Glömda soldater

Anna Larsdotters förra bok, Kvinnor i strid, kom ut 2016.  Nu är hon tillbaka med Glömda soldater. Båda böckerna är utgivna av Historiska Media. Den första boken tar upp krigen från 1600 - talet fram till och med Vietnamkriget. Glömda soldater har undertiteln Kvinnorna i andra världskriget. Anna Larsdotter berättar om kvinnor från hela världen - alltså inte bara från segrarsidan - ; hon vill berätta om kvinnornas vardag och hon vill lyfta fram lottarörelsen. Hon har rest omkring och sökt i arkiv och har lyckats hitta några personer att intervjua. Liksom i Svetlana Aleksijevitjs Kriget har inget kvinnligt ansikte möts en av en kör av röster. Kvinnorna fick utbildning som männen och de fanns i alla positioner. Här finns prickskyttar, mekaniker, ingenjörer, piloter, sjuksköterskor, chaufförer, medicintekniker och de ingick till och med i dödspatruller. Men de fick inte avfyra kanonerna för då räknades de som kombattanter och skulle uppgraderas ekonomiskt! Mary Churchill, Churchills älskade sladdbarn arbetade först på ett
sjukhusbibliotek, men när kriget bröt ut gick hon in vid luftvärnet. Ofta fick hon tjänstledigt för att följa med Churchill på resor. Martha Gellhorn var en  framgångsrik reporter, gift med Ernest Hemingway. De åkte till striderna i Kina/Burma/Indien - den glömda fronten -  som någon sorts bröllopsresa. När Hitler angriper Sovjetunionen 1941 är 24 - åriga Ludmila Pavlitjenko ute och äter med vänner för att sedan gå på opera.

Men när hon hör Molotovs uppmaning att handla som en sann patriot tvekar hon inte. Åberopande sitt utmärkta betyg från skytteskolan lyckas hon till sist bli antagen i en skyttedivision och blir berömd som prickskytt. Ruth Eriksson vaccineras mot två av krigets eviga följeslagare, tyfus och smittkoppor, och bordar därefter sjukvårdståget Alrik. Där kommer hon att bli kvar till i november 1944. Att därefter arbeta med vanlig sjukvård tycktes henne trist. Noor Inayat Khan, barnboksförfattare och psykolog, med rötter i Indien, var pacifist, antimilitarist och icke - våldsanhängare. Hon har diskuterat med sin bror och de har kommit överens om att vapenvägrarens påbud om icke - våld inte kunde gälla nazityskland. Noor utbildas till radiooperatör och blir skickad till Frankrike som första kvinnliga radiooperatör. Hon måste ständigt byta boende under det att hon skickar underrättelser till London. Efter en tid tänker London ta hem sina radiooperatörer från Frankrike. Det är för farligt att ha dem där. Tyskarna hinner dock avslöja Noor och svarar på sändningarna i hennes ställe. I London tycker man att Noor låter annorlunda, men man vet ju inget. Noor slutar sina dagar i Dachau, nazisternas första koncentrationsläger uppfört redan 1933; modell för alla övriga arbets- och dödsläger. År 1946 får Noor postumt franska Croix de Guerre och 1949 Georgskorset från Storbritannien. 2002 invigs en bronsstaty av Noor i Gordon Square Garden i London. Väldigt få av alla de kvinnor som på olika sätt deltog i kriget fick annars något erkännande varken i levande livet eller postumt. Anna Larsdotter har i görligaste mån följt upp vad som hände dem som överlevde kriget. 8 augusti 1945 är telefonisten Michiko, 15 år, på väg till sitt arbete. Hon arbetar åt armén i Hiroshima och är stolt över att kunna tjäna kejsaren. Hon beskriver ljuset, hettan och molnet. Människorna ser inte ut som människorna längre. Hon lyckas "bryta sig ut från själva ljuset" och räddas av sin mamma. Michiko blir en s. k. hibakusha, en person som överlevt atombombsexplosionerna. (Läs vidare i Hiroshimas blommor) av Edita Morris!)Anna Larsdotter har skrivit ännu en intressant och mycket lärorik bok om ämnet kvinnor och krig. Hon lyckas få det hela att leva och när en väl lärt sig namnen på kvinnorna känns det som att möta gamla bekanta månad för månad; år för år. Det finns många fler kvinnoöden i Glömda soldater, förstås. Och det krävs inte så mycken fantasi för att förstå att så oändligt många flera kvinnor, vars historier vi inte känner till, ligger i namnlösa gravar lite varstans i världen. Anna Larsdotter berättade om sin bok på Christinehofs slott söndagen den 24 juli under Kvinnofestivalen på Österlen 21 - 24 juli. 

Titel: Glömda soldater. Kvinnorna i andra världskriget

Författare: Anna Larsdotter

Förlag: Historiska media

Tryckår: 2022

Antal sidor:  448

En smakebit på søndag v. 28 2022

Läsutmaningen En smakebit på søndag går ut på att vi bjuder varandra på en smakebit utav det vi just läser. Utan spoilers, förstås. astridterese på den norska bokbloggen Betraktninger håller i trådarna. Fler smakebitar  HÄR.

"Uthungrade människor, raserade hus, enorma högar av tegel, murbruk och krossat glas är vad som möter Eugenie S när hon anländer  till Kiev. Dessutom en påträngande lukt av döda människor. Det är inte direkt vad hon väntat sig, även om hon vet att striderna om den ukrainska huvudstaden varit mycket hårda. Tyskt flyg har bombat sönder bebyggelsen och flera hundratusen sovjetiska soldater har, efter vd Eugenie hört, vallats iväg som tyskarnas fångar. För ett par dagar sedan lämnade hon sitt arbete som kindergartenfröken  för ett nytt uppdrag. Mer prestigefullt än det förra,  enligt Rikssäkerhetsöverstyrelsen, den myndighet som som skickade henne till Tysklands nya koloni, Reichskommissariat Ukraine. Hade hon något val? Troligtvis inte. I alla fall tackade hon ja. Eugenie är idealist, hon tror på det tyska erövringsprojektet. Framför allt tror hon på behovet av upplysning och socialisering. Det är där hon kan göra nytta. Kvinnor som hon, det ha Rikssäkerhetsöverstyrelsen övertygat henne om, ska vara "förbindelselänkar mellan frontens murbräckor och det gamla Tysklands pulserande hjärta och rika kultur". Genom dem ska Tyskland sträcka sig ut i världen, gro och grönska."    (Året är 1941)

Från sidan 99 i Glömda soldater. Kvinnorna i andra världskriget av Anna Larsdotter. Historiska media.

En sekund är jag evig

Maria Gustavsdotter brukar skriva historiska romaner. Jag har  hittills endast läst den del av Historiska Medias Släkten, nämligen nr fyra med titeln Helenas hämnd, som är skriven av henne. I 
En sekund är jag evig använder sig  
Maria Gustavsdotter av samma teknik som Ewa Klingberg brukar använda. Ett nu och ett då; kapitlena växlar. Våren 1717 tilldrar sig första kapitlet. Annika Trullson har fått tjänst hos en professor i Lund. Hon tänker sig en framtid i Lund. Hon vet att hennes styvfar misshandlar modern. Och hon vet att hon behöver skydda sin bror Jens, som är lätt förståndshandikappad. När modern dör lurar hennes styvfar henne att stanna hemma och sköta djuren och laga maten. I granngården bor Anders, den unge mannen hon tänker gifta sig med när sorgeåret gått ut. Men svärfadern gör det omöjligt för henne att stanna i hemmet. Anders mor hjälper Annika iväg iförd broderns soldatkläder. Vad fanns det att göra för en ensam ung flicka, som lätt kunde bli infångad för lösdriveri. Annika kommer att delta i Karl XII:s andra fälttåg mot Norge. Kyla, smuts, blod, skrik, skräck, likplundring; Maria Gustavsdotter får verkligen fram det fasansfulla med krig. När Karl XII gav sitt arma manskap order att dra skeppen på land mellan Strömstad och två och en halv mil norrut måste jag gå till historieböckerna. Men, jodå, det stämde. Maria Gustavsdotter är väl inläst på tiden; seder och bruk, klädedräkt, mat och dryck och ålderdomliga ord och uttryck. Nutiden representeras av Birgitta, som är medelålders och biblioteksanställd. Hon är gift med Gunnar och har två utflugna barn. Nu har hennes mor dött och alla tar för givet att  Birgitta tar hand om moderns lägenhet i Lund och begravningen. Även brodern Anders som endast intresserar sig för den värja som finns i familjen som det finns en viss mytbildning omkring. Birgitta är inte så värst effektiv i sitt utrensningsarbete. Hon har många invändningar mot sin döde far och hans svek mot modern - på Birgittas bekostnad. Men nu börjar hon läsa sin fars släktforskningsanteckningar och blir motvilligt intresserad. Birgitta är vagare i konturerna än Annika. Men hon är - liksom Annikas mor var - fångad i sin kvinnoroll. Det har inte ändrats på 300 år. Romanen är välskriven och väldokumenterad. Och att det fanns kvinnor som förklädda förekommer i stridande förband kan en också läsa om i Kvinnor i strid av Anna Larsdotter.

