fredag 18 september 2015

Turinhästen

Den ungerska filmen Turinhästen (regissör: Béla Tarr) inleds av Nietzsches berättelse om kusken som piskade sin utmattade häst. Nietzsche faller gråtande hästen om halsen, går hem och talar inte mer på 10 år.
Sedan vidtar den svartvita filmen där det stormar oavbrutet under sex dagar. Det yttras inte många ord under de två timmar och tjugosex minuter som filmen varar. Det handlar om en äldre man och hans dotter som bor i en enkel stuga på landsbygden. De äter var sin kokt potatis till frukost vid bordet som är gjort av grova plankor. En burdus granne kommer in för att låna en flaska brännvin. Han slår sig ner vid bordet och levererar en ödesmättad profetia rörande framtiden. Allt är förlorat för evigt. Så tvärvägrar den magra hästen att tjänstgöra, trämaskarna tystnar, brunnen sinar, elden försvinner och potatisen får ätas rå. 
Filmen är långsam och ledmotivet lätt hypnotiskt. Jag tycker att det känns som skapelseberättelsen fastän tvärtom. En avveckling. Det är en storslaget enkel dystopi och författaren Lázló Krasznahorkai, som skrivit manus är känd för ha en dyster syn på världen. Hans roman Motståndets melankoli kom på svenska 2014 på Norstedts förlag. Den kom på originalspråket 1989.

2 kommentarer: