tisdag 24 januari 2012

After leaving Mr Rochester

Separationsångest så klart.
Även om den tämjda örnen mr Rochester med den lilla kvittrande sparven Jane på knäet blev lite fånig på de allra sista sidorna i Jane Eyre.
Men det får man unna dem efter allt de gått igenom - tillsammans och var och en på sitt håll.
Charlotte Brontës succéroman från 1847 har älskats av många generationer. Och filmats många gånger. Senast 2011 av regissören Cary Fukunga.
Det finns många tolkningar av romanen.
Några läser med feministiska glasögon, andra med kristna. Jane Eyres psykologiska utveckling, blandningen av gotik och kristendom, motsatsparen Jane och första hustrun den rasande Bertha Mason i vindsvåningen; den änglalika Helen Burns kontra Jane Eyre och Bertha Mason; den temperamentsfulle mr Edward Rochester i motsats till den kyligt målinriktade St John Rivers; Eros eller Agape ; det vardagliga England kontra det exotiska Västindien.
Allt motsättningar som skapar spänningar
Charlotte Brontë fick utstå mycken kritik från många håll för sin roman. Men det tog hon med en nypa salt. Jane Eyre är verkligen inte som en flicka borde vara. Hon är ilsken och står på sig.
Hon är orädd, protesterar och vägrar att låta sig kuvas. Och hon har inte den rätta respekten för män, lärare, mostrar eller annan "överhet".
Jane Eyre och Mr Rochester är själsfränder. Men Jane Eyre och St John Rivers har något annat gemensamt, nämligen sitt högmod. Mitt i all sin anspråkslösthet tycker jag att Jane är högmodig.
Och den gudfruktige prästmannen St John Rivers förefaller lika benhård som uppfylld av sin egen storhet. Jag litar inte på honom, helt enkelt.
Miljön är detaljrikt och utmärkt beskriven. Möblering, färger, sprakande brasor, smattrande regn, klädsel, utseende, hår, ögon och alldeles särskilt pannans storlek beskrivs noga.
Jane iakttar allt och alla och drar sina slutsatser.
Det var helt fantastiskt att läsa om Jane Eyre. Den var ännu bättre den här gången.

Imorgon blir det diskussion i läsecirkeln. Jag får kanske revidera mina intryck... Vem vet?

3 kommentarer:

  1. Du har varit i min bokhylla :) Kristendomen och kyrkan var nog starkt lite här och var på den tiden... skrock, man var mer beroende, av vädret, familjen, maken, prästen... Det gällde nog inte bara Brontë. Intressant är det.

    SvaraRadera
  2. och boken är mycket bättre än filmen, Hannele.
    hoppas att den nya filmen är bättre.

    SvaraRadera
  3. Vi har inte brytt om oss att se den nya filmen, inte än..

    SvaraRadera