Bergensare

2013 kom den första boken av Tomas Espedal på svenska. Mot konsten heter den. Espedal är stor i Norge och har skrivit et tiotal romaner . 2014 kom Gå. Eller konsten att leva ett rikt och poetiskt liv.
Jag gillade båda två väldigt mycket. Nu har jag läst den tredje, Bergensare, Lindelöws bokförlag; i översättning av Jimmy Ginsby. Och jag är lika förtjust. Bergensare är en blandning av prosa och poesi;  reseskildring och biografi; roman och novell. Boken tar avstamp i ett hotellrum i New York och avslutas på ett hotell i Berlin vid Kurfürstendamm. Däremellan följer man Espedal på vandringar i hans barndoms Bergen under "en tid då barnen var befriade från sina föräldrar", en stad som kännetecknas av frihetsberövande regn och fuktig instängdhet mellan bergen. Tonåren skildras mästerligt genom en beskrivning av kroppen som börjar växa ut åt alla håll och bekläs med hår. Det var också då han blev medveten om betydelsen av dörrar i livet. Han vandrar vidare i livet och möter massor av människor; inte minst författare som Karl - Ove Knausgård och Dag Solstad. (Tomas Espedal förekommer i en episod i Min kamp del 5.) Flera kapitel handlar om kärlek, ensamhet och resor. Tomas Espedal gillar celliknande utrymmen som små hytter längst ner intill maskinrummet i båtar och små sovkupéer på tåg. Jag gillar Espedals språk, formuleringar och humor. Han är personlig utan att kännas intim. Antagligen vore det inte så svårt att läsa honom på norska. Jag ska ta ett snack med latmasken...