Omläsning?

Trygve Gulbranssen (1894 - 1962) skrev Och bortom sjunga skogarna 1934, Det blåser från Dödingfjäll, 1934,
och Men rakt igenom går vår väg, 1935.
En stor skönlitterär succé som översatts till ett 30- tal språk och tryckts i mer än 12 miljoner exemplar.
Trilogin handlar om den problematiska släkten Björndal som bor i storskogen och ser dem som bor på slätten som sina fiender. De är lata och har det för bra och har trängt undan skogsborna.
Slättborna å sin sida tyckte att allt ont kom från skogen. Slagbjörnen och vargflockarna, ja, själva ondskan bor i skogen.
Dag Björndal är en riktig karl, en kung i sitt rike. Unge Dag är jägare och inte riktigt av samma kaliber som fadern.

Mats Arvidson berättade om den bortglömde Gulbranssen och hans numera lika förbisedda romantrilogi idag i Kulturradions Biblioteket. P1, förstås.
Trygve Gulbranssen skrev aldrig något mera. Men han fick råd att flytta från Oslo till en gård på landet.
Jag fick lust att läsa om. Dessa böcker fanns i mina föräldrars bokhylla och jag läste dem med förtjusning i mycket unga år.

Mera Afrika

Har just sett De dimhöljda bergens gorillor (1988) igen. Eftersom jag mindes den ganska väl visste jag precis när det var dags att göra något annat. Filmen känns inte på något sätt överspelad. Det jag särskilt uppmärksammade denna gången var den otroligt vackra miljön. Man kan förstå att människor från västvärlden kan känna att de hittat hem. Dian Fossey (1932 - 1985) spelas utmärkt av Sigourney Weaver - även om hon var lite för sval och vacker när jag tyckte att hon borde ha varit rufsig, svettig, smutsig, insektsbiten och stressad. Ibland var hon direkt dumdristig när hon borde varit vettskrämd. Men det kan förklaras med fascinationen för gorillorna och saken. Hon var inte ens särskilt rädd för alla som inte ville ha vita i Rwanda och alla som handlade med gorillor och tjänade stora pengar - något som till slut kom att kosta henne livet.
Boken med samma namn som filmen, skriven som en kombinerade forskningsrapport och memoar av Dian Fossey, kom ut 1984.

Läckra omslag

Det är inte bara Penguin Classics som får nya, läckra omslag. I serien Albert Bonniers Klassiker kommer under augusti flera stycken nytugåvor av berömda klassiker med fina omslag. I Älskaren av Marguerite Duras skriver Sara Stridsberg ett nytt förord. Översättning: Madeleine Gustafsson.
Emma av Jane Austen är nyöversatt av Rose-Marie Nielsen.
Den franske löjtnantens kvinna av John Fowles Fowlesöversättning av Claes Gripenberg.

Skaver obekvämt

Vem bryr sig egentligen om deckare, chiclit och kändisbiografier på tidningarnas kultursidor? Varför recenseras så få? För att kunna ta hand om denna genrelitteratur krävs en grundläggande förståelse, säger Annina Rabe i SvD. Läs hela artikeln HÄR

Från biblioteket

Nu börjar allvaret

Dags att ta itu med höstens uppgifter. Boktjuven av Markus Zusak är en sådan. Den borde ha varit läst för länge sedan, men jag upplever ett oförklarligt motstånd. Jag har läst några kapitel men jag väntar fortfarande på en "uppenbarelse" som ska göra klart för mig varför så många tycker så mycket om den här boken. Om inte förr så kanske det händer när vi diskuterar boken i läsecirkeln i början av september.
Men jag fortsätter så länge på egen hand.




Bilden är lånad.

Från Afrika

White Material, regisserad av Claire Denis och med Isabelle Huppert i huvudrollen som den aningslösa, elitistiska och ganska osympatiska Maria Vial som driver en kaffeplantage någonstans i Afrika. Landet är i uppror, hatet och våldet pyr; alla som kan flyr. Men inte Maria Vial. In i det sista vägrar hon att förstå. Isabelle Huppert spelar en roll som är mycket olik de kyliga, tjusiga överklasskvinnor hon brukar kreera En mycket intrressant, kuslig film och Isabelle Huppert som allra mest till sin fördel, enligt min mening.
Av en händelse råkade jag strax efter läsa en bok av den sydafrikanske författaren Deon Myer.
Tretton timmar tilldrar sig under 13 timmar i Kapstaden. Två olika fall utreds parallellt.
Bennie Griessel, kriminalkommissarie och nykter alkoholist är mentor för en grupp poliser.
Han är en dynamisk, klok och mänsklig man som inte förlorat sin empati under 25 är som polis.
Miljön är väldigt intressant; samhällsskildringen upplysande liksom språkförbistringen. Motsättningarna mellan svarta, vita och färgade ger upphov till extra spänningar inte minst inom poliskåren.

På Deon Mwyers HEMSIDA kan man på Extras hitta bilder av gator och platser i Kapstaden där delar av Tretton timmar utspelar sig. Det bidrar till närvarokänslan. Tretton timmar är en fartfylld, mycket spännande och annorlunda kriminalroman..