Tusenblad är en gammal kvinna som faller i sitt badkar och bryter lårbenshalsen. Hemtjänstens nästa besök infaller inte förrän om fyra dagar.
Tusenblad uthärdar stoiskt och utan att förtvivla.
Tiden upphör att existera.
Finlandssvenska Birgitta Bouchts nya roman heter Tusenblad, en kvinna som snubblar.
Minnena av barndomen, modern, Greta Gustafsson - den vackra, stolta - moderns väninna och motpol, Elsa och så Christian - framför allt kärleken Christian Salgado från Brasilien som övergav Tusenblad - kommer för henne där hon ligger och fryser i obekväm ställning i badkaret. Hon misstror egentligen minnena. Vi lever kronologiskt och minns rapsodiskt. Men kroppens egna minnen är sanna.
Modern blev också sviken och dottern knöt hon aldrig riktigt an till trots Tusenblads alla försök att vinna hennes kärlek.
Tusenblad har blivit ensam, knuten och tårlös.
Hon har arbetat hela sitt liv som arkivbiträde på ett sjukhus och varit fullständigt nöjd med det. Tusenblad vet att hon är gammal och snart kommer att dö. Och hon är nöjd med det också. Faktiskt närmast lite nyfiken
Tusenblad funderar mycket på sin identitet. Vem är hon? När vet man vem man egentligen är? När blir man presenterad för sig själv?
Mänskliga livsvillkor sätts under lupp i Birgitta Bouchts roman. Och hon excellerar i kloka, pregnanata aforismliknande formuleringar som gör att man stannar upp, läser om och försöker lägga på minnet. Jag får lust att läsa högt.
Nyligen läste jag Minnas, glömma och förtiga. Syskonbrev mellan Birgitta Boucht och hennes äldre bror Bengt Pihlström. Då skrev jag så här.

Jag tyckte mycket om Tusenblad, en kvinna som snubblar.
Men varför ett så gräsligt omslag? Jag har inget emot åldrade händer. Det är snarast färgen som som jag tycker är hemsk.