skip to main |
skip to sidebar
Läs om Lyrans Tematrio - Äventyr HÄR
Tre böcker om stora äventyr är uppdraget.
Odysséen skriven av Homeros ca 700 f. Kr. kallar jag ett storslaget äventyr. Under tio år irrar Odysseus omkring på haven och möter, sirener, stormar, cykloper och sjöodjur. Hemma på Ithaka väntar hustrun Penelope och sonen Telemakos. Ibland hör Penelope rykten...
Long John Silver (1995) av författaren och professorn i franska, Björn Larsson.
John Silver sitter på Madagaskar och summerar sitt liv. Hur gick det till att pojken från Bristol som var både läs - och skrivkunnig hamnade till sjöss och hemma i England kom att betraktas som mänsklighetens fiende. Otroligt spännande bok som kan göra seglare av vilken landkrabba som helst.
Snöstormen (2014) av Vladimir Sorokin är en slags odyssée om än inte på haven. Det handlar om två mäns resa som blir en utdragen kamp mot snö, kyla, vargar, lockande kvinnor och en knarkkartell. Männen är på väg att undsätta en by där svartsoten brutit ut och människor förvandlas till zombier. Småhästarna i storlek som vaktlar sliter med självgångaren.
Majgull Axelssons senaste roman Jag heter inte Miriam (Brombergs) är ett imponerande kraftprov. Inte sedan Aprilhäxan har hon varit så bra. Majgull Axelsson är en fängslande berättare. I Jag heter inte Miriam utgår hon ifrån några verkliga personer och deras berättelser och Aneby, Jönköping och Nässjö samt Auschwitz och Ravensbrück som miljöer. De småländska orterna känner hon ju väl till och vad det gäller koncentrationslägren så gjorde hon studieresor. Och så har hon läst massor. Ändå har boken inte tagit mer än två och ett halvt år att skriva.
Malika är en romsk flicka i Auschwitz som tillskansar sig en död judisk flickas klänning och plötsligt blir hon en judisk flicka vars namn är Miriam. Och hon förstår att hon "bytt upp" sig. Romerna står väldigt lågt i kurs i lägret såväl som i samhället i övrigt. Miriam börjar alltå ljuga. Det fortsätter hon med under hela sitt liv. Av nödvändighet.
På sin åttiofemårsdag tänker Miriam tillbaka. Och det blir en dag av avslöjanden. Miriam är änka med en fosterson, svärdotter, barnbarnet Camilla och barnbarnsbarnet lille Sixten. Hon tänker på sin otroliga livsresa med tacksamhet men också med stor sorg. Hon har mist så många. Alla fantastiska kvinnor i lägren med vilkas hjälp hon överlevde; svenska Hanna som uppfostrade henne till en fin flicka och först och främst lillebror Didi som togs ifrån henne. Miriam har en otrolig
förmåga att lyda, vara följsam och läraktig. Hur skulle hon annars ha
överlevt? Hur orkar hon ensam bära tyngden av sitt förflutna genom hela
livet. Kanske för att hon fick det hon aldrig trott att hon skulle få;
ett hem, en man och ett barn. Visserligen var hon reservhustru och
reservmamma, men i alla fall.
I år efter år lever hon med minnen som hon inte kan dela med någon annan. Vem vill lyssna på hennes lägerberättelser? Inte hennes man Olof i alla fall. Glöm och gå vidare! säger de aningslösa generationskamraterna. Vem skulle acceptera henne om hon avslöjade att hon är rom? Ingen. Dotterdottern Camilla uppmanar henne i alla fall att berätta. Och för Camilla berättar hon allt. Barnbarnet Camilla får ansvaret att föra Miriams berättelse vidare när hon är borta.
Jag heter inte Miriam är en stark och viktig roman som många borde läsa.
Kaosutmaning 2.0
Visserligen börjar Rolf Lassgård läsa Snöstormen av Vladimir Sorokin börjar som radioföljetong på måndag 7 april men nu råkade Snöstormen stå skyltad på biblioteket och det kunde jag inte motstå.
Distriktsläkare Platon Iljitj Garin har blivit kallad till Dolgoje, en avlägsen by, där den bolivianska svartsoten härjar. Befolkningen ska vaccineras och därmed räddas från att bli zombier.
Brödkusken Harkel har en självgångare som drivs av femtio småhästar stora som rapphöns. Doktorn och Harkel ger sig iväg och råkar ganska snart i svårigheter av olika slag. En snöstorm gör det svårt att följa vägen; självgångaren skadar en mede på några besynnerliga pyramider som sticker upp ur snötäcket. De tvingas söka hjälp hos en pytteliten, ilsken mjölnare som dricker vodka ur en fingerborg. Hustrun är desto yppigare och hon bjuder på té och husrum. Bland annat. Ett märkligt mellanspel upplever doktorn och hans kusk hos nomadfolket vitaminderna. Där bjuds de på knark som ger doktorn en fasansfull hallucinatorisk upplevelse av att bli kokt i olja i en stor gryta. När han vaknar till liv blir han rusig av livslycka och omfamnar även snöstormen. Färden går vidare. Ett nytt bakslag drabbar dem när en av självgångarens medar kör rakt upp i näsborren på en förfrusen stormänniska. Klimatet hårdnar. Bokstavligen och bildligen. Doktorns målmedvetenhet börjar svikta.
Och det kan nog sägas att vägen inte var mödan värd. Det är omöjligt att säga hur man ska tolka boken. Om det finns någon tolkning som är bättre än den andra. Det är en äventyrsskildring, en odyssé, Sci - fi, ryskt folkliv och klassiska ryska författare som Leo Tolstoj, som också skrivit en roman och en novell med titeln Snöstormen. Jag gillar Sorokins språk - tack naturligtvis då också till översättaren Ben Hellman som översatt Sorokins fyra romaner till svenska. Norstedts har givit ut dem. Det finns många fler att översätta.
