Alla andra dagar

Merete Mazzarella är alltid intressant att läsa. Även när man inte tycker som hon. Hon är otroligt beläst och har en avundsvärd förmåga att formulera sig. Och hon är humoristisk, ironisk och ibland rent av lite elak. Och tyckmycken. Den nya boken heter Det enda som egentligen händer oss. Ett år i livet.
Jag ställer mig lite frågande till den titeln. Den fungerar, men inte så mycket mer. Kanske syftar den bara på henne själv och sambon. Eller är det kanske jag som är lite korkad.
Merete Mazzarella resonerar om arbete, kärlek, vänskap, svek, åldrande, skrivande och resande.
Mottot har hon lånat av Marilyn Monroe: "Arbete och kärlek är det enda som egentligen händer oss och det ena utan det andra är inte så bra."
Vilket skulle kunna diskuteras.
Merete Mazzarella känner skuld över att hon sviker sin 84-årige äkta man på Geijersgatan i Uppsala till förmån för den nya kärleken på Fänrik Ståhls väg i Helsingfors.
Vid 64 bryter hon upp, säljer föräldrahemmet (aldrig var våningen så vacker som när den blev tömd på möbler) och flyttar ihop med den filosofiprofessor från Åbo som hon träffat av och till i arbete under många år utan att de för den skull haft något kärleksförhållande. Merete Mazzarella är inte rädd av sig. (Och det vet vi ju sedan hon skrev sin omdebatterade farmors/svärmorsbok När vi spelade Afrikas stjärna.)
2010 kom den första pensionärsboken Resa med rabatt. Om konsten att vara
pensionär. Undertiteln borde ha varit Om konsten att bli pensionär.

Boken slutar med Jan Stenmarks bild av paret som sitter på en kal klippa och stirrar ut över havet.
"En dag ska vi alla dö", säger den ene.
"Men alla andra dagar ska vi inte det", säger den andre.

Fixa Vår

När man bara blivit av med februari är det gott hopp om vår.
Och nu har tidskriften Fixa Vår kommit med en massa förslag på vad som ska göras i trädgården.
Jag gläder mig speciellt åt att Svartöga anses vara den långlivade sommarrabattens primadonna. Blomningstid: Juli - september.
Den kan vara primadonna även inomhus och då blommar den till jul om det vill sig väl.
Så är det hög tid att bestämma om man vill ha en minimalistisk japansk trädgård med sten och vatten eller en romantisk engelsk med många rosor.
Eller skapar man helt enkelt en trädgård med grekisk feeling.
En multimöbel kan man bygga åt sig - lätt som en plätt. Sedan har man förvaringsplats , sittplats, vilstol och odlingslåda. Allt i ett.
Vårens blockfärger har inte smittat av sig på Fixa. Trädgårdssaxar, fågelholkar, trädgårdshandskar, vattenkannor, ljus, stolar - ja, alla vill-ha -grejer är lindblomsgröna eller himmelskt ljusblå.
Luktärtorna ska sås utomhus i stor kruka som står i skyddat läge.
Det är så dags att säga det nu när mina frön just tagit plats i pluggboxen.
Mina intryck från Fixa Vinter
står sig även vad det gäller Fixa Vår.

Jag har också varit på rea

Pussel. 2 x Beskow

Bosse och Strindberg

Rutat papper i Harriet Bosse - blocket och linjerat i Strindbergsblocket.
I den lilla anteckningsboken är papperet olinjerat.
Jag har ingen aning om när och var jag köpt blocken, men de är ganska fina.
Det kan väl vara lämpligt att använda dem i år på något sätt?

Nordisk antologi. Olav H. Hauge. Del 6

Grannskap är en antologi med ett urval ur årgångarna 1984 -94 av café Existens - tidskrift för nordisk litteratur.
Boken innehåller essäer, noveller, samtal, poesi och brev.
I antologin medverkar ett 50-tal författare, kritiker och översättare från samtliga nio språkområden (tillhörande tre språkfamiljer) i Norden.
Staffan Söderblom och Ingmar Lemhagen har skrivit var sitt förord.
Här kan man läsa I stället för en essä om Vesaas
av Rolf Aggestam; Besatt och befriad - besök i Mirja Tuominens värld av landsmaninnan Birgitta Boucht; Kroppens metafsik - Om Pia Tafdrups tre första diktsamlingar av Steffen Hejlskov Larsen; Brev fra Grundtvig av Vagn Lundbye; Dikter från Grönland av Kristian Olsen Aaju; Hemvist vid havet av
Hannes Pétursson och mycket, mycket annat.

Ett samtal mellan Eldrid Lunden och Olav H. Hauge har fått rubriken
Dikter blir aldrig färdiga (Paul Valéry).
Redan i 18 - årsåldern började Hauge översätta - sina skrala språkkunskaper till trots. Han kunde inte välja de dikter han tyckte bäst om för de var för svåra att översätta. En dikt är en dikt och kan inte bli något annat. En översättning till ett annat språk blir bara en efterliknelse.
Hauge reflekterar över vad som utgör en god översättning. Hur "fri" kan en översättare vara? Ska han/hon sträva efter att ligga nära originalet både i innehåll och form? I en fri översättning försöker man återge det essentiella i en dikt på formens bekostnad.
En god översättare måste offra sig; han/hon får inte göra dikten till sin.
Olav H. Hauge anger Friedrich Hölderlin som en fantastisk men svåröversatt poet vars dikter hade grekiska förebilder som ingen översättare kan fuska med.

Redan den gamle Grimberg...

I Svenska folkets underbara öden IX 1859 - 1925 av historikern CARL GRIMBERG finns ett utmärkt 50 sidor långt kapitel om August Strindberg. Det som slår mig när jag läser är hur entusiasmerande Grimbergs eget engagemang är. Han måste ha varit en verklig folkbildare.
De följande 50 sidorna ägnas Heidenstam, Karlfeldt, Fröding, Selma Lagerlöf, Per Hallström och Albert Engström. Det är inte många sidor de får var och en.
Det är helt klart vem som tillmäts störst betydelse.

I den vackra boken Strindberg som trädgårdsmästare av Catharina Söderbergh skildras Strindberg som ivrig odlare av blommor, grönsaker och örter. Tidigt på våren sådde han frön och sedan skeppade han ut sina plantor till de olika sommarvistena, framför allt då Kymendö.
Under tider när han själv befann sig utomlands skickade han goda råd och anvisningar till vänner som fick ta hand om hans odlingar.
Förföriskt vackra bilder, citat ur Strindbergs böcker, brev, växtlistor och trädgårdsråd som Strindberg hade att tillgå. De är säkert alldeles riktiga fortfarande, tror jag.
Bilden på omslaget, Strindberg och hans två döttrar, Karin och Greta, har Strindberg tagit själv. Man ser självutlösaren i hans högra hand.

En klar favorit

Augustpristagaren 2011 Tomas Bannerhed, Korparna, finns redan som pocket och kan dessutom köpas inbunden på rea.
Korparna är en fantastisk berättelse som väl förtjänar Augustpriset. Det är Tomas Bannerheds debut. I tio år har han filat på romanen som handlar om tolvårige Klas och hans familj; mamma Gärd, pappa Agne och lillebror Göran på arrendegården som kallas Undantaget.
Miljön är småländsk (Tomas Bannerhed, född 1966, är uppväxt söder om Växjö) och tiden är 70-tal.
Fadern har psykiska problem och man anar att det kanske är ett arv. Han oroar sig för allt och hans tungsinne lägger sordin på hela familjen. Moderns situation är ohållbar.
Den veke Klas med flickhänderna har fåglar som sitt allt uppslukande intresse.
Han känner instinktivt att fadern förväntar sig att han ska ta över på gården, men han värjer sig. Han vill ut, bort.
Livet på landet skildras träffsäkert. Folkhumorn är grym och mitt i prick; ordstäven och den lätta vidskepligheten lever kvar. Byskolan är nerlagd liksom järnvägen och handelsboden. Man anar att Undantaget står inför en snar förändring. Den lyriska naturskildringen röjer författarens förtrogenhet med skog, sjöar, djur och växter.
Klas möter också sin första kärlek, Veronika, från det exotiska Upplands - Väsby.
I hennes hem är musik och litteratur något självklart. Hans tankar om och kring henne är rörande.
Inte en enda gång under det att jag läste dessa mer än 400 sidor tappade jag intresset. Tvärtom finns det ett driv genom hela romanen. Klas och hans utveckling engagerar.
Och språket är så vackert.