Fem en fredag v. 12 2023: Random Google

 elisamatilda: Fem en fredag v. 12: Random Google

1. Vilken är den bästa konsert du varit på? En magisk utomhuskonsert med Leonard Cohen

2. Bäddar du sängen på morgonen? Nej

3. Vilken årstid är din favorit? Våren

4. Hur för du anteckningar? I anteckningsböcker, på tidningar, kuvert, kvitton, alla lösa papper

5. Vad har funnits längst på din nuvarande att göra-lista? Att städa ur mina överfulla skrivbordslådor

Helgfrågan v. 12 2023

Mias bokhörna: Helgfrågan v. 12: En del påstår att om man "läser" ljudböcker så läser man inte. Vad tycker du? Om någon frågat för ett par år sedan hade jag instämt. Men eftersom jag faktiskt börjat lyssna ganska mycket själv så är jag inte så säker längre. På sätt och vis har en ju läst en avlyssnad bok, men jag vill gärna komplettera med den tryckta versionen. Särskilt om jag tänker skriva något om boken. Det är något speciellt med tryckt text. Boksidorna talar till en på något sätt. Tycker jag.

Min onkel och Elvira Madigan

Två klassiker av helt skilda slag inom loppet av två dagar. Jag hade ju föresatt mig att under året se lite mera film. Jacques Tati har jag aldrig ägnat mig så mycket år. Elvira Madigan har jag inte sett tidigare. Min onkel gjordes 1958 efter Fest i byn och Semestersabotören. Den handlar om den excentriske Monsieur Hulot med flaxande rockskört och pipan fastklistrad i mungipan gärna cyklande på en skraltig cykel. Inte långt ifrån  M Hulot bor hans syster och svåger, makarna Arpel. De bor i ett fruktansvärt modernt hus med fasansfullt fula och moderna möbler. Frun i huset sköter hushållet medelst knapptryckning. Trädgården är steril och försedd med plattor att ta sig fram på. Den lille sonen i huset sonen har en given bundsförvant i sin morbror. Samtidigt visas underbara levande bilder från marknader och ölstugor med levande och långt ifrån perfekta människor.På fredag kan en se en dokumentär om Jacques Tati i SvT2 kl 20.00.

Elvira Madigan är en bedövande vacker och sorglig film. Pia Degermarks naturliga skönhet är helt betagande. Tommy Berggren är väldigt ung. Hans rollfigur, Sixten Sparre, var tretton år äldre än Elvira Hedvig Madigan eller Hedevig Antoinette Isabella Eleonore Jensen, som hon egentligen hette. Han borde vetat bättre än att överge hustru och två barn för den unga vackra lindanserskan. Han hade militär utbildning och skulle ha svårt att få en civil tjänst. Parets pengar tar snart slut och de har inte ens råd till mat. Och till slut vet de inte vad de ska ta sig till. Endast en förtvivlad utväg återstår. Det är solig sommar under hela filmen. Landskapet är vackert, huvudpersonerna är vackra men det ligger något ödesdigert i luften. Naturligtvis gör det sitt till att en känner till slutet på det hela, men jag tror att det ominösa hade varit tydligt ändå. Musiken gör sitt till i filmen. Mozart, Pianokonsert nr 21.

Veckans kulturfråga v. 12 2023

 

enligt O: Veckans kulturfråga v. 12: Vilka (nya) böcker ser du fram emot att läsa i vår?  Det är naturligtvis en hel massa nytt och ett och annat gammalt. Som vanligt. Danska Christina Hesselholdt kommer med en fortsättning på Sällskapet från 2017 där hon samlar fyra kortromaner. Jag var väldigt förtjust i den och ser fram emot att läsa Sopa ihop löv mot vinden. Frans Wachtmeister, Territoriella anspråk handlar om integrationens omöjlighet. Han använder egna erfarenheter ifrån Japan. Fina Margareta Lindholms nya roman heter Syskonen. Hennes berättelser tilldrar sig ofta på landsbygden och i mindre samhällen och handlar om enkla människor utan makt och inflytande. Hennes stil är sparsmakat avskalad. Thella Johnsons namn hör en ofta i radion. Hon kommer ut med en roman med titeln Fred. Den handlar om människor i efterkrigstidens Sverige och Finland. Norska Marie Aubert känner en igen ifrån bl. a. Vuxna människor. Nu kommer hon med en ny roman med titeln Jag är inte sådan här. Aubert är skicklig på att skildra människors smärtpunkter. Agneta Pleijel fortsätter sin självbiografiska serie med Sniglar och snö. Hon blir Sveriges första kvinnliga kulturchef på en dagstidning och ska utöver det sköta man, barn och hushåll. Klart att det gnisslar i förhållandet. Och så fortsätter jag oförväget med Spaningen. Nästa vecka börjar jag med del tre med undertiteln Kring Guermantes. 662 pocketsidor.

Tisdagstrion v. 12 2023: De fattiga och de rika

Ugglan&Boken: Tisdagstrion v. 12: De fattiga och de rika

1. De fattiga och de rika av Irwin Shaw. Den gick som TV-serie och det är jättelänge sedan jag såg den, men jag kommer ganska väl ihåg den. Allra bäst minns jag den hemske Falconetti, ondskan själv, samt den gode snygge Rudy Jordache spelad av Peter Strauss.  Han bror, Tom Jordache, spelades av Nick Nolte. Rudy arbetar sig framgångsrikt uppåt på samhällssteben

2. Tokyo Ueno Station av Yu Miri. Kazu är född 1933. Han bor nu i ett tält under ginkoträden i Uenoparken i Tokyo, tvärs över gatan ifrån Ueno Station dit han kom 1963 i december för att 1964 börja bygga inför OS. Föräldrarna och familjen fanns hemma i Fukushima. Kazu brukade åka hem två gånger om året; en gång vid Obon, själarnas högtid, och en gång i slutet av året. Nu inser han vad han missat av sina barns utveckling och övrig samvaro med familjen. Du har inte haft tur i livet, säger hans gamla mor.

3.Innan floden tar oss av Helena Thorfinn. Innan floden tar oss är Helena Thorfinns debutroman och handlar om en familj från Södermalm som kommer till Dhaka där hustrun Sofia ska arbeta med bistånd och Janne ska vara hemmapappa.
Sofia är en idealist, som snart stöter på problem. Hon är inte beredd på fattigdomen, smutsen, korruptionen och den skriande bristen på jämlikhet. De rika är enormt rika och de fattiga är hjärtskärande fattiga.

Lohengrin på Metropolitan

Lohengrin, svanriddaren, är huvudpersonen i Wagners romantiska opera med samma namn.  Musiken skrevs i Dresden 1846-48 och Wagner började komponera baklänges, såtillvida att han började med akt 3 och därefter tog sig av akt 1 och 2 för att avsluta med förspelet. Lohengrin finns med i sägner från olika håll i Tyskland. Henrik Fågelfängaren, Henrik I, den förste kungen av Sachen, artursagan och Graal - diktning är andra teman. Wagner var på väg mot något annorlunda skapande.

Den amerikanska sopranen Tamara Wilson spelar Elsa som skulle gifta sig med Lohengrin. Men hon fick inte fråga honom var han kom ifrån.

Om den elaka, trollkunniga Ortrud, magnifikt spelad av Christine Goerke, fick sin vilja fram skulle Elsas bröllop aldrig äga rum. Hon anklagar falskeligen Elsa för att ha mördat sin bror.

Piotr Beczała, tenor, spelar Lohengrin. Det har han fått lysande recensioner för.

Günther Groissböck, bas, gestaltar kung Henrik I med en alldeles fantastisk röst

Yannick Nézet-Séguin, dirigenten som vägrar frack, är ett charmigt energiknippe som byter tröjfärg efter färgen på scenen i de tre akterna.

Den jättestora kören är alldeles lysande. De är klädda i vändbara caper med olika färger på ut- och insida som används för scenskiften. Oscarvinnaren Tim Yip gör kostym och den storslagna scenografin.

Speltid Cirka 4 timmar och 54 minuter inkl. 2 pauser. (I den första pausen springer man och köper korv. I den andra dricker man kaffe.) Livesänds den 18 mars kl. 17:00. Metropolitan, New York. Produktion: François Girard.

Mets livesändningar når över 2200 biografer i 70 länder på sex kontinenter. Sedan starten 2006 har man sålt mer än 26 miljoner biljetter. Tänk så många som sitter över hela världen på samma gång och ser samma föreställning! Undrar vem som kom på denna lysande idé?

En smakebit på søndag

astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger administrerar läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. 

"Min mor var trädgårdsodlare men det var som om Vortumnus och Pomona hade blivit en och densamma: hon kunde hitta något som växte vilt på hennes hemö (Dominica) eller på ön där hon bodde och födde  mig (Antigua), och om det behagade henne när hon tittade på det, eller om det bar fruk och smaken av frukten behagade henne, plockade hon ett skott (bröt helt enkelt av en kvist med händerna) eller fröet (skilde dem från den köttiga massan och lade dem i sin vackra rosa mun) och hon tog med allt till sin egen trädgård och tog hand om det på ett vårdslöst vardagligt sätt, som om det var den vilda skogen, eller som om det var en trädgård i ett kungligt palats"

Jamaica Kincaid, Bland blommor en vandring i Himalaya. sid. 12. Fler smakebitar HÄR