Dödsklockan

.

I samband med en diskussion av Löpa varg av Kerstin Ekman talade någon om att Dödsklockan finns att se på Öppet arkiv i SVT 1. Eftersom jag inte läst någon av hennes spänningsromaner tänkte jag att det kunde vara intressant att se Dödsklockan. Sagt och gjort. Boken, som är en psykologisk thriller, skrevs 1995. 1999 gjorde Daniel Alfredson film av den med en rad fina skådespelare; Keve Hjelm, som spelar jaktlagets ålderman, Gustaf Åkerman, med tyngd och kraft; Anders Ekborg som spelar Måns Westling, den yngste i laget och lite av Gustaf Åkermans skyddsling. Loa Falkman spelar Klas Bodin, en odräglig stadsbo som kräver en plats i jaktlaget. Så sker också på bekostnad av Gustaf Åkerman. De båda männen tål inte varandra. Inför den årliga älgjakten samlas det uppsluppna jaktlaget och  efter en stund är de ännu gladre. De ska hämta Klas Bodin vid tåget. Georg Mård (Gösta Bredefeldt) har en ung son som kör buss och han ska köra dem. Men när de beslutar sig för att de ska ta en genväg som är för smal för bussen vägrar föraren. Måns Westling tar över ratten. Det dröjer inte länge förrän Måns hör en duns och när han går ut och tittar hittar han en cykel i diket och strax intill en äldre kvinna. Hon är död. Alla blir förfärade och tar ett överilat beslut om att gömma undan kroppen. Måns är den ende som är tveksam. När jakten sedan börjar följer en Måns som stiger ut i den dimmiga oktobermorgonen med älgstudsaren på axeln och i sällskap med gråhunden. Klas Bodin kommer att skrämma iväg en stor älgtjur för Måns Westling som har den precis på kornet. Måns blir fullständigt rasande och skjuter vilt efter Klas Bodin. Nu måste jaktlaget be Gustaf Åkerman om hjälp. Han är den ende som kan spåra ett skadat djur. Det visar sig att Klas Bodin känner till jaktlagets hemlighet och han är inte sen att pressa pengar av dem; pengar som ingen av dem har men ändå måste skaffa fram. Vid det här laget är en säker på att berättelsen inte kommer att få något lyckligt slut. Miljön är så väl skildrad; en by någonstans i Jämtland i början av 60 - talet. Skogen är höstlig och fin. Gråhunden rör sig vant i terrängen. Jaktlagets olika personligheter spelas trovärdigt av skådespelarna. Keve Hjelm är inte oväntat helt lysande. Anders Ekborg/Måns Westfelt  är den mest samvetsömme i laget men hans vilda skjutande efter Loa Falkman/Bodin gör mig betänksam. Så oöverlagt och aggressivt borde ingen handla som hanterar en bössa. Måns Westfelt är inte direkt i sin första ungdom heller. Välgjort och välspelat; spännande och obehagligt. Funderar på om jag inte ska läsa boken också.