Den stora tomheten

2009 kom Jan Stolpes utmärkta nyöversättning av Albert Camus Främlingen.
När jag läst den skrev jag HÄR.
2010 kom pocketutgåvan som vi nu läst i läsecirkeln.
Här har Michael Azars mycket värdefulla efterord blivit förord.
Vill man välja en bok i en läsecirkel som man kan vara säker på att det blir diskussion om så ska man välja Främlingen. Den väcker en mängd frågor och tankar och det har den alltid gjort alltsedan den kom ut 1942.
1946 kom den första svenska utgåvan.
En deltagare hade haft boken som sin ungdoms stora läsupplevelse. Vid omläsningen fann han att mycket hade hänt sedan sist. Den mogne mannen läste en helt annan bok. Och han var besviken. Någon annan tyckte sig ana lite ånger hos Mersault medan andra saknade beskrivningen av araberna som människor. Och varför önskade sig Mersault många hatiska människor omkring sig när han lämnade det meningslösa livet? Hur hade hans tidigare liv gestaltat sig? Hur hade han blivit den han var? Varför märker man inte något av de historiska händelsern vid den här tiden i boken?
Någon tyckte att Frankrike fått väldigt många Nobelpris och att Camus inte borde ha fått det 1957. Hur ska man tolka den plågsamma scenen med den gamle mannen som piskar sin skabbiga hund men sedan smörjer in den skorviga huden med lindrande salvor.
Och hettan; den skoningslösa solen och det skarpa ljuset i bårhuset - vilken betydelse ska dessa tillmätas?
Det förefaller som om man borde läsa vidare. Till exempel Den första människan som är en självbiografisk roman och Pesten och Människans revolt.
I de senare titlarna har Camus närmat sig en mera humanistisk människosyn och det skulle åtminstone jag uppleva som en lisa.