måndag 10 augusti 2009

Margareta Lindholm från Bullaren

Margareta Lindholm - en ny läsbekantskap.
Aldrig tidigare har jag mig veterligen läst något skrivet av någon som bor i Bullaren vid foten av Kynnefjället i Bohuslän.
(Kanske hade jag inte heller reflekterat över att det finns fjäll så nära.)

Jag går över det frusna gräset är titeln på den bok som kommit ut för några veckor sedan och som var det första jag läste av Margareta Lindholm. En tunn liten bok med ett klart, avskalat språk i skarp kontrast mot det dramatiska innehållet som jäser under ytan.
Saga är försöksutskriven från det mentalsjukhus där hon vistats i femton år. Hon hamnar i källaren hos en prästfamilj där hon ganska snart blir prästfruns förtrogna. Saga är underligt enstavig. Så småningom förstår man också varför. Och man förstår också att prästfrun är i behov av någon att tala med. Saga är en ensam och utsatt kvinna som hör och förstår och tar saken i egna händer.
Margareta Lindholm har lidit av afasi och vet hur det är att sakna ord.
Vi är bara besökare här heter förra boken. Den kom ut 2006.
Julia har varit hemlig agent under sitt yrkesverksamma liv och har fort-farande tystnadsplikt. Och det är inte mycket man får veta heller om hennes förflutna. Men man kan ana. Julia är dödssjuk och vet att hon upplever sin sista sommar i en liten stuga vid foten av ett berg i kanten av ett hav. Hon är en mycket ensam människa – fortfarande något av en hemlig agent. Hon står utanför och tittar in. Det är nu hon möter flickan Miranda 11 år. Och tala om ”wonderful frienship!” Men blir så glad. Och inte bara för Julias skull. Miranda behöver också någon som har tid med henne
Margareta Lindholms språk är redan här stramt, rent och vackert. Julia är en människa med stoisk livshållning och hon gör ett starkt intryck. Liksom författarinnan själv som för övrigt är född 1961 och forskar i genusvetenskap i Göteborg.

1 kommentar: