Att lämna och att hämta

Cilla Naumann, journalist och författare född 1960, har alltid vetat att om hon skulle skriva något självbiografiskt så skulle det handla om adoptionen av tre barn, två pojkar och en flicka, från Colombia. I Bära barnet hem följer vi henne och äldste sonen Adam på en resa till Bogotá. Adam ska träffa sin biologiska mor, Magda, och författaren ska möta kvinnan hon tycker sig stå i skuld till. Naturligtvis fruktar hon mötet. I Sverige har hon sin åldriga mor, som börjar förlora kontakten med verkligheten. Författaren har blivit mamma till sin mamma. I en parallell berättelse möter vi den föräldralösa Ana som lämnats i en grön filt på trappan till ett kloster. Nunnorna tog hand om henne tills hon vid arton års ålder skickades till en hushållsskola. Därefter har hon arbetat som hemhjälp. När vi träffar på henne arbetar hon i en rik familj med tre barn, alla flickor. Nu väntar man en son. Ana längtar till barnets födelse. Mateo, som barnet kommer att heta, blir så gott som Anas eget barn. Modern lämnar honom tidigt ifrån sig och börjar förvärvsarbeta. Visserligen med utpumpad bröstmjölk i kylskåpet och tusen föreskrifter, men den kroppsliga närheten till modern lämnas därhän. Förlusten är moderns. Ana ger Mateo allt; sin tid, sin kärlek, sin uppmärksamhet och sin närhet. Ana grubblar mycket över sitt ursprung. Författaren undrar över sitt. Hon upptäcker att mycket slarviga anteckningar har förts vid hennes brådstörtade födsel. Vad vägde hon? Hur lång var hon? Var föddes hon? I Enskede eller Varberg? Cilla Naumanns roman utforskar begreppet moderskap och väcker många tankar. Och ett är säkert. Författaren är så mån om sina barn som någonsin en biologisk mor. Bokens vackra och kongeniala omslag är en detalj av Karin Broos (Alma Löv Museum) målning Tjärn.

Karin Broos: Tjärn. Bilden är lånad