torsdag 21 januari 2010

Herta Müller, Hjärtdjur


Tankar från en läsecirkel

Vi börjar med att fastställa tid och rum; Rumänien på 70-80-talen under diktatorn Nicolae Andruta Ceausescu. Stämningen i landet är grå och dyster. Alla är misstänksamma och osäkra och frågar sig vem man kan lita på. Och det visar sig att svaret i stort sett är: Ingen. Denna stämning förmedlas väl till oss läsare som inte har svårt att leva oss in i huvudpersonernas dagliga kamp för tillvaron. En av cirkeldeltagarna delade med sig av personliga erfarenheter från Rumänien under den här tiden. Hon kände precis igen stämningen. En annan tyckte att allt var lika absurt som i en roman av Kafka.
Huvudperson är den namnlösa berättaren samt tre unga män, Edgar, George och Kurt. De skriver brev till varandra och utvecklar ett kodat språk, är noga med dateringen och lägger in hårstrån i breven för att de ska veta om brevet öppnats. De kallas till förhör av den obehaglige Pjele och hans lika obehagliga lilla hund som också heter Pjele; de förföljs och övervakas. Det visar sig att berätterskans bästa väninna, Tereza, är värvad av säkerhetspolisen och det blir naturligtvis en traumatisk upplevelse som är mycket svår att hantera. Den absoluta tilltron vänds i sorg. Det kan alla lätt föreställa sig hur det kändes. Dessutom är det någon som funderar över Kurts egentliga identitet och liv.
Och när man läst de sista sidorna i boken känner man att man verkligen behöver gå tillbaka och nagelfara Kurts göranden och låtanden och vad han eventuellt inte råkat ut för men som drabbat de andra. Och varför?
Hur mycket civilkurage hade man själv varit mäktig? Och hur länge? Ingen vet hur man reagerar under extrem press.
Alla har fascinerats av Herta Müllers språk och sätt att bruka metaforer. Var och en hade sina favoritställen och vi läste högt en stund. Vi var överens om att den här boken måste få ta tid och att den bör läsas om. Hjärtdjur kan verka bedrägligt lättläst vid ett första påseende, men så enkelt är det inte. Men givande! Vissa nyckelord upprepas. Näsdukar har t. ex. en speciell betydelse (vilket ju också framgick av nobelföreläsningen), liksom frisörer, saxar, röda läppar, skärp, knappar, plåtfår, trämeloner och plommonätare. Alla har fastnat för sina nyckelord. Det förkommer många fåglar och växter i boken dessutom.
Humorn är en viktig ingrediens. Man kan faktiskt skratta när man läser Hjärtdjur, trots att den handlar om en så hemsk tid. Var och en har exempel på avsnitt som roat. Den sjungande mormodern är allas favorit. Hon blir alltmer förvirrad och absurd för varje dag som går och känner inte igen någon i familjen längre. Men hon är älsklig på ett sätt som verkligen ingen annan i boken är.
Ju mer man ägnar sig åt Hjärtdjur desto mera ger den. Man känner att man både behöver och vill fördjupa bekantskapen. Språket och humorn är det som får Herta Müller att överleva.
Det gäller läsaren också. Vi tycker att motiveringen till Nobelpriset är bra "... med poesins förtätning och prosans saklighet tecknar hon hemlöshetens landskap".

För andra gången har cirkeldeltagarna varit lite överens. Första gången var när vi lät oss förföras av Hariku Murakami, Kafka på stranden.
Men oftast är det bråk! Och det är kul.

























,

1 kommentar: