Den tredje berättelsen/novellen i Alice av Judith Hermann har titeln Richard. Alice sätter på sig solglasögonen och stiger ut på gatan som möter henne med sitt myller av talande, nickande och gestikulerande människor. I parken intill är ljuden annorlunda. Snart kommer hon att passera ett blomsterstånd vid Prenzlauer Allee.Den här promenaden påminner om Mrs Dalloways och Virginia Woolf. Alice ska besöka Margaret och Richard. Han sitter uppe i sin pyjamas och dricker vatten och röker. Rökningen gör varken från eller till i det här stadiet. Man väntar slutet vilken dag som helst. Kroppen har lagt av men hjärtat slår. Margaret och Richard har talat om allt; till och med begravningen. Parallella världar, känns det som. Och i Alices våning sitter Raymond i sitt universum.
Malte är Alices morbror (eller är det farbror?) som tog livet av sig endast 22 år gammal. Alice har bestämt sig för att hon ska försöka komma lite närmare. Som barn har hon bar förstått att det är något särskilt med honom men ingen vill berätta om vad. Alice har bläddrat i fotoalbum och hon har funnit ett namn, Friedrich. Och hon har funnit honom i telefonkatalogen. Friedrich lovar att ta kontakt med Alice nästa gång han kommer till Berlin. Och det gör han. För fyrtio är sedan hade portvakten fått bryta upp dörren till Maltes lägenhet bara för att finna att det var för sent. "Malte om vilken man sade att han hade haft en besvärande dragning till slutet - sade de andra det?"
Den sista novellen i Alice har titeln Raymond som i Alices sambo, Raymond. Han är död och Alice håller på att städa ut hans saker. Hon börjar med jackorna och minnena som förknippas med dem gör sig påminda. Alice är inte sentimental. "Först hitta, sedan förstå, sedan kasta bort. Få distans. Gör det i lugn och ro." Man förstår att de talat om det. Och var finns nu den andra handsken? I början ser hon den döde sambon överallt. Under den första sommaren utan Raymond har hon ofta gått till badhuset vid parken där Raymond alltid badat sedan han var liten. Alice lyssnar på de andras samtal och försöker ibland delta utan att lyckas. Däremot blir hon ombedd att flytta på sig. Mammorna behöver plats åt sina barn. Personer som förekommit i de tidigare novellerna skymtar förbi i Alices tankar. Någon hör av sig. Alice Hermann är duktig på att teckna bakgrunden för att sedan låta figurerna framträda. Författaren har uppenbarligen fullt förtroende för läsaren. Karin Löfdahl har översatt och ibland tycker jag att hon gjort ett par grodor trts att hon är en rutinerad översättare. Men det påverkar inte min uppfattning om Alice. Tack Ugglan&Boken som hittade Judith Hermann åt mig!
Inlägg
