Kärleken kommer, kärleken går

Så mycken kärlek och så stor sorg! Århundradets kärlekskrig kommer mig att tänka alldeles särskilt på Strindberg och Märta Tikkanen; i den ordningen. Boken är ju också dedicerad till dem. Väldigt omtänksamt av författaren Ebba Witt - Brattström att ge läsaren en förteckning över alla andra litterära referenser som hennes text är tryfferad av. Jag har läst "hon" och "han" och hela tiden försökt att i görligaste mån hålla både författaren och Horace Engdahl utanför. Det rör sig om en versroman; En punktroman är undertiteln. Jag tycker som vanligt mycket om Ebba Witt - Brattströms formuleringskonst och jag tycker att hon lyckas ge plats och röst åt "han" också. Det tycks röra sig om lång och varaktig söndring med inslag av försök till försoning. Att parterna har olika världsbilder  är uppenbart, men det finns ändå mycket gemensamt; inte minst barn. Naturligtvis är mannens kvinnosyn djupt störande om det nu är så att han verkligen tycker att kvinnor är det andra könet och mest lämpade att passa upp. Ebba Witt - Brattström väjer inte för det sjaskiga och låga i det här kärlekskriget. Kärlekskrig är aldrig några vackra historier. De lockar fram det allra sämsta i kontrahenterna. Men ganska ofta lyser det av reminiscenser från den tiden då "hon" och "han" var stormande förälskade, beundrade varandra och skulle erövra världen tillsammans. Jag tycker mig ha läst en sorgesång och inte en rasande text om hat och hämnd.

Kaosutmaning 2016