söndag 25 september 2011

Uppväxt

Plötsligt läste jag Uppväxt av Hans Falk. Det var inte planerat.
Hans Falk, född 1949, är son till författarinnan Kerstin Thorvall och konstnären Lars Erik Falk och han skildrar här sin barn- och ungdom under osäkra förhållanden och med en mamma som skrek, kastade saker och jämt försökte begå självmord.
Det är ett sårat och sviket barn som talar. Romanen - för det är en roman - är ett typiskt exempel på autofiktion och som sådan svår att hantera för kritiker.
Men här kan jag tycka att det som eventuellt lagts till spelar mindre roll eftersom det hos de flesta finns en förförståelse.
Kerstin Thorvalls liv är ju offentliggjort redan. Av ingen mindre än henne själv. Här kommer en son till tals med sin upplevelse.
Bäst är skildringen av skolåren och vänskapen med några skolkamrater. Fadern är länge hans stöd och förhållandet dem emellan är ganska bra. Men sedan kommer ju Gunvor och ännu en liten (halv)bror in i bilden.
Och i ett kritiskt läge sviker även pappa.
Det är ingen stor litteratur, men som livsberättelse

gör det starkt intryck. Jag märker att jag bär Uppväxt med mig.
Någon gång skrattade jag faktiskt högt.
Det var när Kerstin Thorvall fick ett av sina sällsynta anfall av moderlighet och skulle spela och sjunga för barnen. Hon satte sig vid pianot och exekverade en rad melodramatiska och sorgliga skillingtryck.
Dessa skillingtryck tillhör mina egna dyrbaraste barndomsminnen. Min mamma sjöng. Hon var egentligen den enda i familjen som inte var musikalisk. Men hon sjöng. Gärna, ofta, falskt och hjärtligt. Det var Kors på Idas grav, Elvira Madigan, Hjalmar och Hulda, I en sal på barnsjukhuset, Lilla svarta Sara, Älvsborgsvisan och så var det något om någon som trillade ner från en alptopp. Jag tror att han hette Kuno. "Alpens rosor är ej längre vita. De äro färgade av Kunos blod".
Tänk, vad ett fantasifullt barn kunde göra av allt detta elände! Bilderna blev till filmer i det lilla huvudet. Och texterna sitter som berget.


Annars fanns det inte mycket plats för skratt i Uppväxt. Boken slutar på ett sätt som ställer en fortsättning i utsikt.
Hoppas att det finns en uppmärksam redaktör och dito korrekturläsare då.

4 kommentarer: