hausfrau

Husfrau av Jill Alexander Essbaum beskriver en amerikanska i Schweiz. Anna Benz är trettiosju år. Hon är gift med schweiziske Bruno och de har tre barn. I nio år har hon bott i Dietlikon, en mindre förstad till Zürich, men hon känner sig inte hemma. Äktenskapet är inte heller så lyckat. Bruno är mest sur och ser henne inte riktigt. Svärmodern, Ursula, är måttligt förtjust i sin svärdotter. Anna har inga nära vänner men hon går till en jungiansk terapeut som strösslar snusförnuftiga råd över henne. Terapeuten känner att hon inte når fram till Anna, som inte är sanningsenlig mot henne. Anna självmedicinerar med sex. Hon har väldigt lätt att få kontakt med män och från en första kontakt är det inte långt till sexet. En av dessa män tror hon sig älska. Kanske för att det var han som lämnade henne. Och kanske för att deras bekantskap blev så kort men ändå satte sina spår. Anna är underligt passiv. "Ledan bär henne genom dagarna liksom tågen." Hon är som en roddbåt utan åror på havet. Både Bruno och terapeuten vill få henne mera delaktig i det dagliga livet. Anna går nu på en kurs i tyska för att riktigt lära sig språket. Därefter återstår ju att lära sig Schwyzerdütch. Hon inser språkets betydelse för identiteten. En kan ju tycka att insikten kom sent. När maken uppdagar hennes otrohet hjälper inga språkkunskaper. Bruno Benz är obeveklig.
Jag var lätt förströdd när jag började läsningen, men efter hand väcktes mitt intresse ordentligt. Hur skulle detta sluta? Romanen är full av själva Schweiz, men det gillar jag. En ser det Anna ser och gör de iakttagelser hon gör. Avsnitten som beskriver Annas möten med män är explicita och ganska våldsamma och råa. Med tiden inser jag att det är så Anna vill ha det. Hausfrau väcker allt fler tankar, som till exempel på Anna Karenina och Madame Bovary. Slutet tolkar jag på mitt eget sätt. Men jag kan tänka mig att andra läsare kan se det på annat sätt.