söndag 19 september 2010

Tusen tack!


Så jätteroligt!

Tack till Den luttrade bibliotekarien!

Sju bloggar jag gärna läser:

Inky Fingers

För alla tankar och tips

La Bibliofille
För egensinnet

Calliope
För variationen

Angos bok- och filmblogg
För energin

The Pomegranate Club
För unikt bildmaterial

Jag är jag

För Lästlistan

Ingrids boktankar
För att Ingrid är Ingrid

Jag läser många andra fina bloggar också, till exempel Hanneles Bibliotek, Tekoppens tankar, Vixxtoria, Snowflakes in rain, Lyrans Noblesser med flera.

Sju intressanta (?) saker om mig själv:

1. Jag gillar att läsa böcker. Lyssnar helst inte.
2. Har arbetat på en konservfabrik på Orust under en sommar. Mycket nyttigt.
3. Hatar hundöron i böcker. Det är så respektlöst. Men man får gärna stryka under och
kommentera
4. Har skippat köpstoppsidén vad det gäller böcker en gång för alla. Varför skulle man inte köpa
böcker? Man lever bara en gång.
5. Gillar kläder och vin.
6. Gillar skog, hav, frisk luft och rent vatten. Ren lyx, alltså.
7. Tränar på gym.

lördag 18 september 2010

Karla som kan spotta, svära och spela fotboll


KATARINA KIERIs nya roman heter Morbror Knuts sorgsna leende.
Flickan Karla bor med sin ensamstående mor i Staden. Brynolf och Knut, de två morbröderna, bor i Byn 24 mil därifrån. Då och då kommer de på besök i sin Ford Taunus, iförda gabardinbyxor och lågskor och sätter sig med varsin armbåge på bordet och säger just ingenting. De är ett ordkargt släkte. Känslor talar man till exempel aldrig om. "Bry dig inte om", är mammas ständiga uppmaning till dottern. Ord, leenden och smekningar är främmande för henne.
Karlas barndom förflyter ändå ganska lyckligt. Hon är en karsk och iakttagande flicka som helst umgås med vuxna och pojkar. Spotta, svära och spela fotboll lär hon sig snabbt. Och det är värdefullt att kunna.
Men plötsligt blir växandet besvärligt. "Hon kurade och drog upp axlarna, hon pressade armarna mot kroppen i ett försök att hejda och trycka tillbaka. Ensam var hon och inte rätt utrustad. Illa fäktade hon och ingenstans hade hon att fly." Och hon skär sig på vårkvällarnas vassa kanter.
Brynolf och Knut löses så sakteliga upp i konturerna och snart är huset i Byn tömt på morbröder och det blir minnesstund i den nedlagda byskolan.
Katarina Kieri skildrar Karla med varsamhet, ömhet, humor och förståelse. Hennes språk är en njutning att läsa och de aforistiska formuleringarna är många.
Jag tror att också många unga människor skulle ha glädje av Morbror Knuts sorgsna leende

Säsongsöppning



Säsongsöppning med Malmö Symfoniorkester

I torsdags 16/9 var det dags för höstens första konsert i Malmö på Konserthuset.
Luften var lika dålig som vanligt, men det var en fantastisk konsert - välkomponerad (!) och spännande.
Den franske dirigenten, Marc Soustrot, var suverän - en blandning av uppretad Hercules Poirot och Jacques Tati med Ingemar Johanssons fotarbete - jagade MSO till oanade höjder i Richard Strauss´ Ein Heldenleben op 40. Första konsertmästare Marika Fältskog spelade skickligt hustruns roll på sin violin och orkestern representerade själva "Helden", d.v.s. Richard Strauss himself.

Föreställningen inleddes med Uvertyren till Egmont op 84 av Ludwig van Beethoven.
Jag blev omedelbart på gott humör och kände mig genast lite mindre besvärad av den dåliga luften. Det var rock´n´roll, helt enkelt, kraftfullt och fartfyllt.

Brahms dubbelkonsert a-moll op 102 var nästa nummer. Här presenterade sig två unga virtuoser på violin och cello - Alexander Sitkovetsky , född i Moskva 1983, och Andreas Brantelid, cello, endast 23 år gammal. Så unga och så skickliga; så trygga i sig själva och med varandra. Vad ska de göra i resten av sina liv? Publikens förtjusning visste inga gränser.
Alexander Sitkovetsky påminde om en finurlig hobbit medan Andreas Brantelid förde tankarna till en renässansmålning av St. Sebastian.

HELT UTAN SKYDDSNÄT

I Margareta Lindholms nya roman, Skogen, möter oss syskonen Maria och Bror. De är i pensionsåldern (fast de förefaller äldre) och har i likhet med föräldrarna ägnat sina liv åt att sköta gammelskogen åt Ägaren eller Kyrkan. Nu har skogen sålts och den nye ägaren vill ha stugan också. Maria och Bror måste flytta. De har blivit ett fall på den unga guldlockiga socialsekreteraren Fridas bord. Hon är bekymrad.
Maria har svårt att tänka sig att leva utan den älskade skogen som är både levebröd och rekreation.
Maria Lindholms romaner tilldrar sig ofta på landsbygden och handlar om människor som inte riktigt platsar i samhället. Människor som lever annorlunda och har små men avvikande krav på livet. Maria och Bror lever nära och helt i samklang med naturen. De vet exakt när de ska gå till mossen för att få höra spelande orrar.
De vet exakt när det är dag st så och sätta. Innanfönstrena plockas ut och sätts in. De saknar bil och körkort och förflyttar sig med buss, cykel eller moped (fast den är trasig.)
De har tillgång till skog, älv och sjö. Och Bror, som är ganska skör, behöver något att göra. Maria vakar över sin tvillingbror.
Jag läser Marias dagboksanteckningar under ett halvt år sakta och i små stycken. Som man läser lyrik. Margareta Lindholms språk är enkelt och vackert. Dramatiken ligger helt på det inre planet.
Man blir inte glad åt utvecklingen. Skogen ska huggas ner och huset blir fritidsboende.
Skövling i yttre och inre bemärkelse, alltså

Två av Margareta Lindholms tidigare romaner

torsdag 16 september 2010

Att lämna sitt ansikte åt jorden

TAHAR BEN JELLOUN föddes 1944 i Tanger i Marocko. Numera bor han i Paris och är den av de största franskspråkiga författarna. Goncourtpriset fick han redan 1987 för Den tjugosjunde natten.
Min mamma heter hans senaste roman. Den handlar om den sista tiden i moderns liv och är självbiografisk.
"Sedan mamma blev sjuk är hon en liten tingest med vacklande minne" börjar berättelsen.
Tahar Ben Jelloun berättar ömsint och empatiskt om sin illitterata mor som nu är sjuk och dessutom håller på att gå bort sig i dimmorna. Däremellan har hon alldeles klart för sig och talar om att det inte är så konstigt att hon som äter så många mediciner är virrig.
Familjens historia rullas upp liksom moderns enskilda öde. Man får insyn i marockanska nedärvda traditioner, religionens betydelse, kvinnornas vanmakt och totala brist på möjligheter att påverka sina egna öden.
Lalla, mamma, blev änka första gången redan vid 16 års ålder. Sedan blev hon andra hustru åte en gift gammal man med sjuk hustru och fyra barn.
Änka igen vid 24 blev Lalla andrahustru ytterligare en gång åt en man som påstod att förstahustrun var ofruktbar.
Gudfruktig, sanningsenlig och tillbakadragen; alltid beredd att utföra det man krävde av henne. Sådan var Lalla, som levde helt för sina barn.
Som gammal, sjuk och dement blir hon grinig och nyckfull. Hon har ont, är uttråkad och ensam. Vid sådana tillfällen brukar hon ägna sig åt att planera en storslagen begravning.
Sköterskan sedan nästan tjugo år, Keltoum, är en argsint och elak kvinna.
Tahar Ben Jelloun har förståelse för att det kan tära på krafterna att vara vårdande dygnet runt, men han vet ju också att modern är helt utlämnad.
Själva dödkampen blir emellertid "långsam och fri från vrede".
"Den som har gett sitt ansikte åt jorden är det inte synd om längre", säger Lalla och
"Döden är ingenting. Det är allt runt omkring som är outhärdligt"

Rakt och mycket gripande. Något att lära av.

Lyrans Noblesser har också läst Min mamma.

tisdag 14 september 2010