Titel: En sekund är jag evig
Författare: Maria Gustavsdotter
Förlag: Historiska Media
Tryckår: 2018
Antal sidor: 326

Olikhetsutmaningen: nytt och gammalt

enligt O: "Dags för en ny veckoumaning som jag valt att kalla för olikhetsutmaningen. Varje vecka presenterar jag ett motsatspar och jag vill att ni skriver om två böcker, filmer, tv-serier, författare eller andra kulturella företeelser som passar in på orden. Lätt som en plätt! Idag handlar det om något nytt och något gammalt" Kul med en ny torsdagsutmaning!

Nytt: Anna Larsdotters uppmärksammade bok Kvinnor i strid (klickbar titel) som kom ut på Historiska Media 2016. I tisdags hade jag nöjet att lyssna på författaren själv som berättade om sitt militära intresse i allmänhet och kvinnor inom det militära i synnerhet. Bland de kvinnor som klätt sig som män för att få delta i strid, som Anna Larsdotter berättar om i boken, fanns adelsdamen Ulrika Eleonora Stålhammar från Svenarum i Småland. 1713 byter hon kläder i skogen och blir Wilhelm Edstedt. Hon hade sett hur hennes fem systrar blivit tvungna att gifta ner sig för att få sin försörjning och så ville Ulrika Eleonora inte ha det. Hon tog stora risker. Det var förbjudet för en kvinna att vara soldat. Det var förbjudet för en kvinna att klä sig i manskläder, men Ulrika Eleonora trotsade dessa förbud. Och som inte detta vore nog; hon gifte sig med en annan kvinna! Och det var ju ett brott som var belagt med dödsstraff. Nu var kvinnorna inte lesbiska och de slapp undan med mycket lindriga straff. Ulrika Eleonora deltog som artillerist i strid genom att bl. a. ladda kanoner. Ladda - inte avfyra. Det sköttes av någon med högre lön och bättre pension.

Gammalt: 1843 skrev Fredrika Charlotta Runeberg romanen Fru Catharina Boije och hennes döttrar. Boken fick ligga i skrivbordslådan i femton år tills Zacharias Topelius hunnit publicera en historisk roman. Inte kunde en kvinna vara först med det, resonerade Fredrika Charlotta! Självkänslan var det si och så med. Romanen tilldrar sig under den stora ofreden 1700 - 1721; alltså under samma tid som Ulrika Eleonora Stålhammar/ Wilhelm Edstedt var aktiv som soldat. Läsaren följer Catharina Boije och de två döttrarnas öden som utvecklar sig så olika mycket beroende av deras respektive personligheter. Mer om denna bok vid senare tillfälle. På bilden berättar Merete Mazzarella.

Kvinnor i krig och strid

Historikern och journalisten Anna Larsdotter har skrivit en intressant, ögonöppnande och spännande bok med titeln Kvinnor i strid. Hon tar avstamp på 1600 - talet i trettioåriga kriget där arméerna drog omkring som mobila samhällen och där kvinnorna hade sin givna plats i trossen. Någon måste sköta tvätten, laga maten, vårda sårade och göra övriga hushållssysslor. De drog ett tungt lass både bokstavligen och bildligen. Många - både män och kvinnor -  behövde en försörjning och då gick man i krigstjänst. Andra kvinnor följde helt enkelt med sina män och tog barnen med sig. Vissa ville ha mera frihet än ett traditionellt kvinnoliv kunde erbjuda.  Inte så få var äventyrslystna. Anna Larsdotter berättar om kvinnor som ville delta i krig och strid som soldater och måste förklä sig till män. Ulrika Eleonora Stålhammar, som levde på 1700 - talet, var så framgångsrikt förklädd att hon kunde dölja sin rätta identitet under elva  år och även gifta sig med en kvinna. Under 1800 - talet fick man organiserade arméer och kvinnorna föstes åt sidan. Tvätten fick de behålla för det var ett tungt och omanligt arbete. Men så var det ju Florence Nightingale som under Krimkriget införde hygien i sjuklägren. Hon föreskrev utbildning och diciplin bland vårdpersonalen och krävde uniformer.  Anna Larsdotter berättar mera utförligt om vissa kvinnor, som till exempel brittiska Flora Sandes som älskade att cykla, simma och rida och inte trivdes med sin kvinnoroll i det viktorianska England och som drömde om att bli soldat. Den tyska testpiloten Hanna Reitsch var en otroligt djärv kvinna, ständigt beredd att offra sig för fosterlandet. Hon hade velat flyga sedan hon var liten och blev så småningom  en nazistisk ikon och propagandasymbol, trots att hon aldrig var partimedlem. De ryska kvinnorna visade prov på en oerhörd fosterlandskärlek. Väldigt mycket i Kvinnor i strid är sådant en inte hade en aning om. Kvinnliga dödspatruller kände jag inte till, inte heller ingenjörer som arbetade långt efter kriget med att desarmera bomber för att ta ett par exempel. Kvinnorna blev stridspiloter, stridsvagnsförare, artillerister, prickskyttar och luftvärnssoldater. De kom att göra allt som männen gjorde. I luftvärnet fick kvinnorna göra allt utom att avfyra kanonerna. Om de gjort det hade de räknats som kombattanter och då skulle de haft rätt till pension. Kvinnorna i krig och strid hade inte bara fienden att kämpa mot. De hade också sina överordnade, medsoldater och andra kvinnor som inte ansåg dem som riktiga kvinnor. Många av dem, som överlevde kriget, saknade livet i skyttegravarna och vid lägereldarna. Anna Larsdotter refererar till Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj. Det är väldigt fruktbart att ha den i färskt minne när en läser Kvinnor i strid. Alla dessa kvinnoröster som inte fick komma till tals förrän fyrtio år efter kriget. Så värst många medaljer var det inte tal om varken i det ena eller det andra fallet. Anna Larsdotter tar upp de stora, omvälvande krigen i kronologisk ordning. Det är mycket nyttig läsning; en historierepetition och fantastisk kvinnohistoria.
Historiska Media. 2016 

Agneta Horn, en kvinna med ben i näsan

Porträtt: David Klöcker Ehrenstrahl

Agneta Horn. Ett liv i trettioåriga krigets skugga  av Karin Milles kom ut i februari på Norstedts förlag.  Häromdagen skrev hon en understreckare om den elaka och obildade (Sven Stolpes uppfattning) dagboksskriverskan som levde mellan 1629 och 1672. Andra som skrivit om Agneta Horn (1629 - 1672) är Eva Hættner Aurelius i boken Inför lagen. Kvinnliga svenska självbiografier från Agneta Horn till Fredrika Bremer. Samma författare har skrivit kapitlet om Agneta Horn i 1. NORDISK KVINNOLITTERATURHISTORIA band 1. I Kvinnornas litteraturhistoria  har Kerstin Strandberg skrivit ett kapitel om Agneta Horn och Drottning Kristina. I en artikel i POPULÄR HISTORIA 2008 nr 9 skriver frilansjournalisten Anna Larsdotter en artikel om Agneta Horns dagbok. Dess titel lyder i sin helhet: ”Beskrivning över min elända och mycket vedervärtiga vandringes tid samt alla mina mycket stora olyckor och hjärtans stora sorger som mig därunder hopetals har mött alltifrån min första barndom, och huru Gud alltid har hulpit mig med ett gott tålamod igenomgå alla mina vedervärtigheter.” 2012 kom Hjärtesorger och vedervärdigheter. Hur Gud alltid har hjälpt mig av Agneta Horn på förlaget Doxa utg. av och med ett rejält förord av Anne Brügge; med illustrationer och register. Redan 1961 kom Leverne av Agneta Horn i Bonnierbiblioteket. 1885 hittades det gulnade och trasiga häftet i en vrå av Uppsala universitetsbibliotek av historikern Ellen Fries, Sveriges första kvinnliga filosofie doktor. Hon publicerade redan på slutet av 1800-talet delar av självbiografin som följetong i tidskriften Dagny. Hon plockade ut de mest spännande och dramatiska delarna men strök tyvärr en del av del av kraftuttrycken. Agneta Horn gifte sig som 18 - åring med sitt hjärtas val, officeren och friherren Lars Jespersson Cruus, i stället för med ädlingen Erik Sparre som familjen sett ut åt henne. Hon vann också arvstvisten med sin styvmor efter faderns död. Man blir väldigt nyfiken på denna kvinna som beskrivs som något av ett hår av hin. Jag väntar tålmodigt i bibliotekskön...