Bengt Emil Johnson - igen

Sluttningen är mycket brant.
Som vanligt gäller det att se sig för.
Nu tycker jag att svampen luktar Rilke.

Då säger korpen
ifrån

Ur Aftonsånger - Höstfåglar, AB, 2010

Först på Fejan - Mme de Sévigné (1626 - 1696)

Man saknade inte motsvarigheter till våra dagars sociala medier förr i tiden heller. ARNE MELBERG jämför Mme de Sévignés rappa, slagfärdiga brev om aktualiteter i tiden med våra dagars Facebook. Dessa brev som handlade om allt och alla var inte ett dugg privata och de lästes högt i de parisiska salongenerna Vännerna omkring Mme de Sévigné fick ett ansikte, så att säga.
Den okonventionella salongen hade vuxit fram som en sorts lightversion av hovkulturen som hade ett mera stelt ceremoniel.
Salongen fungerade som en alternativ offentlighet. Här diskuterades allt - inte minst litteratur - och här kunde också kvinnorna ta plats.
Ca 1500 brev av den energiska markisinnans hand känner man till men förmodligen skrev hon flera. (O, forna tiders kvinnor! Hur hann ni med all denna brev- och dagboksskrivning, alla dessa barn och äkta män; tjänstefolk, gods och gårdar, ekonomi och administration?)
Breven till dottern som flyttat till Provence har en mera intim karaktär och så småningom börjar Mme de Sévigné också reflektera över tidens flykt vilket väl får ses som ett tecken på mognad.
Den förste bloggaren då? Jo det skulle möjligen kunna vara Michel de Montaigne. Han arbetade flitigt på sin profil eller hemsida när han skrev essäer som uttryckte hans åsikter i skilda ämnen.

Läs den intressanta artikelserien om Livet på Fejan: HÄR

Jeppe på Hovdala

Jeppe vältrar sig i barnonessans säng och sover, sover. Nedan.
Jeppe hänger i armvecken och sover. T. h.
Ångerfulla hustrun Nille börjar ana hur det egentligen förhåller sig och blir allt mindre ångerfull.
Holbaeck Teater framför med gott humör och schwung Ludvig Holbergs komedi Jeppe på berget på Hovdala från 1722. Handlingen är förlagd i scener kring slottet och publiken vandrar med, anförd av barockensemblen Westra Aros Pipare och Ludvig Holberg själv (Pia Jette Hansen). Baron Lövenskiold (Gerard Carey Bidstrup) åker omkring i sin fina vagn och ridefogden (Sören Poppel) galopperar vackert på sin häst. Lille Bellman (Johannes Engström) är en förtjusande "ordningsvakt". Jeppe själv ( Kim Westi) är en supande odåga och den listige Jakob Skomager har inga svårigheter att lura av honom hans (läs: Nilles) fattiga slantar.
Nis Bank - Mikkelsen som spelar skomakaren har en raktfull bas och exekverar ett antal av Bellmans epistlar på krogen där publiken också intar en tidstypisk måltid.
Miljön är väldigt väl tillvaratagen och passar bra för skådespelet. Regnet hänger i trädtopparna, men kommer inte loss förrän spelet är över.
Danskan är helt överkomlig och sens moralen är tydlig: Makt korrumperar.
Men det visste vi ju redan

Seglivat tantsnusk

Många bokförlag dras med svårigheter och upphör ibland för gott.
Men Bokförlaget Harlequin AB frodas och växer. Lina Kalmteg har läst ett antal harlequinromaner och försökt förstå vad det är som gör att så många köper och läser. Och vilka de är.
Svaret tycks entydigt vad det gäller kön - kvinnor, naturligtvis. Men det är ju också kvinnor som läser skönlitteratur över huvud taget. Åldersmässigt: 25 - 65 år. Annars är det svårt att hitta gemensamma nämnare, tycks det.

Lina Kalmtegs artikel

Läs om den svåra konsten att översätta harlequinromaner
Den häpnadsväckande jämförelsen mellan att översätta nobelpristagare och harlequinförfattare

Bengt Emil Johnson in memoriam

Till sist gick sommaren ner sig i Nässelträsket.
Hon kom upp igen, jovisst, men då var hon färdig.
Hon var märkt.

Det glesnade genast till och blev flykt i vindriktningen.
Strukna mått av plötslighet. Där man förut gått in i skogar fanns bara utåt. Det blev långsynt och oängsligt.
Det började aldrig om. Fanns det ännu hagar så flagnade de.

Inget avskräde.
Rönn och glas.
Rödhaken har blivit idel öga.
Härmningstiden är förlupen - det liknar ingenting.
Men det är gott om motstycken.

Vråken spetsad på termikens pik.
Spindlarna kastar loss.
Ju mer ljuset bleknar, ju mer svartnar korpropen.

Och jorden står eventuellt evinnerligen kvar
och tänker

Den 14 juli 2010 gick Bengt Emil Johnson, poet, kompositör av elektronisk musik, radiochef och fågelkännare, ur tiden 73 år gammal.
Hans lyrik hade alltid inslag av musik och bildkonst; natur och fåglar.
Den sista diktsamlingen från våren 2010 fick titeln Aftonsång.
Dikten ovan är tagen ur Hemort som kom 1984.

Österlens första målarinna

På Ystads konstmuseum pågår t. o. m. 22/8 en utställning med Ellen Trotzigs målningar.
Ellen Trotzig föddes i Malmö 1878 som den äldsta i en syskonskara på fem. 1949 dog hon i Simrishamn. På hennes staffli stod en målning dom fått namnet Åbackarna vid Simrishamn.
Ellen Trotzig var en skygg kvinna som var helt nöjd med ensamheten och sitt eget sällskap.
Bland de få vännerna fanns skolkamraten Emilia Fogelklou och Martha Lyzell från Kristianstad som kom att betyda mycket för Ellen Trotzigs sociala liv.
Naturen var konstnärinnans stora glädje och det var också där hon hittade sina motiv; Rörums backar, Vik och andra byar på Österlen. Men hon målade också porträtt - gärna i profil och ofta självporträtt - och stadsbilder från Simrishamn..
Ellen Trotzigs färger är dovt mollstämda i grönt och brunt men de ljusnar något mot slutet av hennes liv. Rött kommer med på hennes palett i en bukett tulpaner 1939.
Fredrik Trotzig, farbror till Ellen Trotzig, sörjde för henne efter faderns bortgång när hon var 18 år. Hon behövde aldrig sälja sina tavlor, men efter hennes död kom de att lägga grunden för ett stipendium som utdelas varje år till lovande konstnärer med anknytning till Skåne.
Ett urval av Trotzigstipendiater finns också utställda på Ystads konstmuseum.
Ellen Trotzig. Österlens första målarinna är titeln på en bok av Birgit Rausing.
Den är pedagogisk, lättillgänglig och med vackra bilder, citat ur Ellen Trotzigs dagböcker och förslag till vidareläsning. Ett register hade dock varit värdefullt.
Bilden ovan till vänster är ett märkligt självporträtt av en plirande målarinna med tulpaner.
På bilden till höger ser man en målning av Ellen Trotzig i ett möte med en skulptur av Carl Boutard, en av 2010 års stipendiater. Beröringspunkter: Naturen, kompositionen och formen. Intressant!

Klävitt, klävitt Hoho, hoho! Läs den spännande fortsättningen!

Ugglor tycks alltid ha fascinerat människan. Redan de gamla grekerna hade ugglan som symbol för vishet. Det finns ugglor på 20 000 år gamla grottmålningar i Frankrike. I en del andra kulturer ses ugglan som symbol för ondska och död.
Poeten Aase Berg har skrivit essäsamlingen Uggla och hon jämför ugglans stora stirrande ögon med det lilla barnets fasta outgrundliga blick.
Ugglor förekommer i många barnprogram, på kläder och som leksaker. Vem minns inte Tv-programmen Fablernas värld och Från A till Ö med Jakob Uggla respektive Helge. I Twin Peaks myntades det kryptiska uttrycket: "The owls are not what they seem". 15 oktober har filmen Legenden om ugglornas rike svensk premiär.
Läs om detta och mer därtill i den intressanta artikeln om ugglan som kulturbärare skriven av Karin Svensson HÄR

Läs den spännande inledningen på Klävitt,klävitt! Hoho,hoho! Här