Vårt värde

Jag känner igen miljön och karaktärerna i Katarina Kieris roman Vårt värde från den underbara Morbror Knuts sorgsna leende. Samma kärva ordkarga människor och samma förhållande stad/land och svenska/finska. Det är ett slags kollektivroman som berättas i vi - form. Vi iakttar  föräldrarna, släktingarna - särskilt kusinerna från landet - och kamraterna. En del av de finsktalande föräldrarna har satt spaden i jorden och flyttat från byarna till staden för att delta i samhällsbygget. Barnen kommer att tala myndighetsspråket svenska. Föräldrarna anser det inte vara viktigt att de även får lära sig finska. "Vi" ser, att kusinerna som bor på landet får lära sig en hel del matnyttigt och det är inte alldeles självklart att "vi" har dragit vinstlotten. Det finns kamrater som kommer längre söderifrån och det är  ännu värre. Särskilt om de bor i Falkenberg och Katrineholm. Puberteten - som inte var uppfunnen på föräldrarnas tid - skildras helt fantastiskt; allt som skaver och är ivägen. Papporna odlar kefir och gräver fram krokusar. Mammorna är mera skeptiska till det mesta. Tiden är den postkoloniala eran på 60 - 70 - talen i Tornedalen; trakten som gränsar till en gränstrakt. 1809 års gränsöverenskommelse ligger i botten av berättelsen. Katarina Kieri är poetisk och samhällskritisk; hon nitar träffsäkert både människor och situationer och det är en fröjd att läsa henne. När Katarina Kieri blev hedersdoktor vid Luleå tekniska universitet löd en del av motiveringen: ”Hennes poetiska språkbruk i beskrivningar av vardagsnära ämnen gör henne till en säregen röst i svensk litteratur.”  Det är bara att instämma. Katarina Kieri är en mycket speciell författare som det är svårt att göra rättvisa åt. Norstedts 2015.

Kaosutmaning 2016