söndag 17 januari 2010

Janet Frame, Mot ännu en sommar

Janet Frame, 1924 - 2004, är mest känd för sina tre böcker Till landet Är, En ängel vid mitt bord, Sändebud från Spegelstaden och filmen och pocketboken En ängel vid mitt bord. Ingen har väl missat historien om hur hon i många år satt på sinnessjukhus med diagnosen schizofreni. Hon behandlades med ca 200 elchocker och nästa steg var lobotomi. Då ser en läkare att hon vunnit en litterär pristävling och hon undgår med knapp nöd det sista ingreppet.
1963 skrev Janet Frame den bok som man återfann i två bundna exemplar i hennes litterära kvarlåtenskap. Och inte förrän nu har
Mot ännu en sommar kommit ut på svenska i översättning av Rebecca Alsberg. Janet Frame ansåg att romanen var alltför privat för att ges ut under hennes livstid. Och visst avslöjar hon mycket av sitt ömtåliga innersta. Kanske skyddar hon också den familj som hon besöker under en weekend i norra England och som hon iakttar och skildrar med sedvanlig skarpsynthet. Anne och Philip Thirkettle är vänliga och omtänksamma människor och deras små barn omfattar Grace med ett visst gillande. Grace beskriver Anne som en duglig husmor, maka och mor, men man anar att hon inte tycker att Anne är särskilt intressant. Är Grace dessutom möjligen lite förtjust i Philip? Flyttfågeln (hon kallar sig så) Grace funderar naturligtvis på om hon hade kunnat leva som sina stationärstationära värdar.
Grace är -med all rätt - rädd för barn. Hon vet att deras blickar är avslöjande. Barn förstår. Grace Cleave är författarinna, 30 + men förefaller äldre och bor i London men längtar alltid hem till Nya Zeeland. Hon minns sin fattiga, lyckliga men inte bekymmersfria barndom med föräldrar och fyra syskon. Familjen bodde på många olika platser eftersom fadern ideligen förflyttades. Hon skildrar sig själv som barn med en fantastisk känslighet och förmåga att frammana stämningar och beskriva miljöer. Och hennes iakttagelser av de vuxna är lika avslöjande som träffande.
Som vuxen lider hon svårt av sin oförmåga att konversera och uttrycka sig muntligt i umgänget med människor. Något händer med det hon tänkt säga på vägen mellan huvudet och munnen. Fantasin är det inget fel på och hon vet ofta före och efter vad hon hade velat säga. Men som Svante Weyler sade i dagens Godmorgon världen: "Författare ska lyssna och skriva. Prata kan vi göra själva." Så sant som det är sagt
Allra bäst trivs Grace Cleave i ensamheten i sin lilla lägenhet framför skrivmaskinen. Den hon talar mest och bäst med är en av romanfigurerna.
Grace blir alltså märkligt stum i det mänskliga umgänget. Säkert hade de moderna sociala medierna passat henne utmärkt. Hon är en främling i samhället, men hon är fri och obunden. Och under sitt weekendbesök längtar hon hela tiden efter ensamheten. Hon avbryter också vistelsen i förtid.

3 kommentarer: