Bokbloggsjerka 8 - 11 juli

ANNIKA: Vi kör en superenkel fråga i veckan: vad läser du just nu och vilken bok har du tänkt ta till efter den är utläst? Jag läser Köld av Jakob Mjöbring och sedan ska jag ge mig i kast med Lewismannen av Peter May.
Bonusfråga: Jag har blivit med mp3-spelare och eftersom jag inte lyssnar på ljudböcker skulle jag vilja ha tips på podcaster eller annat trevligt man kan lyssna på när man är ute och spatserar i skogen (eller var som helst för den delen).

Just nu läser jag Det rena landet av Alan Spence. Den handlar om den skoktske handelsmannen Thomas Glover som kommer till Japan 1858 och skapar sig en förmögenhet, gifter sig med en japansk kvinna och medverkar till att Shogunen störtas. Mycket intressant!
Och vad tänker jag läsa sedan? Böckerna har stått som spön i backen de senaste dagarna. Många utav dem är bibliotekslån med kort lånetid, några har vanlig lånetid och somliga äger jag. Längst ner i högen ligger Kate Mortons senaste, Huset vid sjön. Därefter Handbok för städerskor av Lucia Berlin, Döda talar inte av Eva Dolan, Ett förbud mot mord av Louise Penny, Mohammed Cohen - den arabiske juden av Claude Kayat, En syster i mitt hus av Linda Olsson, De försvunna böckernas bibliotek av Kristoffer Leandoer, Vi av Kim Thúy, Män utan kvinnor av Haruki Murakami (tack, Ugglan och Boken!). Överst ligger en CD - bok Gästkatten av Takeshi Hiraide. Och det finns flera. Men jag tänker börja med Vi av Kim Thúy (kort lånetid)

Bonusfrågan: Är ingen flitig podcastlyssnare men här är ett par tips
Nord & Francke. Bloggar om läppstift, böcker, tv, musik, flärd & trams och annat angeläget. 
TEXT + 1. En podcast av Mats Almegård om den litterära texten och en sak till

Bara ha roligt

Brombergs förlag

Bara ha roligt av Maria Maunsbach handlar om Lydia som är 26 år och har haft en rad kortvariga förbindelser med olika män. Hon arbetar som kommunikatör på kommunen. Johannes är 35 år och studerar till arkitekt. Han är far till 4 - åriga Greta. Johannes har haft en del långvariga förhållanden. Dessa båda träffas genom gemensamma bekanta. Ingen kan påstå att det uppstår någon ljuv musik, men de tycker på något sätt att de passar varandra. Och det gör de väl i vissa avseenden. I mina ögon är Johannes ett stort och omoget barn. Han styr deras förhållande till punkt och pricka. Det är förvisso inte hans fel att Lydia är så eftergiven. Den enda gången hon säger nej så är det när det gäller att träffa Johannes lilla dotter. För Johannes går dottern före allt annat. Det är det mest positiva som kan sägas om honom. Miljön är Malmö. Lydia drar omkring ensam, med sina vänner och med Johannes på gatorna och krogarna. Ibland kan en dra på smilbandet, men ganska ofta är allt trivialt och trist. Författaren har ett direkt och gränslöst sätt att berätta sin historia. Hon förskönar ingenting och jag tror inte att hon kan stava till ordet romantik över huvud taget. Det behöver inte vara fel, tvärtom, men allt behöver ju inte vara så in i minsta detalj naturalistiskt. Tankarna går ibland till Isabelle Ståhls Just nu är jag här och Nuckan av Malin Lindroth. Lydias ensamhet och desperata längtan efter ett vanligt, vardagligt förhållande påminner om det en möter hos Elise i Isabelle Ståhls roman och hos Malin Lindroth. Bara ha roligt gick fort och lätt att läsa. Den är intressant på sitt sätt och känns som rapport från en verklighet; en tid och ett samhälle.

En smakebit på søndag

Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att dela med oss av det vi just läser. En enda regel gäller: No spoilers! 

Bookmark förlag

"Jag åker längs en väg som är mig mycket bekant. Det är en grusväg som dammar och spottar sten mot dikena till höger och vänster och som hela tiden vill överraska med oväntade kurvor. Men mig överraskar den inte. Jag kan allt om den här vägen. Jag åker upp för den sista backen, den som alltid är så besvärlig i kvällssolen i juli, där pappa alltid sänkte farten och koncentrerat fällde ner solskydden vid framrutan. Om några hundra meter är jag framme vid familjen torp i Värmland. Bredvid mig i bilen sitter min bror Calle. Vi har suttit så här många gånger förut, i en het bil som plöjer genom sommaren, sista biten mot stugan. Det är så mycket av första dagen på semestern över den här sträckan. Vi är åtta, nio år, vi dricker varm läsk bak i bilen och vi har chipssmulor mellan låren. Vinden i pappas hår där fram när mamma vevar ner rutan för att röka. Solen mellan björkarna. Någon av oss jämrar sig: "När vi framme?" Och någon där fram svarar: "Nu är det bara sista biten, sista backen, sen är vi där!" Från sidan 9 i Glöm mig av Alex Schulman. Fler smakebitar HÄR

En smakebit på søndag

 

Slut på semestern! Flukten fra virkeligheten, norska Maris bokblogg, är tillbaka och så också läsutmaningen En smakebit på söndag. Enda regeln - No spoilers! när du bjuder andra läsare på ett smakprov av vad du just läser.

"Hej! Jag heter Nao, och jag är en närvarande. Vet du vad en närvarande är? Inte? Då ska jag berätta det. En närvarande är en som lever i tiden, det vill säga du och jag och varenda en av oss som är eller har varit eller kommer att vara. För egen del sitter jag just på ett french maidkafé i Akibara, elektronikkvarteren (i Tokyo), och lyssnar på en sorgsen chanson som spelas någon gång i ditt förflutna som också är mitt nu. Jag skriver det här och är nyfiken på dig, som är nånstans i min framtid. Och om du läser det här kanske du börjat bli nyfiken på mig också. --- Vem är du och vad gör du? Står du och håller dig i en stropp i en tunnelbanevagn i New York eller ligger du i din jacuzzi i Sunnyvale? Solar du på en strand i Phuket eller får du pedikyr i Brighton?--- Har du katt och sitter den i knät på dig? Luktar den cederträ och frisk luft om pannan? Egentligen spelar det inte så stor roll för när du läser det här kommer allt att vara annorlunda och du kommer att vara nånstans var som helst och bläddra förstrött i den här boken, som råkar vara min dagbok från mina sista dagar på jorden, och fundera på om du ska läsa vidare."

Ruth Ozeki, En saga om tidens väsen, sid 9. Bokförlaget Forum. Övers: Molle Kanmert Sjölander.

"En saga om tidens väsen är en roman som rör sig mellan fantasi och verklighet, både djupt allvarlig och full av humor i sin betrktelse över tiden och historien", står det på baksidan.

Tematrio - Jobbiga böcker

Berätta om tre böcker som varit känslomässigt jobbiga att läsa! uppmanar Lyran (just som jag ställt in mig på att det inte blir någon TEMATRIO den här veckan!)
1. Den titel jag direkt kommer på är Trädens tystnad av Mo Hayder om vilken jag skrev så här: Nej, nu har jag bestämt mig. Jag kan inte skriva om Trädens tystnad av Mo Hayder även utgiven under titeln Behandlingen (orig:s titel: The Treatment). Hon brukar skriva om hemska saker på gränsen till det outhärdliga och hon gör det bra - men den här gången tycker jag inte att det räcker med miljöskildringen (Brixton) och utredningsarbetet som leds av Jack Caffery, som jag gillar. I det här fallet rör det sig om en fullständigt vidrig pedofilhärva.  Men intrigen är alltför skruvad och vidrigheterna upprepas lite för ofta. Kanske är det svårt för Mo Hayder att hantera den här sortens material? Inte konstigt i så fall. 

2. Hiroshimas blommor av Editha Morris är en väldigt gripande bok om s. k. hibakusha i Japan, det vill säga de som överlevde atombomben i Hiroshima med kroppsliga och själsliga skador vars återverkningar sträckte sig in i framtiden. Författarens son berättade för sin mor, som sedan gjorde stora insatser för dessa människor. Ingen ville umgås med hibakusha; ingen ville gifta sig med en sådan och de bodde i särskilda ghetton och fick försörja sig bäst de kunde. 

3. Den blå dagboken av James A Levine, professor i medicin vid Mayokliniken i Minnesota, är skakande läsning. Royaltyn för den här romanen gick oavkortat till utsatta kvinnor och barn i tredje världen. Den blå dagboken berättar om flickan Batuk som såldes som nioåring av sina fattiga föräldrar till en bordell i Mumbai. Hon satt i en bur vid "burarnas gata", väl synlig och till salu för hugade spekulanter. På båda sidor om henne satt andra flickor - och pojkar. Som ett mänskligt smörgåsbord. Batuk benämner verksamheten att baka kaka. Inte sällan försvinner dessa barn helt och hållet. De har inga namn. De är bara föremål. Vem ger namn åt en sopborste? Under en sjukhusvistelse lär sig Batuk läsa och skriva och det blir hennes räddning.

Helgfrågan v. 29

Mia på bloggen Mias bokhörna har samlat på sig en massa böcker och ljudböcker som hon inte bloggat om. Nu undrar Mia hur andra bloggare gör. Om vi bloggar om lästa böcker med en gång?

Bonusfråga: Läser ni något bra just nu?

Svaret på huvudfrågan är att jag antingen bloggar direkt (vanligast) eller har fört ordentliga anteckningar som kan användas vid senare tillfälle, (som inte får ligga alltför långt bort i tiden.)

Svar på bonusfrågan: Just nu läser jag (helt utanför all planering) Fågelburen av Lisa Jewell. Jag har inte läst något tidigare av den här författaren och är lite överraskad av att jag tycker att boken är så pass bra; mycket mindre feel - good än jag trodde. Snarare är den ganska tragisk. Men ännu är det för tidigt att säga något säkert.

Olikhetsutmaningen: stad - land

enligt O: "Att läsa är att resa, brukar det heta och jag håller verkligen med. Jag tycker både om att läsa böcker om platser jag känner till väl och sådana jag aldrig har besökt. I dagens olikhetsutmaning vill jag uppmärksamma kultur som utspelar sig på just olika platser, nämligen i städer och på landsbygden. Olikhetsutmaningen gäller idag stad och land"

Korparna av Tomas Bannerhed är en fantastisk bok som handlar om landsbygden. En by håller på att avfolkas, affärer slår igen, skolan används intelängre och de gamla gårdarna bär sig inte. Den unge känner trycket från fadern att ta över ett olönsamt jordbruk som han inte är ett dyft intresserad av. Han vill komma ut och bort. Det stora intresset är fåglar.
Tokyo år noll av David Peace  skildrar en bombad stad under ett par heta augustiveckor 1946. Människor är trötta, hungriga, förnedrade och plågade av revorm och löss. Kriminella gäng -som polisen på en gång måste samarbeta med och bekämpa -  tar över staden och korruptionen brer ut sig. Författaren är egentligen ifrån Yorkshire men bor sedan länge i Tokyo.

Körsbärslandet av Dörte Hansen.  I ett gammalt korsvirkeshus med halmtak i marsklandet vid Elbe bor Vera Eckhoff sedan sextio år tillbaka. Vera och hennes mor kom som krigsflyktingar från ostpreussen efter en flykt i kyla och stort lidande. I korsvirkeshuset i Olland bodde Karl Eckhoff och hans mor Ida. Ida släpper motvilligt in "polackerna". Snart får hon till sin förtrytelse se sonen gifta sig med flyktingkvinnan. I Karl får Vera en snäll styvfar. Hon utbildar sig till tandläkare. Nu är Vera en ensam människa som går sin egen väg. Hon jagar och rider som en husar, men låter huset förfalla.
NW av Zadie Smith. Nathan är frisör och bor med sin fru, socialarbetaren Leah, i Willesden i nordvästra London. De här båda är mycket förälskade i varandra, men är inte riktigt alltid överens om hur de ska ha det. Till exempel så vill Nathan ha barn. Leah är tveksam och norpar i lönndom p - piller hos sina väninnor. Undrar hur de löser detta? En följer också Leahs väninna Natalie och Nathans vän Felix. De har alla vuxit upp i Caldwell och nu försöker de leva vuxenliv i Kilburn.  Det är också där Zadie Smith har sina rötter.

Nya böcker

7 nya böcker har flyttat hem till mig. 

Nr 1  Vardagar 2 av Ulf Lundell. Jag blev positivt överraskad av del 1. Smått och stort i en blandning som utmärker själva livet. Lite gnällspik att le åt men för det mesta mycket mänskligt. Fågelomslagen är genomgående fina.

 

Nr 2 är trilogin om Charlotte Löwensköld av Selma Lagerlöf. Tala om fint bokomslag! Gocken Jobs. I en läsecirkel ska vi diskutera  kvinnoskildringen i de tre böckerna.

Nr 3 Ikigai - Den japanska hemligheten till att leva ett målmedvetet och meningsfullt liv av Hector Garcia och Francese Miralles

Ikigai uttalas "eekee - guy" är ett koncept som kommer från ön Okinawa i Japan, där invånarna har den högsta förväntade livslängden i världen. "Iki" översätts till "liv" och "gai" betyder värde.

 

Nr 4 Målarens döttrar av Anna - Karin Palm. Det är så länge sedan jag läste den och jag minns att jag tyckte  jättemycket om den att jag nu vågar mig på att läsa den igen.

Nr 5 Orlando av Virginia Woolf. Så många gånger har jag försökt läsa den utan att förstå ett smack! Filmen har jag sett flera gånger, men jag tycker inte om den. Någon sade att VW ska läsas på engelska och då gör jag ett sista försök med Orlando. På engelska.

Nr 6 - Cold hand in mine:  är en samling av åtta skräckberättelser av författaren Robert Aickman som jag fått rekommenderad. Skräck är vanligtvis inte min tekopp, men jag går inte så sällan utanför min bekvämlighetszon.

Nr 7 Paradiset av Abdulrazak Gurnah, nobelpristagaren i litteratur 2021. Jag kunde lyssnat på den som radioföljetong men på något sätt passade det inte i tiden. Kanske gör jag det i efterskott. Yusuf säljs som betalningsslav av sin far, men det förstår han inte. Han är bara tolv år. "Paradiset är en mångbottnad, våldsam, vacker och märklig berättelse med ett poetiskt, skirt och avskalat språk, där perspektivet aldrig viker från den unga huvudpersonens sida. Den är fast förankrad i sin tid och sin miljö, en berättelse som ändå - eller just därför - är djupt allmängiltig." läser en på Bokus.

Dessutom har enligt O gått igenom augusti månads bokutgivning HÄR. Fortsätter hösten på det viset blir det ännu större problem med att få tiden att räcka till.

Grand Danois

Norstedts förlag

Det är inte ofta en läser en hel novellsamling rakt igenom på en gång. Men det gjorde jag nu med Grand Danois av den danske författaren  Daniel
Dencik. De nio novellerna har genomgående medelålders vältränade, ofta tunnhåriga män som huvudpersoner; ensamvargar som har svårt att knyta an och som inte kan hantera relationer. Själv har jag svårt att knyta an till någon utav de här männen, som kan vara nog så framgångsrika men saknar riktning och mål. Alla träffar de på yngre kvinnor som under kortare eller längre tillsätter lite färg och fantasi i deras tillvaro. Männen i dessa noveller tycker att alla kvinnor egentligen är likadana. Den ende av männen som jag känner lite sympati för är huvudpersonen i novellen Tokyo. Han har just begravt sin mamma och totalt mist meningen med livet. Det är onaturligt att mammor dör, tycker han. Nu bestämmer han sig för att åka till Tokyo för att dö. Han bor på ett kapselhotell tillsammans med en massa andra män. En dag börjar den gamle professorn i nr 3019 att tilltala honom på fullt begriplig engelska. Allt ändrar karaktär. Kanske är det inte så nödvändigt att dö? I alla fall inte just nu? Grand Danois är en välskriven mansbok som det är mycket intressant att läsa. Alla novellerna är inte lika bra, men det är språket. Daniel Dencik är filmregissör och författare.

Kaosutmaning 2018

Bokens dag i Hässleholm 2017

Författaren Torbjörn Flygt berättade om sin senaste bok Flyktvägar. Inledningen till romanen läste han ur minnet. Augustpriset tilldelades han 2001 för romanen Underdog. Isabelle Ståhl är August - nominerad i år för sin debutroman Just nu är jag här. För dagen var hon hundvakt, men vovven nöjde sig snällt med de andra författarna medan Isabelle stod i talarstolen. Hon berättade om hur chockad hon blev när hon läste Ulf Lundells Jack, 70 - talets generationsroman, över den livslust och det hopp och de möjligheter som fanns då. Hon kände inte alls igen sig och sin generation. Hon kände att någon borde skriva Tinder - generationens roman.  Jag ser gärna att hon får Augustpriset. Efter pausen kom den absolut oefterhärmlige Gunnar Wetterberg och berättade i rask takt om sina
2000 sidor Skånes historia 1 - 3 där sista delen nyligen kommit ut. Inte lätt att vara den dom kom efter, men deckarförfattaren Anders de la Motte från Billesholm klarade det galant och berättade om sin väg från Billesholm till Stockholm och de hårdkokta deckarna och åter till Billesholm och de skånska byarna och slingrande byvägarna och en annan typ av deckare. Höstdåd är den senaste. Det ska komma tre delar till; en för för varje årstid och från olika delar av Skåne. Nästa del kommer att röra sig i skogarna kring ett par skånska sjöar på vintern. Anders de la Motte frågade publiken om de kunde gissa vad det är som är det svåraste med att skriva en roman. Det kunde inte publiken. Det är att sätta sig ner och börja, sa Anders de la Motte. Var det inte det jag trodde?

Olikhetsutmaningen: hemma och borta

 

Isabelle Ståhl, Just nu är jag här
Romanens huvudperson Elise är tjugoåtta år, läser konsthistoria och rycker in med kort varsel i olika bokhandlar. Hon skriver också på en roman, men det går inte så bra. Hon känner sig inte hemma varken i sitt ansikte, eller sitt namn. Eller i staden som hon längtat så till. Elise känner leda vid hela sin samtid men vill så gärna höra till. Elise har längtat till Stockholm bort ifrån sitt mera lantliga ursprung. Isabelle Ståhl säger att Stockholm är en omöjlig stad att skriva i. Alltså åker hon till Berlin

Chinua Achebe,  Inte längre hemma börjar med slutet på historien. Och sedan kommer berättelsen om hur det kunde gå som det gick för den unge nigerianen Obi Okwonko, som fått fyra års utbildning i England, bekostad av Umuofias framstegsunion. Han har förvisso lärt sig mycket i London, men inte - som unionen hoppades - juridik. Obi valde litteratur.

enligt O: "Veckans ordpar är alltså hemma och borta och er uppgift är att koppla orden till kultur av olika slag. När jag började fundera insåg jag att begreppet hem inte är alldeles enkelt, vilket också gör att bort och borta blir ord svåra att ringa in."

Helgfrågan v. 19

Idag är det bloggen Just här -  just nu som ställer veckans helgfråga i 
Mias bokhörna.

Vilken bok skulle du rekommendera en lycklig person att läsa? Vilken bok skulle du rekommendera till någon som verkar sorgsen?

Jag tror att jag skulle rekommendera samma bok; något som intresserar och engagerar. Själv läser jag just nu en roman som handlar om trojanska kriget sett ur kvinnosynvinkel, nämligen Flickornas tystnad (2020) av Pat Barker. 
Igår läste jag ut Åsa - Hanna (1918) av Elin Wägner. Båda fängslar och suger in en i sin tid och miljö. Jag kommer att formulera några tankar om dem båda så småningom.  
Bonusfråga: Har ni något tips för att motverka trötthet?
En ska göra precis det en absolut inte har lust med, nämligen gå ut och gå. Gärna med en bra bok i öronen, eller musik. Just nu har jag PO Enquists självbiografiska, Ett annat liv, som promenadsällskap. Han läser själv. 

Jag står här och stryker

Novellsamlingen Jag står här och stryker innehåller Tillie Olsens (1912 - 2007) mest kända texter.  Hon föddes av ryskjudiska immigranter i Nebraska. Hon blev kommunist och hamnade  som politisk aktivist i fängelse. Där ådrog hon sig TBC.  Tidigt började hon skriva på en roman om en arbetarfamilj under 30 - talet. Den kom inte ut förrän 1974 under titeln Yonnondio. 1936 gifte hon sig med Jack Olsen och fick med honom tre döttrar. Dessutom hade hon en dotter, Karla (efter Karl Marx), sedan tidigare. På grund av makarnas politiska verksamhet blev det svårt med arbete för dem. Tillie Olsen förvärvsarbetade, skötte hemmet och försökte få tid att skriva. Kvinnorättsrörelsen och medborgarrättsrörelsen hjälpte henne framåt. Hon är nu en etablerad författare och föreläser och skriver om bortglömda kvinnliga författarskap. Numera finns hennes egna verk på de akademiska litteraturlistorna. Ge mig en gåta hette novellsamlingen när den första gången gavs ut på Trevi förlag 1980 i översättning av Else Lundgren. Titelnovellen handlar om en mamma som medan hon står och stryker reflekterar över sin äldsta dotters barndom och uppväxt. Alltför tidigt fick dottern ta ansvar i familjen och stå tillbaka för sina yngre syskon. Modern är ensamstående och har inte mycket val. Hon inser fuller väl vilket pris hennes dotter fått och får betala. Den här berättelsen är hjärtskärande. Moderns sorgsna, nakna  berättelse griper tag i en med tusen hullingar. I novellen som handlar om den vita flickan, Helen, som följer med sin färgade bästis, Parialee Phillips (bara namnet), till hennes baptistkyrka när hon ska döpas är en omtumlande upplevelse för Helen - och läsaren. Flickornas olika ställning i samhället och hudfärg kommer att sätta deras vänskap på prov. Parialees munviga jargong är mycket roande. Tillie Olsen förstår att "piska upp" en stämning. Jag blev helt andlös. Samlingen sista novell, Ge mig en gåta, skildrar en 69 - årig kvinna, Eva, som kommit därhän i livet att hon vill ha det tyst och lugnt och ensamt omkring sig. Hennes man sedan 45 år förstår inte mycket. Han vill flytta till Fridhem. (Om det inte vore så sorgligt skulle en kunna skratta.) Fridhem är ett äldreboende där man har full service och folk omkring sig hela tiden. Eva vill inte längre rätta sig efter andras idéer, men frågan är om det inte är just det hon får göra. Jag tycker mycket om Jag står här och stryker; allt ifrån innehållet till formatet och det fina omslaget som designats av Lotta Kühlhorn.

En smakebit på søndag

"Efter det att min mor vid sjuttio års ålder gentemot mina trettionio sveper ut med handen och för första gången slår mig råkar mitt inre i uppror och jag nästan kreverar över orättvisan i alltihop. Det känns som om jag ska dö av orättvisa och tänker att det kommer att stå på min dödsattest. Bara det att den här plikten skulle falla på mig - förstås därför att jag är den välartade. Jag har bil och behöver inte knussla med telefonräkningen. Jag har döttrar som inte måste bråka om vem som har tagit vems underbyxor på morgonen innan de går till skolan. Alltså är det jag som måste åka hem till mamma och ringa på dörrklockan och placera mig i en läglig slagposition vid hennes köksbord. Det är inte så att jag har fått de där sakerna av en slump - man, bil, telefonräkning, döttrar. Därför är jag ursinnig på vartenda ett av mina syskon, inklusive Stevie som har varit död länge och Midge som dog nyligen, och jag är topp tunnor rasande på Liam för att han är död precis nu när jag behöver honom som allra mest." Från sidan 14 i Anne Enrights Bookerpris - belönade roman Sammankomsten; översättning: Thomas Preis, Brombergs förlag. Mari på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten administrerar läsutmaningen En smakebit på söndag. Vi ska helt enkelt bjuda varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan några spoilers!
Fler smakebitar finns HÄR

En smakebit på søndag

Astrid Terese på den norska bokbloggen. Betraktninger håller i läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på smakbitar utav det vi just läser. Utan att avslöja något, förstås.

"Inget av Isak finns kvar i kroppen.  Nu när hjärtat har slagit slut på liv, nu efter att blodet har tagit en sista genväg i hans armar och ben, nu är bara kroppen där.
I det tunna återskenet från den enda fungerande billyktan ser jag hans armar korsade över instrumentbrädan och den runda axeln och sidan av halsen. Kroppen som jag känner utan och innan, varje rynka, smak och rörelse. Hur hans rygg luktar. Jag kan beskriva skiftningarna i ögonens nyanser eller i detalj säga hur nagelbanden rundar sig i de små smilformerna.
Men jag tittar inte närmare. Vågar inte annat än se rakt fram: där är vindrutan, de hundratals sprickorna som strålar ut ifrån hålet, den veckade plåten. Jag tittar ner på mina händer. På de smala fingrarna, på knogarna och benen under huden. Och nedanför, vid mina fötter, mitt i mörkret: små blänk. Mynt på golvet, på sätet. instrumentbrädan och i askfatet. Instuckna under golvmattans hörnflik glimmar det svagt. Jag plockar upp ett och vänder på det. Jag lägger det i handflatan, drar tummen över etsningarna och relieferna, känner på de små bokstäverna och sätter nageln i räfflorna på myntets kant. Jag tittar och tittar. De är riktiga, de finns där. Det hände."
Från sidan 11 i Hjärtat är bara en muskel av Kristofer Ahlström, Månpocket 2018. Fler smakebitar HÄR

Bokbloggsjerka

På Annikas litteratur - och kulturblogg kan man  fredag - måndag delta i Bokbloggsjerka.

Detta veckoslutet ska man tala om vad man läser just nu och lite om det, lämna sitt bidrag i kommentarsfältet på Annikas litteratur - och kulturblogg Bokbloggsjerka 7-10-september 

få tips om andra bokbloggar samt gärna lämna en kommentar om att man hittat dem genom Bokbloggsjerkan.

Just nu läser jag Morgon i Jenin av Susan Abulhawa från Palestina.

En tredjedel är läst ungefär. Konflikten mellan Israel och Palestina är inte lätt att få rätsida på. Den är av gammalt datum och turerna är många. Historiska kunskaper hade varit bra och en karta hade inte heller varit fel. Ordlista över arabiska ord i texten finns däremot.

Jag är ännu lite avvaktande. Vissa delar har varit riktigt bra, som till exempel skildringen av hur kvinnor och barn drabbas av krigets vanvett oavsett när, oavsett var. Annat har känts mera tveksamt. Men - läsning pågår.

Morgon i Jenin kommer vi att diskuteras i min bokcirkel inom kort.

Vidare läser jag Synd. Noveller från kvinnornas moderna genombrott.

Birgitta Ney har samlat novellerna och skrivit förord.

Här finns noveller av Alfhild Agrell, Anne Charlotte Leffler, Amalia Kerfstedt, Victoria Benedictsson, Hilma Angered Strandberg, Mathilda Malling med flera.

Mycket intressanta inblickar i den rådande samhällsordningen i slutet av 1800 - talet. Naturligtvis är det i synnerhet kvinnans situation som står i fokus.
Synd återkommer jag till.

En smakebit på søndag v. 6 2022

"Fransiska W till Maria L Rosenvik d. 1 juni  18...

Här är jag nu, kära Maria, i mitt eget hus och hem, vid mitt eget skrifbord, med min egen björn. Och vem är björn? frågar du väl. Hvem skulle han vara, om ej min egen man? Jag kallar honom björn, emedan - det ej vill falla sig annorlunda. Jag sitter nära fönstret. Solen går ned. Två svanor simma i sjön och fåra dess klara spegel. Tre kor - mina kor, stå på den gröna stranden, stilla, feta och fundersamma, och tänka visst på ingenting. Hvad de är trefliga! Nu kommer pigan med pall och stäfva. Den herrliga mjölken på landet! Men hvad är ej godt på landet? Luft och menniskor, mat och och känslor, jord och himmel, allt är friskt och upplifvande der. Nu måste jag föra dig in i mit bo, nej! jag måste börja längre bort, upp på backen, hvarifrån jag för första gången såg dalen där Rosenvik ligger. Backen är några mil in i Småland. Ser du en dammig vagn på höjden? I den sitta björn och hans fru. Frun koxar nyfiken ut, ty framför henne ligger i aftonlugnet en dal så skön."

Från sidan 3 i Grannarne av Fredrika Bremer. 1837

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås. Fler smakebitar HÄR
 

Helgfrågan v. 21

Mias helgfråga kommer från bloggen Just nu - just här:

Nämn en bok som du var tvungen att läsa i skolan,  som du läst om i vuxen ålder och tyckt mycket mer om nu.

Det var en lätt fråga. Vi läste Nässlorna blomma i högstadiet och jag tyckte så fruktansvärt illa om den. Något kan det haft att göra med den där döda kalven. För en del år sedan valde jag den som sommarläsning och då blev det en helt annan sak. Jag förmodar att det är sjön Immeln som finns på omslaget.

Bonusfråga: Vad gör ni idag i det fina vädret?

Så alldeles strålande är inte vädret här, men det är ganska varmt. Jag har läst ut Sen for jag hem och nu ska jag baka kikärtsbullar. Sen går jag ut i trädgården.

Hett i hyllan

När jag läste Generation Loss (har just kommit i pocket) av Elizabeth Hand blev jag väldigt förtjust i hennes protagonist, den nergångna fotografen Cass Neary. Jag rusade genast iväg och köpte Se mörkret som kom lite senare 2016 också i svensk översättning av Linda Skugge. Cass Neary är huvudperson även i Se mörkret. Sedan vet jag inte riktigt vad som hände för den blev stående i hyllan och det stör mig. Så här står det på baksidan av boken: "Gillar du Paula Hawkins Kvinnan på tåget? Gillian Flynn? Och Twin Peaks? Bra, då är den här boken för dig. I den fristående uppföljaren till Generation Loss har Elizabeth Hand förlagt handlingen till Norden, närmare bestämt Helsingfors och Reykjavik, efter börskraschen. Det är kallt och jävligt, solen går aldrig upp, ingen har pengar, folk bor i ockuperade trasiga lägenheter och lever på brännvin. I Se mörkret får Cass Neary sina egna värsta farhågor bekräftade: det är alltid som mörkast innan det blir helt svart."

Bokföring enligt Monika: Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

En smakebit på søndag

Marie på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att bjud varandra på en smakebit ur det vi just läser. Den enda regeln som gäller är: No spoilers!" Det var natt. Gatlyktorna spred ett smutsgult sken. Finanskrisen hade slagit hårt mot mitt kvarter - inte för att jag kunde bry mig mindre om de arbetslösa hedgefondidioterna och fotomodellerna som fördrev eftermiddagarna med att gnälla i sina iphones framför Dries Van Noten - butiken. Före kraschen såg den har stadsdelen ut som en blandning av en filmkuliss föreställande en stadsmiljö och en lyxgalleria; i stället för att kliva över knarkare manövrerade jag runt råttlika hundar i Juicy Couture - tröjor och designerblöjor. Nu var det snarare så att man undrade hur länge det skulle dröja innan Jack Russells dök upp på menyn på Terrine. Men jag hade inte råd att flytta. Jag hade bott på samma plats sedan talet. Hyresvärden hade försökt bli av med mig i flera år; vräkningslapparna hade staplats på hög under de senaste veckorna som jag var borta, så jag ringde ett kort samtal till min pappa uppe i Kamensic Village. "Prata med Ken Wilburn", sa han, "han sköter det åt dig. Har du kommit tillbaka från Maine nu, Cass? Är det några fler problem med det där? Kom ut och ät middag någon kväll." Jag sa att jag skulle tänka på det och lade sedan på." 
Från sidan 14 i Se mörkret av Elizabeth Hand; fristående fortsättning på Generation loss. Fler smakebitar HÄR

Från baksidan av boken: I Se mörkret får Cass Neary sina värsta farhågor bekräftade: det alltid som mörkast innan det blir helt svart.
Det här är punk noir när den är som allra bäst. Glöm att du kan sova efter att ha läst den här. Sova kan du göra när du är död.