lördag 1 april 2017

En mor och hennes döttrar

Fru Catharina Boije och hennes döttrar - en berättelse från den stora ofreden av Fredrika Runeberg, nationalskaldens hustru. Observera att författaren väljer ordet "berättelse". Hon ville inte använda "roman" för det hade en negativ klang. Om den här romanen hade publicerats när den var färdigskriven 1843 hade det blivit den första historiska romanen i Finland. Men Fredrika Runeberg gömde manuskriptet i sin gråa sypåse för hon ansåg det okvinnligt att vara först på plan. När sedan Zacharias Topelius brutit mark kom Fru Catharina Boije ut 1858, femton år efter tillkomsten. Fru Catharina Boije är en mäktig kvinna av börd. Hon har ansvaret för gård, tjänstefolk och två döttrar eftersom hennes man är död. Hennes son Göran är ute i kriget och hon vet inte ens om han är i livet. Den ena dottern, Cecilia, är en vek flicka med spindelfobi. Hon är av typen klängranka, en kvinnotyp som en möter lite överallt i litteraturen vid den här tiden. Hon är väldigt bunden vid sin karismatiska mor och uppför sig helt i enlighet med moderns förväntningar. Den andra flickan, Margareta, går sin egen väg. Hon väljer sin egen man, en ofrälse, något som starkt ogillas av fru Chatarina, som är mycket bördsstolt och noga skiljer på folk och folk. När kosackerna når Hattanpää gård flyr kvinnorna och kommer ifrån varandra. Margareta träffar kapten Magnus Malm som räddar henne med fara för eget liv. De gifter sig under flykt över isen utanför Åland. Det är de tre kvinnorna som är intressantast i berättelsen, som känns förvånansvärt fräsch. Den är spännande och en får anledning att repetera ett stycke turbulent svensk-finsk-rysk historia.
Och jag får verkligen lust att läsa Fredrika Runebergs andra historiska roman, Sigrid Liljeholm, som kom ut 1862. Fredrika Runeberg drömde om självständighet för kvinnan. Kvinnans historia handlar om lidande och underkastelse; mannens om härskande och handling. Nationalskalden uppmuntrade hustruns skrivande och firade hennes framgångar med sina kumpaner en trappa upp. Själva föremålet för hyllningarna stod vid spisen på bottenvåningen och ilade då och då uppför trapporna för att passa upp.

3 kommentarer: