Drive my Car/Onkel Vanja

Filmen Drive my Car, 2021, bygger på en en novell av Haruki Murakami som finns i novellsamlingen Män utan kvinnor. Filmen regisserades av Ryusuke Hamaguchi och vann ett flertal priser i Cannes. Den handlar om Yûsuke Kafuku, som ska regissera en uppsättning av Onkel Vanja av Anton Tjechov i Hiroshima. Kafuku, som i likhet med onkel Vanja, är 47 år, har brukat spela den rollen själv. Nu väljer han en ung, vacker, tämligen usel skådespelare att gestalta den rollen. Ota, Kafukus manusskrivande hustru är död. Den unge skådespelaren erkänner att han älskat Ota. Här är två parallella berättelser. En skulle  kunna säga att en följer Kafukus och onkel Vanjas liv jämsides. Kafukus arbetsgivare kräver att han ska ha en chaufför som ska köra hans bil, en Saab 900 Turbo. Kafuku är mycket motvillig och det blir ännu värre när chauffören visar sig vara en kvinna, Misaki Watari, 23 år. Kafukus dotter skulle ha varit 23 år om hon inte dött av lunginflammation som liten. Misaki visar sig vara en dröm bakom ratten och Kafuku kapitulerar. Filmen är långsam och vacker och rör sig inom stora områden i Japan. Misaki tar med Kafuku till sin barndoms Hokkaido. Under filmens gång tänker jag att jag måste läsa om Anton Tjechovs Onkel Vanja. Scener ur lantlivet i fyra akter. Den kom ut 1899 och handlar om ett gods på den ryska landsbygden utanför Moskva som är på fallrepet. Onkel Vanja och hans systerdotter, Sonja, är de enda som arbetar för att hålla familjen med mat och husrum. Professor Serebrjakov, far till Sonja, har kommit hem med sin nya unga hustru, Jelena. Han har tidigare varit gift med onkel Vanjas syster som nu är död. Professorn och hans hustru har väldigt långtråkigt på landet. I alla år har professorn levt på underhåll från godset under det att han pratat strunt och skrivit mediokra essäer. Han är oerhört och obegripligt beundrad av sin förra svärmor. Onkel Vanja

och den försupne läkaren Astrov är båda kära i Jelena. Marina, gamla Nana, tröstar alla med lindblomsté och doktorn med cognac. Anton Tjechov, 1860 - 1904, är en vänsäll och gästfri människa. Han iakttar och avlyssnar människor omkring sig, men han avbildar dem inte. Ryssland är på många sätt ett u - land, men människor måste vara aktiva och verka utan att förtröttas. Man måste göra något för människorna. Dessa synpunkter lägger han i Sonjas mun när hon försöker gjuta mod i sin förtvivlade morbror. Över alla Tjechovs verk svävar en förebråelse: Ni lever illa, mitt herrskap. Jag har även med stor förnöjelse sett pjäsen på SvT Play. Onkel Vanja och Sonja är två sympatiska personer en omedelbart tar till sitt hjärta. Det känns som om stackars Sonja bär allt och alla på sina unga axlar - även onkel Vanja. Hon är djupt och ohjälpligt förälskad i doktor Astrov. Han å sin sida är en tidig miljöförkämpe. Han förevisar sina egenhändigt ritade kartor över trakten för den ganska förströdda Jelena. En karta visar tillståndet för 25 år sedan jämfört med samma miljö i nutid. Både djur och växtlighet har fått vika för människans framfart. Jag märker att jag tänker vidare  på filmen, pjäsen i bokform och pjäsen på tiljan. Många repliker i filmen är direkt tagna ur Tjechovs text och jag kommer på än det ena än det andra att fundera över.