Bliss/Sällhet

Bertha Young har fyllt 30 men hon känner sig som ett litet barn och vill hoppa, dansa och röra kroppen av ren livsglädje. Hon är lycklig med sin man, Harry. De har god ekonomi, ett fint hus i London med en vacker trädgård och ett underbart litet flickebarn som Bertha och barnsköterskan tävlar om. I trädgården står ett fulländat blommande päronträd utan vare sig knoppar eller vissna blommor. Som en symbol över mitt liv, tänker Bertha, som klätt sig i vit klänning, jadehalsband, gröna skor och strumpor. Bertha vet att något underbart kommer att hända. Hon skrattar högt av lycka. Och hon säger det själv: Nej, jag håller visst på att bli hysterisk. Novellen Bliss kom ut 1918. Freud namn var på allas läppar. Många kvinnor klassades som hysteriska vad de än led av. (Jag skulle säga att Berha möjligen var överspänd och sysslolös.) Gränserna mellan dröm och verklighet var flytande. Läsaren finner sig ofta få stå för slutet på novellerna själva. Jag vet vad jag tror om slutet på Bliss, men jag kan så klart ha fel. Bertha och Harry Young väntar gäster. Paret Knight är teatermänniskor. De relaterar sin förfärliga tågresa där medpassagerarna stirrat på mrs Knights apprydda kappa. Nästa gäst, den bleksiktige poeten Eddie Warren, är helt bragt ur fattningen över taxichaufförens beteende. Sist av alla kommer Bertha Youngs senaste fynd av vackra mystiska kvinnor. Pearl Fulton har tunga ögonlock och ser sällan någon i ögonen. Bertha är väldigt förtjust i henne och är alldeles säker på att känslan är ömsesidig. Katherine Mansfield kommer ifrån kolonierna (Nya Zealand) och känner sig ganska utanför i sällskapslivet i London. Hon ser med utanförskapets obarmhärtiga ögon. Den här gruppen av människor, som påminner om ett skådespel av Tjechov, ter sig verkligen löjligt uppblåst och överlägsen vanliga arbetande människor. Moderna idéer har de också. Modernismen växer fram under de båda världskrigen. Här kommer Bloomsburygruppen in i bilden. Katherine hade vänner inom gruppen men tillhörde den egentligen inte. Bertha känner plötsligt en överraskande åtrå till sin man. Det är en alldeles ny känsla troligen uppflammande med Pearl Fulton som katalysator. Som de goda kamrater de är har Harry och Bertha naturligtvis redan diskuterat hennes kyla. Bertha är lite bekymrad över Harrys ringaktning av Pearl. Hon är kall som alla blondiner, säger han, och anemisk å huvudets vägnar. Han vill ta ner Bertha på marken. Katherine Mansfield beundrade Tjechov som hon kände väl till efter att ha översatt honom. Själv skriver hon med samma psykologiska realism. Virginia Woolf och Clarice Lispector hyste en djup beundran för Katherine Mansfield. Jag läser hennes noveller både en och två gånger. De är korta men berättar så mycket mellan raderna och under ytan. Det är spännande läsning och det är väldigt tacknämligt att Modernista givit ut en nyöversättning av hennes mest kända noveller. Med ett vackert omslag därtill. 

Ugglan& Boken Novelltolvan 2025