onsdag 13 oktober 2010

AUGUSTPRISTAGARE 2010?



Sigrid Combüchen har varit nominerad till Augustpriset i skönlitterära klassen flera gånger. Och nu är det verkligen dags.
Årets roman, Spill, är oavlåtligt engagerande och roande läsning. Kvick, humoristisk, ironisk, kunnig och med en miljöskildring som skapar stark närvarokänsla. Lund (Professorsstaden) och Stockholm rör det sig om. Nutid och 30-tal. Tidsmarkörerna är många och detaljbeskrivningen skapar bilder hos läsaren. Jag tror att författaren har haft roligt medan hon arbetat med romanen.
SC:s språkbehandling är också mycket elegant. Saknas det ord tillverkar hon ett ett.

Genom ett familjefoto får SC kontakt med en kvinna, Hedwig Langmark, som är 80 + och bor i Spanien. En brevväxling tar sin början och kommer att sträcka sig över tio år. SC är mycket intresserad av Heddas 30-tal, medan Hedda är mera intresserad av nutiden. SC ligger lågt med informationen och försöker hela tiden locka HL att berätta mera.
Under berättelsens gång får man en exempelsamling av olika kvinnoöden och hur den traditionella borgarfamiljen levde. Pappa domderade; mamma fogade sig; sönerna förväntades göra karriär och döttrarna skulle gifta sig snabbt och ståndsmässigt. Utom hemmadottern som skulle gå tillhanda, förstås.
Spill är också en metaroman. Bl. a. diskuteras undertiteln En damroman.(Georg Brandes´elaka benämning på Fru Marianne av Victoria Benedictsson.)
De litterära referenserna är många och film förekommer en hel del.
Hedda säger sig ha fått det liv hon levt genom lättja och kättja. Hon skyller inte ifrån sig. Och det är inte synd om henne. Något offer ser hon sig inte som.
Jag har heller inte läst en så friskt ursprunglig kärleksscen som den mellan Hedda och Luigi sedan jag läste första delen av Vargskinnet av Kerstin Ekman i vilken barnmorskan Hillevi Klarin överraskar sig själv och Halvorsen under en jättelik gran där de tagit skydd undan ett våldsamt regnväder.
Det tar lite tid att läsa Spill, men det är värt varenda minut. Och man känner sig så hemma med Hedda. Och Sigrid Combüchen. Och det är sakneligt när romanen är slut.
Det blir till att läsa Byron också. Den hittade jag i min egen bokhylla. Alldeles oläst.

1 kommentar: