måndag 16 januari 2017

Körverk för kvinnoröster


På bara några dagar har jag läst  Kriget har inget kvinnligt ansikte av Svetlana Aleksijevitj som fick Nobelpriset i litteratur 2015. Det är ett mäktigt verk bestående av kvinnoröster. Författaren intervjuar, spelar in, samtalar över en kopp té, talar i telefon och söker namn och adresser. Det hela är komplicerat. Många är emot projektet, men berörda kvinnor - och de är tusentals - är lättade över att äntligen få berätta för någon som lyssnar. När de kom hem från kriget och ville dela med sig var det ingen som varken kunde eller ville ta emot. Många - inte minst kvinnor - tyckte att kvinnorna som deltagit i kriget inte var kvinnor. Många män såg dem inte som äktenskapskandidater och tog för givet att de levt med olika män i fält. Kärleken till fosterlandet gick före allt, till och med de egna barnen. Människor fostrades så. Den sovjetiska människan var något alldeles speciellt. Några insåg väl vad Stalin gick för, men andra hyllade honom blint. Idén om det vänliga socialistiska samhället stod över allt. Kriget har inget kvinnligt ansikte ingår i en serie böcker av SA som tillsammans kallas Utopins röster och avslutas med Tiden second hand. Slutet för den röda människan. De övriga titlarna: Bön för Tjernobyl, Zinkpojkarna och De sista vittnena. Det är fantastiska dokument. SA förenklar ingenting. En får verkligen en uppfattning av det jättelika landet, motsättningarna inom de egna leden, de stora förlusterna, offerviljan och det fullständigt omänskliga krigets väsen. SA skriver dock inte krigshistoria. Hon skriver känslornas och själens historia. Kvinnorna fanns med i alla förband och på alla områden. Många var så unga som sexton år. De tvingade sig med och utbildade sig till stridspiloter, pansarvagnsförare, prickskyttar, sjukvårdspersonal och så vidare. Inget var dem främmande. Männen var naturligtvis misstänksamma men tvingades inse kvinnornas kapacitet. Kvinnorna tvingades klippa håret; de förde en ojämn kamp mot smuts och löss och längtade efter blommor, shampo, kjolar och läppstift. De såg det lilla vackra som fanns att se; en soluppgång, en viol, en blommande kvist, en gasbinda som kunde göras om till krage, fotlapparna som kunde sys om till BH och trosor. Till och med skyttegravarna kunde prydas med något litet. Somliga befäl drevs till vansinne medan andra förstod det kvinnliga kynnet bättre och lät dem hållas med utmärkt resultat. Ca en miljon kvinnor tjänstgjorde i Röda armén.  Många vittnar om att de blev gråhåriga i tjugoårsåldern; någon gång på två timmar. Visst segrade vi, men till vilket pris? Kriget har inget kvinnligt ansikte är ett enastående arbete och ett fantastiskt dokument som borde läsas av många. Översättningen är gjord av Kajsa Öberg Lindsten, som också är god vän med Svetlana Aleksijevitj. Ersatz förlag.

7 kommentarer:

  1. (män får göra vad de vill men inte kvinnor)

    SvaraRadera
  2. Jag har läst en del av de här berättelserna och de är verkligt hemska, men så otroligt bra skrivna - och så viktigt att det skrivs om dem!

    Jag minns prickskytten som älskade rött och en röd scarf blev också hennes död :-(

    SvaraRadera
    Svar
    1. det är något konstigt som gör att en läser och läser. det är så bra fångat. en känner hur alla verkligen vill berätta.

      Radera
  3. såg du dokumentären hur Svetlana jobbar?

    SvaraRadera
  4. i svt då när hon var aktuell, mycket intressant.

    SvaraRadera