På stol nr 14

Det finns en massa kvinnor i min ålder
som har ännu sämre anledningar att tycka om sig själva
och tvingar andra att göra det i alla fall
fast de varken är vackra
eller flitiga på något annat sätt.
Galopp, galopp.
Det kanske inte är så löjligt i alla fall
att växtfärga.
Motion är också bra, inte minst för hjärnan.
Och att uttrycka sina känslor i keramik.
För då får man ju samtidigt en massa föremål                               
som ger hemmet en särprägel.
Något att vara stolt över.
Galopp, galopp
________________                                                   
Nu sover jag
i en mycket vacker
mycket gammal stad.
Nu sover jag för första gången
med knäppta händer.
Och någon som inte känner mig
har strukit bort håret
från mitt ansikte.
Nu är jag
ingens lilla flicka längre.
Så nu behöver jag aldrig
känna mig övergiven mer.
När man är död
är man sannerligen död
och skiter i hur ledsen man var
medan man gick omkring här på jorden
och såg dum ut.

Detta är första och sista dikten i Hundstunden. Kvinnlig bekännelselyrik av KRISTINA LUGN
Alba 1989

I huvudet på en 100 - åring

Tuula Karjalainens bok, Tove. Jansson. Arbeta och älska är en gedigen, nyutkommen biografi om den mångsidigt begåvade Tove Jansson som skulle fyllt 100 år i år. Den är lättillgänglig och njutbar och innehåller många fina illustrationer. Ju mer man läser desto mera intresserad blir man av att läsa mera av Tove Jansson. Hon var ju så mycket mera än de förtjusande Mumintroll som hon blivit världsberömd för. I Tove Janssons liv fanns ofta inga klara gränser mellan de olika konstnärsrollerna. Noveller och romaner, barnböcker, serier, bildkonst, grafik – hon växlade gärna uttryck, men hennes samtid hade svårt att acceptera henne som seriös konstnär efter de väldiga framgångarna med Mumintrollen. På lite avstånd är det naturligtvis lättare att få en helhetsbild  av henne.  Det hårda arbetet, originellt tänkande och den bländande fantasin  kännetecknade allt Tove Jansson företog sig. Arbeta och älska. Titelns programförklaring är densamma som Tove Jansson  valde som sitt motto och för ex libris. "Donandet", den anspråkslösa janssonska benämningen på den kreativa processen, var sammanlänkad med kärleken; till ursprungsfamiljen, vänner och älskare av bägge könen.
Inom den tätt sammanhållna familjen Jansson fanns spänningar  främst mellan pappan, Viktor Jansson, bildhuggare, som var nazistvän och anti­semit, och dottern. Efter att ha stridit i inbördeskriget 1918 hade Viktor Jansson, Faffan,  kommit hem till hustrun och 4-årig dotter som en förändrad, bitter man. Författaren beskriver honom närmast som en hustyrann. Redan i 20 - årsåldern gjorde Tove Jansson satirteckningar över Stalin och Hitler i tidskriften Garm. Trots att det inte alls var ofarligt. Konflikterna till trots bodde Tove hemma ännu vid 27 års ålder. Då uppmanade familjens läkare henne allvarligt henne att flytta. Modern var det allt överskuggande kärleken i Tove Janssons liv.
Tarja Karjalainen vinnlägger sig om att sätta in det på många sätt gränsöverskridande universalgeniet i ett kulturellt och ideologiskt sammanhang. Hon beskriver ingående de olika målande, skrivande, politiskt debatterande och filosoferande kretsar Jansson umgicks i och tog djupa intryck av. Inte minst väsentliga var teaterlegenden Vivica Bandler (Vifslan) och filosofen och politikern Atos Wirtanen (Snusmumriken), som hon hade långvariga kärleksrelationer med. Och Tuulikki Pietilä (Too-ticki), förstås, som uppträder först i Trollvinter, när Tove Jansson först träffat Tuulikki Pietilä.
Utöver allt arbete hann Tove Jansson också skriva brev. Varför hann så många driftiga, verksamma kvinnor skriva så många handskrivna brev förr i tiden? Och dagböcker? Det är och förblir en gåta.
Tuula Karjalainen tillhör de få som hittills fått ta del av Janssons korrespondens.
Utgivningen av Tove Janssons brev är planerad till hösten.

Nästa radioföljetong

Nästa radioföljetong blir Det tomma hemmet av  
Lidia Tjukovskaja. Senaste utgivning 2013.
Det tomma huset är titeln på den första svenska utgåvan som kom 1969.
Lidia Tjukovskaja (1907 - 1996) har skrivit en roman från den stora terrorns tid i Sovjetunionen.
Året är 1937 och Stalins skräckvälde är som värst. Lidia Tjukovskaja har egna erfarenheter av den här tiden och hon skildrar den enskilda lilla människans utsatthet i det obarmhärtiga samhällssystemet. Hennes roman är ett vittnesmål som skrevs 1939 - 40 i Leningrad. Länge hade hon den gömd hos andra människor och åren 1941 -44 tillbringade hon på annan ort. Genom ett under, säger hon, återförenades hon och hennes skrivbok. Den nya radioföljetongen börjar onsdagen den 19 mars. Uppläsare: Maria Hörnelius
Domen

Och ordet föll, tungt som sten,
på mitt ännu levande bröst.
Det gör ingenting, jag var ju beredd,
det går kanske över på något sätt.

I dag har jag mycket att göra -
jag måste döda alla minnen,
jag måste göra själen kall,
jag måste åter lära mig leva.

Om inte --- Sommarens heta sus
liksom en högtid utanför mitt fönster.
Jag har länge anat denna
ljusa dag och detta tomma hus. 

Ur Rekviem av Anna Achtmatova. Sommaren 1939

Bokläsare = Boksamlare?

Om man är bokläsare betyder då det att man per automatik är boksamlare? Så lyder Annikas fråga i veckans BOKBLOGGSJERKA. Det ligger nog i farans riktning, tror jag, som har väldigt svårt att kasta eller på annat sätt göra mig av med böcker men har desto lättare för att skaffa nya.  Jag vill ha tillgång till många böcker; jag vill slå upp; läsa om och umgås med mina böcker. Men jag måste inte äga varenda bok jag läser. Ibland lånar jag och läser först och köper sedan. Antikvariska böcker gillar jag; de som är lite tummade och nötta och kanske har en och annan kommentar i kanten. De har en historia och det är spännande att föreställa sig vem som haft dem tidigare. Denna veckan kan man också - om man har en himla tur - vinna en jättefin bokask från NILLAS HANDELSBOD  

Den här vill jag ha!

 

Far och dotter

Huvudperson i Laurence Tardieus självbiografiska roman Sorgens förvirring är Laurence, 37,  en dotter som beslutar sig för att skriva sanningen om sin far. Trots att han uttryckligen - givetvis utan att höja rösten - råder henne att avstå.
Familjen, mor, far , två döttrar och en son, bor i ett mycket homogent, välbeställt område i 16:e arrondissementet i Paris. Alla umgås i samma kretsar och framtiden är helt utstakad för barnen.
Modern, som kommer från en helt annan miljö och kultur, protesterar. Hennes barn ska få gå och dansa med vem de vill. I ett slag förändras situationen totalt för familjen. Fadern ställs inför rätta anklagad för korruption. Modern får en cancer som har ett galopperande förlopp. Hon ber Laurence att skriva en bok som klargör förhållandet kring faderns orättvisa dom. Hon är helt övertygad om faderns oskuld. Dottern brottas med sanningen och sin kärlek till fadern. Året är 2000. Skammen kommer inte förrän flera år efteråt.
Laurence Tardieu kritiserar den samhällsklass hon själv tillhör. Hjärta, känsla, passion lämnas därhän. Pengar, platser och ägande är det viktiga. Fadern talar om diskretion, måttfullhet och värnandet av anseendet. Han har varit ansvarig för vattendistributionen i Frankrike och Storbritannien och haft en mycket högt uppsatt position och han säger till Laurence att hon inte förstår reglerna och koderna inom företagsvärlden. Hennes värld består av ord och det hon åstadkommer med sina böcker är enbart förvirring. Två livshållningar i total kollision. Och ändå är de så lika varandra, far och dotter.
Laurence Tardieu är född 1972; fadern 1941. 
Jag tycker mycket om den här boken som HANNELE tipsat om

 Kaosutmaning 2.0

Tematrio - Naturen

Lyrans uppgift denna veckan handlar om naturen. 
Läs mer om det HÄR

Haruki Murakami, Kafka på stranden  海辺のカフカ
En läsupplevelse, tyckte alla i bokcirkeln när vi läste den någon gång 2009. Alla hade gått in i Murakamis magiska värld utan att tveka. Talande katter och flygande fiskar avskräckte ingen. Här finns parallella verkligheter, drömmar och en gräns mot andra sidan. 

Stig Dagerman, De dömdas ö
Den är skriven 1946 på Strindbergs Kymmendö och handlar om fem män och två kvinnor strandade på en ö i oceanen utan mat och vatten. I djungeln möts de av vilda djur och andra fasor. De dömdas ö räknas som det märkligaste Dagerman skrivit. Olof Lagercrantz säger till och med det bästa.
2010 kom den i nyutgåva med förord av ingen mindre än Le Clézio.

Öken (1984) av Nobelpristagaren i litteratur 2008 Jean-Marie Gustave Le Clézio (1940). Öken var författarens stora genombrott. Romanen skildrar den arabiske pojken Nour på flykt i öknen undan fransmännen. Många år senare flyr nomadflickan Lalla från ett tvångsäktenskap till Marseille. Både Nour och Lalla känner stark hemkänsla i öknen.

HBTQ i St. Petersburg

Absolut noll har renderat sin upphovskvinna, Anna Fock, Katapultpriset och Borås Tidnings debutantpris. Den tilldrar sig i HBTQ - kretsar i St. Petersburg. Huvudperson är Nikita Bokarev, 22, som arbetar som biografmaskinist och hans ljusblå (homosexuella) vänner. De lever ut sin sexualitet öppet, men försöker att inte provocera poliser och fotbollshuliganer. Här finns klassklyftor, utanförskap men också omtanke och sammanhållning.
Hiv - smittan sprids och folk dör i aids.  Polisen är våldsam och korrupt. St. Petersburg är mänskligt kallt. Absolut noll är också berättelsen om slutet på en underbar vänskap,nämligen den mellan Nikita och hans nästanbror Vasilij.
Anna Fock skrev sin bok på två månader. Hon har läst ryska och intresserar sig för rysk kultur, men har aldrig varit i Ryssland. Och idén hade hon innan de ryska antigaylagarna började diskuteras. Troligen blir det fler böcker som utspelas i Ryssland, men inte i HBTQ - miljö. Jag läste Absolut noll i ett svep. Språket flyter lätt och unge Nikitas göranden och låtanden intresserar och oroar. St. Petersburg är svinkallt och snön vräker ner, men Nikitas ytterkläder lämnar mycket övrigt att önska. Många gånger tror jag att han ska dö i en snödriva.

Kaosutmaning 2.0