söndag 11 april 2010

Ja visst gör det ont...


I Bengt Ohlssons roman, Syster, försvinner Marjories syster Miriam lika plötsligt som spårlöst. Hon var den äldsta, tuffaste och duktigaste av de två. Miriam tog mest plats, krävde mest utrymme och var cool och hemlighetsfull. Familjen bestod av mamma, pappa och de två flickorna. De hölls samman av det nät som pappa vävde omkring dem med sina blickar och de var en ovanligt rolig familj. De var något alldeles speciellt.
Marjories samvete tynger. Hennes första känsla när Miriam försvinner är lättnad - inte sorg. Marjorie har lärt sig att stå i skymundan och anpassa sig. Alltså protesterar hon inte när pappa och mamma bestämt att hon ska tillbringa en tid hos faster Ilse medan de letar efter Miriam. Nu om någonsin hade väl Marjorie behövt sina föräldrar. Nu borde hon få vara med och inte stängas ute. Man vill protestera å Marjories vägnar.
Faster Ilse är vithårig, gråblek och har gul haka. Efter en trevande inledning närmar sig de två varandra. Ilse berättar sannsagor om sitt liv och och släktens. Marjorie lyssnar och reflekterar. Hon söker sin egen identitet och befinner sig i det svåra gränslandet mellan barn och vuxen. I huset i den solvarma skogen, vid havet, med faster Ilse och katten mognar Marjorie till insikt om människans utsatthet i allmänhet och sin egen ensamhet i synnerhet. Med inlevelse fingertoppskänsla och ömsinthet berättar Bengt Ohlsson om Marjorie och Ilse.
Språket är vackert, uttrycksfullt och nyansrikt.

1 kommentar: