Novellen Ondskans eventualitet får mig allra först att fundera på titeln. Vad menas? Novellen tilldrar sig i en liten stad där det mesta är ganska stillastående. Klasskillnaderna är mycket tydliga. Miss Adela Strangeworth, 71, tillhör de översta skikten; enligt henne själv det allra översta. Hennes familj tillhör stadens grundare. Och hennes rosor är de allra vackraste och mest väldoftande i hela staden. Aldrig skulle hon släppa ifrån sig den minsta lilla rosenknopp. När den nye prästen skulle installeras och kyrkan pryddes med blommor skickade miss Strangeworth över en korg sabelliljor. Hon är mycket måttfull i allt och följer slaviskt sina rutiner. Rigid, tänker jag. Hennes älskade hus misstas för att vara ett museum av en turist; den lilla staden är stolt över miss Strangeworth, hennes hus och hennes rosor. Hon iakttar människorna omkring sig och har synpunkter; ibland tyst för sig själv, ibland högt. "Martha Harper är inte lika ung som förr," tänker miss Strangeworth och får en att dra på smilbandet. Men det har kommit som en oro över staden, tycker den äldre damen, och plockar fram sina brevpapper; det tjocka gräddfärgade med Strangeworth House ingraverat högst upp och det billiga i flera färger som hon bara använder till en viss sorts brev. Det är samma papper som stadens övriga befolkning använder till sina anteckningar och inköpslistor. När miss Strangeworth skriver på det billiga papperet använder hon en ynklig pennstump. I sina brev besvärar hon sig inte med fakta utan nöjer sig med att sprida misstankar. Miss Strangewort avskyr slarv. Därför är det konstigt att det som händer händer. Slutet på novellen ger läsaren rikliga möjligheter att fundera över fortsättningen. Glidningen mot det skeva är tydligare än i Samanta Schweblins Sju tomma hus, men den finns där om än inte lika obehaglig. Det är inte fel att läsa Ondskans eventualitet ett par gånger.
Titel: Noveller
Författare: Shirley Jackson
Översättare: Helena Fagertun
Förlag: Modernista
Tryckår: 2024
Antal sidor: 351
Inlägg
