Drömmen om ett träd

Norska författaren Maja Lunde har skrivit en klimattetralogi. Den första delen, Binas historia, fick lysande recensioner; nummer två, Blå, som handlade om vatten väckte mindre uppmärksamhet. I del tre, Przewalskis häst var författaren tillbaka igen. Del fyra, Drömmen om ett träd, tilldrar sig på det karga Svalbard och är en unik blandning av fantasi och djupa kunskaper. Året är 2011 och en epidemi har dragit över landet Katastrofen lämnar efter sig en människospillra på sex personer. Vi har farmor Louise, som vi mött redan som ung flicka i Binas historia, 18 - årige Tommy med småsyskonen Hilmar och Henry samt Rakel, som är i samma ålder som Tommy, och hennes lillasyster Runa. Farmor är en god despot och bestämmer allt. Men det är också hon som har den största livserfarenheten och kunskapen om överlevnad. Farmor är dessutom fröväkterska i den stora fröbank som finns i en nedlagd kolgruva på ön. Intresset för fröbanken är stort. Tommy tänker på den ryske botanikern och grundaren, Nikolaj Vavilov som ådrog sig Stalins missnöje och dog i fångenskap. Drömmen om ett träd är en mycket tät och rik bok som ibland kan förefalla tung och mörk som den dystopi det är, men som ändå slutar på ett sätt som jag föredrar att tolka som hoppfullt. Det är ett gediget arbete som ligger bakom och hela serien är beundransvärd. Svalbards Globala Frövalv är världens största säkerhetslager för den mångfald av jordbruksväxter som finns lagrad i världens genbanker. Frövalvet ligger strax väster om Longyearbyen, precis ovanför flygplatsen.

Titel: Drömmen om ett träd

Författare Maja Lunde

Översättare: Lotta Eklund

Förlag: Natur & Kultur 

Tryckår: 2022

 

Fahrenheit 451

Ray Bradburys dystopiska SF - roman 451 kom ut redan 1953 men känns fortfarande aktuell på de flesta områden. En riktig klassiker är det. Och så roligt att läsa om den i läsecirkeln. Alla hade läst den tidigare. Jag vet att inte var så begeistrad när jag läste den för mycket länge sedan. Men nu blev jag drabbad av brandmannen Guy Montag och hans transformation från destruktivt redskap åt chefen kapten Beattie och hans dödsbringande mekaniska hundar till guerillabok bland andra i ett vandringsbibliotek utan böcker. Enligt Beattie skulle böcker brännas till aska och därefter skulle askan brännas. Faran med läsande och tänkande människor var han klar över. Böcker visar porerna i livets ansikte. En bok är som en laddad bössa. Bränn den! Pornografi och skämttidningar är tillåtna. Det fanns brandmän som hört talas om att man förr i tiden släckte bränder. Nu anlägger man dem. Farfar minns att det fanns en tid när barn inte dödade varandra. Guy Montag blir en jagad man, angiven av bland andra hustru Mildred som hittar hans gömda böcker. Hon lever i en pillervärld och umgås med tre väggar i huset som är som TV - skärmar. Nu vill hon att det ska bli en fjärde också. Titeln syftar på den temperatur som papper självantänds vid: 451 grader Fahrenheit, vilket motsvarar ungefär 233 grader Celsius. Boken filmatiserades år 1966 med François Truffaut som regissör. Fahrenheit 451 är en mästerligt skriven roman som bär sina 70 år med den äran.

Titel: Fahrenheit 451

Författare: Ray Bradbury

Översättare: Siv Nordin

Förlag: Modernista

Tryckår: 2018

Antal sidor: 157

Staden utan kvinnor

Staden utan kvinnor, 2011,  av Madeleine Hessérus tilldrar sig i ett framtida Stockholm, ca 2040. Jag kan tycka att den känns ganska samtida. Staden utan kvinnort är en dystopi och handlar om hur kvinnor bygger en mur, mental och faktisk, omkring sig för att skydda sig mot det utbredda våldet mot kvinnor. Kvinnorna bor i  Södra staden och männen Norra. I gångarna under staden bor de s. s. sorkarna; små magra, bleka pojkar som av olika skäl håller sig undan samhället. De säljer sprit och knark och har grävt ut grottor åt sig i väggarna. Protagonisten Jakob Hall, historiker och författare,  kommer in till staden ifrån skärgården för att infiltrera Fabers krets, en mäktig, manlig terrororganisation. Han är motståndsman och en främling i staden och de tre ynglingar, David, Elliott och Kurt, han närmar sig är mycket avvaktande. De har inga höga tankar om skärgården över huvud taget; de känner inte till den och har aldrig varit där. Men så småningom kommer de att utbyta tjänster och tonen blir lite hjärtligare. Under läsningen associerar en till andra murar (Berlinmurern, kinesiska muren, Trumpens mur mot Mexiko);  Kvinnostaden av Christine de Pizan, medeltidens feministiska klassiker från 1405 och Den nya kvinnostaden av Nina Burton. Jag tänker också på Alice i Underlandet. Staden utan kvinnor är filmisk; språket är fint och ibland rent poetiskt; bildspråket är målande. Men människorna lever inte riktigt. De är framför allt bärare av idéer. Jag tror att jag vill läsa något mera av Madeleine Hessérus. Jag tyckte mycket om hennes språk, hennes skildring av stämningar, den psykologiska precisionen och miljöbeskrivningen.

De förlorade minnenas ö

Yoko Ogawa är en av Japans mest framstående författare.  På svenska finns sedan tidigare En gåtfull vänskap som kom ut 2011. Nu har De förlorade minnenas ö kommit ut på svenska i översättning av Vibeke Emond. Berättarjaget, en ung författare, bor på en ö vid en liten flod som endast är tre meter bred. Henne mor var skulptris och fadern ornitolog. Föräldrarna, som nu är döda, hade ovanligt gott minne vilket inte var hälsosamt. Minnespolisen for omkring på minnesjakter. Saker och ting försvinner ifrån ön. I och med det förväntas människor också utplåna minnet av det som försvunnit. Berättaren/författaren skriver romaner om förluster. Hon är nu ensam i världen men som granne har hon en gammal man. De båda utbyter tjänster och ser efter varandra. Ingen går säker för hemliga polisen i pälsbrämade långrockar och det händer att människor också försvinner. En dag är det alldeles tyst. Fåglarna har försvunnit och människor förväntas släppa ut sina burfåglar. Nästa gång är det rosorna. Den lilla floden för bort alla rosenbladen. Men det växer en underjordisk rörelse och man skaffar dolda boenden. Den unga kvinnan och den gamle mannen inreder ett gömsle mellan golvet på andra våningen och taket på första i hennes hus. Berättaren/författaren känner en man med ovanligt gott minne och han behöver gömmas undan. De förlorade minnenas ö skrevs redan 1994. Den är en dystopi och var nog tänkt att vara sci - fi, men det känns inte riktigt så. Stämningen är obehaglig. De verkliga makthavarna syns inte till men avsikten är klar: att utplåna det kollektiva minnet. Det är välskrivet och i långa stycken väldigt intressant. Men det är något som gör att jag inte är riktigt nöjd ändå. Berättelsen haltar en aning. Det skulle kunna bero på att De förlorade minnenas ö har nära nog trettio år på nacken.

Titel: De förlorade minnenas ö

Författare: Yoko Ogawa

Översättare: Vibeke Emond

Förlag: Tranan

Tryckår: 2022

Anta sidor: 315

Sändebudet

Sändebudet av den japanska författaren Yoko Tawada är en berättelse om ett samhälle som tycks degenererat. Allt har tillbakabildats och sådant som länge varit något alldeles självklart har nu övergått till något annat på grund av miljöförstöring efter en kärnkraftskatastrof. (Sändebudet skrevs strax efter Fukushima.) Människosläktet har vänts upp och ner. Det är de gamla människorna, födda före katastrofen, som besitter krafterna. De yngre orkar ingenting och måste tas om hand. Bokens protagonist är en morfarsfar och hans barnbarnsbarn. Gammelmorfar Yoshiro 106  är vårdnadshavare till barnbarnsbarnet, den kraftlöse Mumei. Friska barn finns inte; de har ständig feber. Maskrosorna är jättelika och bambun har storlek som en lillfinger. Nya demokratiska helgdagar har införts. "gamlingar - kämpa-på - dagen"; "be barnen om ursäkt - dagen"; "dagen för att det räcker att vara vid liv - dagen" är några exempel. Japan har isolerat sig ifrån omvärlden, något som Yosario  i all tysthet är emot. Lägenheter och tomter i Tokyos 23 stadsdelar har förlorat allt ekonomiskt värde. Ingen kan bo där på grund av strålningen. Folk har flyttat ut på landet och man börjar överge penninghandel för byteshandel. Hokkaido stänger för emigranter och det är förbjudet att studera engelska. Tagalog, swahili, tyska och tjekiska är däremot helt OK. Folket anpassar sig tålmodigt. Författaren berättar rakt och enkelt och med någon liten sorgsen underton ibland. En mycket speciell bok tycker jag som uppfattar den som civilisationskritik. Det nuvarande japanska samhället  får sig också en släng av sleven. Regeringen är förstatligad; ingen vet vilka parlamentsledamöterna är, var de finns och vad de gör.

Yoko Tawada är född 1960. Hon bor numera i Tyskland och skriver både på tyska och japanska. Sändebudet skrevs på japanska och har översatts av Vibeke Emond.

Titel: Sändebudet

Författare: Yoko Tagawa

Översättare: Vibeke Emond

Förlag: Tranan

Tryckår: 2021

Antal sidor: 191 

Przewalskis häst

Maja Lundes tredje climate fiction i klimatkvartetten har titeln Przewalkis häst. Den är upplagd i tre delar i olika tidsplan liksom Bina historia. I slutet av 1800 -talet kom överste Przewalski från Mongoliet med kraniet av  vad han trodde var den mongoliska urhästen, taki, som antogs vara utrotad, men som kunde ses på grottmålningar i Frankrike. En rysk zoolog blev eld och lågor och ville hämta hem två takier till St Petersburg. På 1990 - talet planerar en dedicerad veterinär, Karin, att åka till Mongoliet och återinföra urhästen som hon avlat fram på hemmaplan. Karin är en naturkraft som går in för sitt arbete med hull och hår. Hennes tid räcker inte till för Mathias , den son som behöver henne så väl. I tredje delen möter vi Eva och hennes dotter Isa. Tiden är 2064 och platsen är Heiane i Norge. De lever i en våt och grå verklighet; det regnar mer eller mindre hela tiden. Folk har givit sig på vandring på jakt efter mat. Men Eva och Isa lever kvar i ruinerna efter familjens zoologiska trädgård. Där finns inte många djur kvar förutom ett par urhästar. Eva låter hästarna få foder som egentligen var avsett för husdjuren, som människorna är så beroende av. Höet är fuktigt och på gränsen till möglat. Alla insekter som kunde pollinerat växter är borta liksom många andra djurarter. Redan i Binas historia träffade vi ju på fruktträd som pollinerades för hand. Eva arbetar hårt och dottern får stå tillbaka för moderns besatthet. Ensamma mödrar och barn som far illa eller rent av försvinner  är också något som känns igen från Lundes tidigare romaner, Binas historia och Blå. Utrotning av arter - även människan? - är ett viktigt tema i Przewalskis häst, som griper tag i en från första sidan. En försvinner in i boken och läser den som en läser en kuslig äventyrshistoria och en inser snabbt att detta är en dystopi. De haltande relationerna mellan män och kvinnor är också något att fundera över. Jag tyckte mycket om Przewalskis häst, översatt av Lotta Eklund, som även översatt de två tidigare romanerna. Inspirationskällor anges noggrant i slutet av romanen. Nu väntar jag med spänning på den avslutande delen i kvartetten.

Titel: Przewalskis häst

Författare: Maja Lunde

Översättare: Lotta Eklund

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2021

Antal sidor: 496 sidor

Is

Årets sista roman blev en fascinerande SF - berättelse av Anna Kavan. Is kom ut första gången 1967 och föreligger nu i nyutgåva på Modernista förlag i översättning av Disa Törngren som också gjorde den första översättningen till svenska 1977. Is handlar om tiden efter en kärnvapenkatastrof som utlöst en istid. Isen väller fram och vållar extrem kyla, hungerkravaller, laglöshet, terrorism och flyktingkris. Huvudperson i denna arktiska mardröm är en ung namnlös spröd flicka med skimrande platinablont hår. Bokens berättarjag är en likaledes namnlös man som blir som besatt av flickan. Hon befinner sig ofta i sällskap med en reslig, mörk man med blixtrande blå ögon. Han är ledaren som omger sig med vakter och kunskapare. Berättarjaget har bestämt sig för att han och bara han kan rädda flickan. En kan inte göra anspråk på att förstå Is. Det är en flytande berättelse som blandar fantasi och verklighet; dröm och hallucinationer. Det råder kyla och mörker; allt är tomt och livlöst. Stämningen är kuslig och hotfull. Det snöar inte; allt är en skinande, skimrande värld av is. Det är omöjligt att veta var det hela tilldrar sig, men det talas om traktens berömda plommonbrännvin, vilket för tankarna till Balkan. Å andra sidan talas det om en drake som bor i fjorden och som varje år vid vintersolståndet måste blidkas med ett människooffer,  som naturligtvis är en ung flicka. Människorna befinner sig i upprorstillstånd. Världen går mot ökad militarism, spionage och  kontraspionage. Jag är oavlåtligt fängslad av Is, som jag tycker är en tidig klimatroman, en feministisk roman och en dystopi. Och den är lättläst.  Anna Kavan föddes som Helen Woods av en brittisk högreståndsfamilj i Cannes i Frankrike. Hon kämpade större delen av sitt liv mot ett heroinmissbruk. Under 30 - talet fick hon sitt första psykiska sammanbrott och vårdades på ett mentalsjukhus i Schweiz. Efter det arbetade hon på en psykiatrisk klinik i London. Erfarenheter från dessa kliniker använder hon sedan till exempel i novellsamlingen Kliniken.

Is passar in på nr 7 i Roberts Kaosutmaning, Läs en SF -bok. 

Titel: Is
Författare: Anna Kavan
Översättning: Disa Törngren
Förlag: Modernista
Tryckår: 2016
Antal sidor: 156

Vintern

Det är åttahunddratrettio dagar sedan människorna i en stad som skulle kunna vara Helsingborg fick besked om att allting skulle ta slut. Och det är mer än sjuhundra dagar sedan det första askmolnet drog in över staden. Plötsliga jordskalv skapar sjunkhål i marken och gör husen mer eller mindre fallfärdiga och farliga att närma sig. En ensam man är på väg någonstans med en ryggsäck innehållande en del viktiga saker som antibiotika, alvedon, vaxad tråd och några konservburkar med frukt. Han har inte tillräckligt med kläder; det snöar och är kallt. Och kylan kommer att stanna för alltid. Allt handlar om snö och död. Alla svälter. Och alla tappar minnet. Långsamt blir allt dimmigt. Andra människors ansiktsdrag suddas sakta ut. Ibland blixtrar det till av gamla minnen. På jazzklubben träffar mannen sin vän Jonas och får någon att prata med för tillfället. När mannens krafter tryter håller han sig upp med tankarna på sin älskade son Love. Hustrun tog honom med sig och försvann inåt landet redan efter  första askregnet. Det är dimmigt i staden. Våldet ligger tätt under ytan. Gravstenarna ligger välta som dominobrickor. Farliga gäng kör omkring i bilar och våldför sig på ensamma kvinnor och samlar in människor. En ensam kvinna slår följe med mannen och tillsammans med Jonas gör de ett tillslag mot ett förvar som vaktas av de farliga männen - som ser ut som helt vanliga män. Innanför väggarna i förvaret händer underliga saker. En misstänker kannibalism. Tillslaget blir lyckat. Eller - i varje fall kommer mannen därifrån med en ung pojke. Vintern är en postapokalyps och en dystopi skildrad på ett vackert, sparsmakat språk av författaren Conny Palmkvist. Skickligt får han fram stämningen av hopplöshet, ensamhet och fara. Vilka är det som överlevt; hur och varför. Skräp och skit och bråte och jordens uppror, tänker mannen. Den här genren brukar jag inte vara så förtjust i, men jag gillade verkligen Conny Palmkvists roman. 

Titel: Vintern
Författare: Conny Palmkvist
Förlag: Mormors förlag
Tryckår: 2016
Antal sidor: 207 

Vintern passar in på nr 2 i Roberts Kaosutmaning 2019 Läs en bok som är en dystopi

Minnet av vatten

När Emmi Itärantas dystopiska roman, Minnet av vatten, kom ut blev den omedelbart succé. Den översattes raskt till mer än 20 språk och filmrättigheterna såldes. Författaren bor i England och skriver sina böcker först på finska, sedan på engelska på samma gång som hon redigerar och sedan på finska igen. Romanens huvudperson är temästarens dotter Noria som går i lära hos sin far och också invigs som temästare en tid innan fadern dör. Det har varit oljekrig och och den globala uppvärmningen har förändrat världen dramatiskt. Kina har tagit makten över Europa, så även över Skandinaviska unionen. Vatten är en bristvara. Gott te tillagas med fördel av riktigt vatten och inte av avsaltat havsvatten. Temästarens dotter har kunskap om en dold källa i fjällen där det finns riktigt vatten. Vattnet bevakas annars av militären. De som syndar mot vattenlagarna får en blå cirkel målad på sina hus och bestraffas på olika sätt. Noiras bästa väninna, Sanja, har sin familj att ta sörja för och de har det betydligt sämre ställt än Noiras. Sanja är tekniskt begåvad och kan bygga ihop saker av fynd som flickorna gör när de gräver i den väldiga plastgraven. Några CD - skivor som de lyckas få liv i innehåller värdefulla upplysningar. Noira är övertygad om att det finns riktigt vatten i De förlorade områdena och att det är vatten som militären behåller för sig själv. Samhället är sådant att ingen vet säkert vem som går att lita på. Jag blev på ett tidigt stadium lite misstänksam mot Sanja. Noira representerar kontinuitet och kultur; något bestående av äldre datum. Sanja med sina tekniska kunskaper pekar framåt. Itärantas språk är väldigt poestiskt, nästan lite drömskt. Jag har en känsla av saga och legend; något tidlöst och - trots geografiska angivlelser - utanför något rum. Under läsningen tänkte jag att stämningen i romanen påminde mig om något jag nyligen läst, nämligen Begravd jätte av Kazuo Ishiguro. Minnet av vatten är en mycket läsvärd roman som ger upphov till många tankar och en hel mängd kalla kårar.

Varulvarnas natt

Nu har jag läst utanför såväl box som bekvämlighetszon. Legend av Richard Matheson. Den handlar om ett LA som avfolkats efter en katastrof. Robert Neville har levt ensam i ett barrikaderat hus i många år. Om nätterna omringas huset av döda och levande vampyrer som inget hellre vill än att sätta tänderna i Neville. Han dricker whisky och lyssnar på klassisk musik och sörjer sin döda familj. Gode vännen sedan tidigare, Ben Cortman, har sällat sig till fienden och häckar under dagtid i skorstenen på huset mitt emot Nevilles på Cimarron Street. Om nätterna är han den förste att ropa "Kom ut, Neville!" Neville grubblar över de levande vampyrernas hemlighet och är dem relativt snart på spåren. Men kvinnans list rår han inte på.
Legend ligger till grund för Vampyrernas natt och har filmats tre gånger. Jag fastnade för den här romanen för omslaget med LA skyline och titeln. Författarnamnet kände jag inte till sedan tidigare, men jag tycker att det också är fint. Vanligtvis läser jag inte gärna SF, skräck- eller vampyrromaner och Legend är en blandning av allt detta. Jag kan tänka mig att detta kan bli en riktigt läskig film, men det var endast på några ställen som jag upplevde  någon nerv i boken. Matheson sägs ha inspirerat både Stephen King och Anne Rice. Ray Bradbury säger att han är en av 1900-talets viktigaste författare. Legend sägs vara en av skräckgenrens absolut största klassiker.
Förlaget Styxx fantasy är också nytt för mig.

Tack, koltrasten!

Härom dagen vacklade jag ut i ottan (05.15) för att hämta in tidningarna.
På trappan möttes jag av rena och klara toner från TV - masten på huset intill. Koltrasten. Jag blev stående i den tunna pyjamasen i kylan. På väg in slog mig en tanke. Någonstans har jag en bok som heter Koltrastens sång. Och det hade jag. Första delen av John Cowper Powys apokalyptiska roman Wolf Solent (1929). Den har jag försökt läsa flera gånger, men aldrig kommit så långt. Men - nu var tillfället det rätta. John Cowper Powys rör sig i samma landskap som Thomas Hardy, en annan favorit, nämligen Dorset.
Koltrastens sång är djupt fascinerande. Civilisationskritik, religionskritik - till och med själen har blivit materia. Wolf Solent vill helst leva i sin tanke - och fantasivärld. Efter att ha blivit avskedad som lärare i London har han nu fått ett besynnerligt arbete hos en egendomlig familj i ett mystiskt hus i West Country  där han tidigare tillbringat sin barndom. Wolf Solent förstår med en viss oro att hans företrädare har avgått med döden. Uppdraget gäller att skriva Dorsets historia i rabelaisk anda; Den gudomliga komedin i Dorset. När nu Wolf Solent återvänder till sin lantliga uppväxtmiljö vill han besöka faderns grav. Inte för att han hade haft mycket gemensamt med honom, men ändå. Modern betydde däremot allt. Man får många referenser till konst; naturbeskrivningarna är underbara, humorn är kärnfull liksom bildspråket.
Jag läser vidare i Koltrastens sång; väldigt nöjd med att äntligen ha kommit igång.  Andra delen av Wolf Solent heter Att uthärda eller fly. 
Wolf Solent kom på svenska första gången 1973 på Coeckelberghs förlag i översättning av Sven Erik Täckmark