Jag gillar det fantasifulla och gränslösa. Och visst - då och då kan man dra på smilbandet om man tycker att det är viktigt.
Naturligtvis ska jag lyssna på radioföljetongen.
Det finns inte mycket att säga om Sommarboken av Tove Jansson än: En underbar, lyrisk, vemodig och uppsluppen tröstebok om vänskapen mellan Farmor och hennes sondotter, Sophia, under en rad somrar på ön. Pappa är med också, men han säger aldrig något och märks inte så mycket. Men blir det verkligen kris; då finns han där. Farmor har en gudomlig förmåga att fostra utan att det märks. Hon och Sophia förstår varandra väl och är för det mesta vänner. Men - när båda kommer i trotsåldern då är det inte lätt. Diskussionerna om religion, vidskepelse, död och ålderdom är sublima. Farmor sover lite i smyg ibland och blodtrycket verkar vanskligt, men bara benen håller så känner hon sig helt OK. Tove Jansson ville gärna kalla Sommarboken roman, skriver Tove Jansson - forskaren Boel Westin, i sitt förord. Och det stör inte. Den består av en rad kapitel med rubriker som Visiten, Leka Venedig, Katten, Den stora plastkorven (en överdådig berättelse som borde filmas), Berenice, Sophias storm, m.fl. Naturbeskrivningar är alldeles fantastiska. Endast bönder och sommargäster trampar på mossa. Farmor petar skadad mossa på plats med sin käpp. Havet är en mäktig fond till livet på ön. Man läser långsamt; man läser om och stryker under. Språket är en ren njutning.
Läsecirkeln var rörande överens om att detta är en bok att vi kommer att läsa om. Alla älskade Farmor och Sophia och deras liv på sommarön.
Nästa radioföljetong blir Snöstormen av Vladimir Sorokin, 2013.
Uppläsare: Rolf Lassgård. Start måndag 7 april.
Sorokin, född 1955 i Moskva, slog igenom med romanen Blått fett. 2013 kom romanen Snöstormen som verkar vara en blandning av sci - fi och dystopi; humor och skräck. Sorokin är för närvarande Rysslands mest kände författare internationellt.
Spännande att höra vad Rolf Lassgård kan göra av det här
Professorn i historia vid Högskolan i Kristianstad, Marie - Louise Rodén, konverterade till katolicismen på 80 - talet. 1600 - talets historia är hennes specialitet. Boken Drottning Christina: en biografi (2008) lyfter fram en helt ny bild av den svenska drottningen som abdikerade och reste till Rom. Hon är en av två kvinnor (den andra var Lucretia Borgia) som sovit över i Vatikanen.
Doktorsavhandlingen behandlar drottning Kristinas politiska engagemang i den katolska kyrkopolitiken.
Marie - Louise Rodén är utbildad vid University of Chicago och Princeton University där hon också disputerade. Under sin forskning har hon skaffat sig kontakter i Vatikanen och också suttit i Vatikanens arkiv och forskat.
Ämnet för kvällens föreläsning var emellertid påvedömet; "Fiskarens lina förvandlades till en härskarring", påvestolens nytta och onytta under tvåtusen år. Marie - Louise Rodéns favoriter är småpåvarna på 15- och 1600 - talen, säger hon. I rask takt tar hon oss genom århundraden av historia om världslig och kyrklig makt, stridigheter, splittring - under en kort tid fanns det inte mindre än tre påvar! - och personliga favoriter som Pius II och Alexander VII. Marie - Louise Rodén tipsar om Irving Stones roman The Agony and the Extacy från 1961 blev film (1965) med Rex Harrison som påven Julius II och Charlton Heston som Michelangelo och deras konflikter under tiden som taket i Sixtinska kapellet målades.
Marie - Louise Rodéns personliga engagemang och unika kunskaper gör hela föreläsningen oavbrutet fängslande.
Inför de tekniska nymodigheterna (OH) står sig dock Marie - Louise Rodén slätt. Det är sådant man har studenter till, menar hon, och avböjer myggan. Vänligt men inte så lite bestämt.
FYRAHUNDRAFEMTIO
ett sprillans nytt bokmagasin på papper! Något mitt emellan Vi läser och Svensk Bokhandel läste jag någonstans. Och det ligger mycket i det. Lasse Winkler är ju chefredaktör till exempel efter att ha sagt upp sig från Svensk Bokhandel. I Fyrahundrafemtio skriver man om kommande två månaders bokutgivning. Utan recensioner och mera journalistiskt. Utgivningen planeras bli sex nummer/år
Fyrahundrafemtio (vid 451 grader antänder papper) är betydligt roligare än man kan tro av omslaget. Tyvärr är det ibland även det intressanta svårläst. Små röda och vita bokstäver mot svart bakgrund är riktigt irriterande. Jag ville gärna läsa hela artikeln om Maggie O´Farrell utan problem. Genrekyrkogården är ett kul inslag. Efter en titt bakom kulisserna på världens största bokhandel Amason inför etableringen i Sverige blir man betänksam.
En rolig artikel - Pk i Gnesta - uppmärksammar det faktum att det är kvinnor som läser litteratur och om litteratur men att det är män som dominerar branschen.
Riktigt fint är det också att redaktionen har koll på att det finns en massa läsecirklar. Kanske upptäcker de bokbloggarna också en vacker dag.
Ett bokindex avslutar de 90 sidorna.
Jag är försiktigt positv och landar förmodligen på en provprenumeration.
Inlägg
