Enastående!

Det tog lång tid att läsa de 523 sidorna i Bookerprisbelönade Richard Flanagans Den smala vägen mot norr. Men vilken roman! Den bygger på författarens fars berättelse från tiden som slavarbetare i ett japanskt fångläger. Australiensiska, tasmanska och koreanska krigsfångar skickades ut i Burmas djungler för att bygga en järnväg mellan Siam (Thailand) och Burma för den japanske kejsarens räkning. Den s. k. japanska andan skiljde sig markant ifrån de australiensiska fångarnas syn på livet och döden.  Berättare är fältläkaren major Dorrigo Evans. Han försöker så långt det går att underlätta livet för de utsvultna, sjuka fångarna som misshandlas, torteras och dödas i meningslöst våld. I den japanska armén har soldaterna fått stryk ifrån första början och de fortsätter att slå. När de sedan blir dömda som krigsförbrytare och hängs har de fortfarande inte förstått varför. Flanagan har sett, förstått och förklarar. Alla gör på något sätt sitt arbete; alla har de fått det påtvingat uppifrån. Krigsfångarna, läkaren, lägervakterna och de som för befälet. Flanagan nyanserar skildringen som är förfärlig i krigsdelarna, men han gör inte odjur av japanerna. En lägervakt finns som beskrivs som helt omänsklig och får öknamnet Varanen, men han tillhör dem som fått stryk sedan barnsben. Att bli tillfångatagen är en stor nesa och vittnar om feghet. Japanerna vill dö för sin kejsare. Det är ärofullt. Men det är inte kejsaren som blir hängd för krigsförbrytelserna. Den smala vägen mot norr (titeln är lånad av den japanske haikudiktaren Basho)är inte på långa vägar endast en krigsskildring. Den handlar minst lika mycket om kärlek. Då är spelplatsen Australien. Flanagans roman berättar också om det som händer när de överlevande kommer hem; om svårigheterna att finna sig tillrätta i en tillvaro där ingen kan föreställa sig vad de gått igenom. De har också blivit tillrådda att inte prata om det. Här och där finns fina haikudikter av kända poeter insprängda. Vissa delar av romanen är väldigt  poetiska. Språket är vackert; metaforerna träffande och jag önskar att boken varit min så att jag kunde ha strukit under alla underbart filosofiska formuleringar. Blomman utanpå boken tror jag är en kamelia. Översättningen är gjord av Peter Landelius; förlaget Lind&Co. Missa inte den här underbara boken!
Denna värld av dagg
är bara en värld av dagg -
och ändå

En världsomsegling på 366 dagar

Issa       

Kaosutmaning 2016

En smakebit på søndag

Marie på den norska bokbloggen Flukten fra virkeligheten uppmanar oss varje söndag att dela med oss av det vi just läser. Enda regeln: Inga spoilers!
Idag har jag valt en stycke från sidan 118 i Richard Flanagans Bookerprisbelönade roman Den smala vägen mot norr. Författarens berättelse

bygger på faderns liv och upplevelser som fältläkare under byggnationen av Dödens järnväg. Japanerna tvingade allierade krigsfångar och andra att bygga en järnväg genom djungeln från Bangkok till Burma. Fältläkaren, Dorrigo Evans, tänker som gammal man tillbaka på sitt liv i synnerhet alla kvinnorna och upplevelserna under kriget. "/Major/Nakamura arbetade med japanska kartor, japanska planer, japanska ritningar och japanska bruksanvisningar för att skapa japansk ordning och japansk mening åt den meningslösa, avsiktslösa djungeln och de sjuka och döende krigsfångarna, det var en virvel som tycktes sakna både orsak och verkan, en växande grön malström som snurrade allt fortare. Och in och ut ur malströmmen kom nya order och ändlösa strömmar av romusha /slavarbetare/ och krigsfångar som kom och försvann lika oförutsebart och obegripligt som floden Kwai eller kolerabacillen. Någon enstaka japansk officer kunde stanna över natten för en kväll med sprit, skvaller och nyheter, och då kunde de stärka varandra med tal om japansk ära och den obetvingliga japanska andan och den förestående japanska segern. Sedan förvann de också till sitt eget helvete någon annanstans längs den här ständigt växande, vanvettiga järnvägslinjen."

Fler smakebitar HÄR