Besegrad men inte slagen

Bokförlaget Pontes

Fernando Pessoa (född i Lissabon1888; död i samma stad 1935) använde sig av s. k. heteronymer för sin splittrade personlighet. Det fanns också ortonymen Pessoa, d.v.s. Pessoa själv; och halvheteronymer som Bernardo Reis och baron de Teive. Det är den senare som för ordet i novellen En stoikers fostran. I den lilla volymen ingår också novellen Djävulens timma från början av baronens liv. Jag har läst En stoikers fostran. En möter en människa som nått vägs ände. Livet har ingenting mer att erbjuda honom. Somliga respekterar honom, men ingen älskar eller ens tycker om honom. Han har alltid accepterat de sociala konventionerna. När han möter en flicka som han tycker om och hon visar sig vara av enkelt ursprung undrar han olustigt hur hon ska kunna möta hans familj och fina umgänge. Alltså får det vara.  Det finns en smärta i livet som inte går att eliminera. Den ryms i tomheten i hjärtat. I likhet med många andra har han sökt en tro, men förnuftet gör det hela omöjligt. Nu ska baron Teive ta livet av sig. Han bränner alla sina manuskript och lämnar endast ett brev efter sig. Svärdet är förberett. Baron de Teive föraktar smärta så det lär inte bli några problem. (Alfredo Pessoa ville inte ha någon mer smärtlindring än lokalbedövning när hans ben skall amputeras.)Jag är mycket förtjust i Pessoas sparsmakade språk. Inte ett ord i onödan. En förstår och beklagar baron de Teive. Den här novellen vore intressant att diskutera i en cirkel. Det finns en del för och emot. Hur vågar baron de Teive vara så säker på att livet inte skulle ha något mer att erbjuda? Är han inte det dugg nyfiken? Nej, det är han nog inte. 
Översättningen är gjord av Lars Axelsson och Margareta Marin

Nr 9. Läs en novell som utspelar sig i ett land du ännu inte besökt. I Ugglan och Bokens läsutmaning Läs en novell III