fredag 14 maj 2010

Nessa och Ginnie

Susan Sellers är professor i engelsk litteraturvetenskap vid St. Andrews universitet i Skottland. Hon har skrivit en roman om systrarna Stephen, Vanessa och Virginia, Bell respektive Woolf. Vanessa och Virginia är bokens titel.
Många gillar inte att läsa romaner om verkliga människor, men jag tycker att det är fantasieggande, tänkvärt och lärorikt. Så här kunde det ha varit. Kanske. Som läsare spinner man vidare på tråden, läser mera, slår upp och kontrollerar fakta.
I Vanessa och Virginia är det Vanessas verklighet vi befinner oss i. Hon har ingen lätt sits. Först har hon som äldsta syster (och jag som alltid har trott att hon var yngst!) fått ta hand om familjen - inklusive fadern, förstås - när modern dog.Sedan ingår hon äktenskap med Clive Bell och får ett par barn med honom. Därefter försöker hon sammanleva med den bisexuelle Duncan Grant. Det är tänkt att förhållandena ska vara fria. Och visst är de det. Men mest för männen. Hur lever en trebarnsmor ut sitt fria förhållande?
Vanessa är bildkonstnär - hur utövar en trebarnsmor sitt konstnärsskap? - men hon står hela tiden i skuggan av sin mera berömda yngre syster och hennes litterära framgångar..
Systrarna är varandras bästa vänner. Men de är också rivaler. Om föräldrarnas uppmärksamhet, om småbröderna, om männen, om konsten - ja, till och med om Vanessas söner! Virginia är en svartsjuk moster.
Hela Bloomsburygruppen och Hogarth Press figurerar i boken. Men bara med förnamnen. Och jag frågar mig om man inte bör ha en förförståelse för att riktigt kunna ta till sig boken. Jag har sträckläst och haft stort nöje av Vanessa och Virginia, men jag har också relativt nyligen läst Leka med modernismen av Ingela Lind. Den handlar om Bloomsburygruppen och deras radikala liv som var en reaktion på det sippa viktorianska samhället.
Eller också kan man kanske bara läsa romanen och strunta i vem som egentligen var vem?
Det är inte fel att låta Vanessa ha tolkningsföreträde en enda gång. Jag läser och lider med henne i hennes ändlösa väntande på den förlupne Duncan Grant som hon älskade så högt.
Hon skulle räcka till för alla hela tiden. Även när hon själv höll på att brista. Är det konstigt att hon längtade bort någon gång från barn, syskon, äkta män, oäkta män. älskare, husdjur och matlagning? Nej, verkligen inte!

Några exempel på vidareläsning:

Quentin Bell, Virginia Woolf (Vanessas son skriver om sin moster)
Richard Kennedy, En pojke på Hogarth Press
Virginia Woolf, Ögonblick av frihet
Nigel Nicolson, Porträtt av ett äktenskap

1 kommentar: