är mamma, du är ingen slav." - "Jag tvättar och stryker dina kläder, städar och lagar mat åt dig och har fött ett barn åt dig, jag har all möda i världen att ta hand om henne, jag är helt slut." - "Och vem har tvingat dig till det? Jag har aldrig bett dig om något."

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten utmanar oss varje söndag att bjuda på en smakebit ur den bok vi just läser. Ovanstående är en scen ur ett äktenskap på sidan 243 i Den som stannar, den som går, del tre i Elena Ferrantes Neapel - kvartett. Fler smakebitar HÄR