De sista smekningarna

De sista smekningarna av Kjersti Anfinnsen handlar om Birgitte Solheim som är pensionerad hjärtkirurg. Hon sitter i en lägenhet i Paris i en bekväm stol vid ett fönster. Hon ser livet röra sig ute på gatan och hon ser sin vän Colins restaurang. Hon är mycket ensam. Hennes frisör kommer ibland och rättar till hennes egna hårtestar och ordnar peruken. Den yngre systern, Elisabeth, facetimar henne då och då, men det är inga roliga samtal. Birgitte är inte särskilt trevlig mot henne och tycker inte om att systern kallar henne "Bittelill". Det kan en ju förstå. Ingen kan vara mindre Bittelill än den krassa och illusionsbefriade Birgitte. Systrarna har vuxit upp i en dysfunktionell familj med en mamma som inte kändes vid några känslor. Fadern var en klumpig man som saknade självdisciplin. Birgitte lärde sig tidigt att armbåga sig fram. Allt blev en tävling med systern och Birgitte blev moderns favorit. När modern dör bryter Birgitte oväntat ihop och tas omhand av Elisabeth. Men deras förhållande blir inte mycket bättre för det. Birgitte träffar Javiér, pensionerad arkitekt, på nätet och här släpper Birgitte på sin grundmurade misstänksamhet mot män;  lite väl fort, kan jag tycka. Men hon vill ha någon att dela sin ensamhet och tomhet med. Och efter att ha blivit liggande på golvet med bruten hand fick hon sig en tankeställare. I mycket korta kapitel berättas Birgittes liv. Hon är ömsom cynisk ömsom rolig. Efter en framgångsrik karriär på ett mansdominerat område måste det vara svårt att plötsligt vara ingen för någon. Men "Jag vill inte förlora. Varje morgon stiger jag upp, tänker hon". Birgitte har inga barn och vill absolut inte flytta hem till Norge. Javiér känns som en nödlösning. I nästa del, Ögonblick för evigheten, kommer fortsättningen. Ingvild H Rishøis fina små böcker har givits ut på flo förlag liksom Anfinnsens bok och har översatts av samma författare, nämligen poeten Marie Lundquist.

Titel: De sista smekningarna

Författare: Kjersti Anfinnsen

Översättare: Marie Lundquist

Förlag: flo förlag

Tryckår: 2025

Antal sidor: 149

Och solen har sin gång

1926 debuterade journalisten Ernest Hemingway med romanen Och solen har sin gång; en fantastisk debut måste man säga. Han var då 27 år. Året efter skilde han sig från första hustrun, Hadley Richardson, för att genast börja sitt liv tillsamman med gemensamma väninnan Pauline Pfeiffer. Skrivandet var han diciplinerad med antingen det gällde tidningsartiklar eller det egna skönlitterära.  Har han bara en bra mening kan han utgå ifrån den. Han litar på sin skrivförmåga. Romanerna ligger alltid nära självbiografin tillstår han. I Och solen har sin gång följer en författarens alter ego amerikanen Jake (Jakob) Barnes och hans entourage i Paris. De flesta saknar sysselsättning. De rör sig mellan barer, kafeer och olika matställen. De dricker kopiösa mängder av whisky, pernod och champagne. Somliga har krigsskador på ena eller andra sättet; Jake också. När jag först läste den här boken var jag mycket ung och undrade mycket vari den där skadan bestod. Jag anade väl. Och så var det. Lady Brett Ashley  är den vackra kvinnliga medelpunkten i gänget. Förebild är Duff från Skottland. Brett och Duffy har androgynta namn och röker och dricker som någonsin en karl. Brett har en ful maskulin filthatt men uppfattas likväl som vacker och elegant. Alla männen faller som käglor omkring henne. Värst drabbad är juden Robert Cohn. Han står utanför gänget och det fälls ganska råa och inte sällan antisemitiska omdömen om honom. Nu bestämmer sig Bill Gorton och Jake sig för att åka till Spanien och fiska och sedan åka direkt till fiestan i Pamplona. Jake har beställt rum och ordnat biljetter till tjurarnas ankomst och till själva tjurfäktningen. Brett ber att få följa med tillsammans med sin fästman Mike Campbell. Hon ska snart skiljas från sin man med titeln. Miljöbeskrivningen under vandringarna och taxifärderna i Paris gör staden levande. Naturen i de spanska bergen under fisketuren beskrivs så en tycker att en är med på fiskafänget. Det är öring som gäller och de fiskar både med agn och fluga. Man får en tydlig bild av hur manlig vänskap ser ut. Det pratas inte så mycket ; män är med varandra. Ibland klipper de till varandra i fyllan och villan men faller sedan gråtande i varandras armar och ber om ursäkt. Stämningen under veckan som fiestan pågår är väldigt speciell och beskrivs väl. Hemingway är vad som kallas en aficionado. Han kan det det där med tjurfäktning som han betraktar som en konst. Tjurfäktningen kan ses som en metafor för hans skrivande liksom sedare kampen med den stora fisken i romanen Den gamle och havet som han sedan fick Nobelpriset för. Hemingway kunde vara charmerande men han kunde också vara direkt oförskämd mot människor som hjälpt honom i nödlägen. Han avskydde att stå i skuld. Fruarna hade det inte lätt heller. Innan Hemingway begärde skilsmässa hade han försäkrat sig om nästa kvinnliga sällskap. En människa svek han dock aldrig och det var lady Brett Ashley. När hon kallade kom han. Myckt kan sägas om honom men ingen kan förneka att 1954 års mottagare av Nobelpriset i litteraturvar en stor och betydelsefull författare. Och jag känner att fascinationen jag kände i unga år finns kvar.

Titel: Och solen har sin gång

Författare: Ernest Hemingway

Översättare: Christian Ekvall

Förlag: Bakhåll

Tryckår: 2012

Antal sidor: 270 

Den fångna

20 juli, läste jag de sista sidorna av Den fångna, del 5 i Marcel Prousts romansvit På spaning efter den tid som flytt. Jag påbörjade läsningen den 22 juni så det har tagit nästan precis en månad att läsa de 445 sidorna. En måste läsa sakta. Den fångna kom ut 1923, året efter Prousts död. Han hade inte hunnit läsa igenom och ta bort felaktigheter och upprepningar och ibland uppträder människor som strängt taget var döda. Den fångna är den unga Albertine, vars moster, madame Bontemps, hoppas på ett rikt gifte. Egentligen älskar Marcel inte Albertine, men han vill äga och ha makt. Hon bor med honom i hans lägenhet i Paris. I all hemlighet, förstås. Tjänarinnan Françoise är djupt ogillande och mycket svartsjuk. Marcel brottas med sin svartsjuka och vaktar på Albertines varje rörelse. Han är till och med svartsjuk på hennes förflutna. Han misstänker att hon haft erotiska förbindelser med olika kvinnor. Inte nog med att han isolerar Albertine så gott det går. Han avsäger sig själv sällskapslivet och tänker på att han så småningom ska börja skriva. Marcel öser dyrbara presenter över Albertine och planerar att köpa henne en yacht. Samtidigt funderar han på skilsmässa. Infällda i berättelsen finns essäer om musik, konst och litteratur. Kanske har Knausgård fått inspiration av Proust? Dostojevskij återkommer ständigt liksom Tolstoj. Thomas Hardy, Stendhal, Madame de Sévigny är andra namn som ofta förekommer. Liksom konstverket Utsikt över Delft av Vermeer. En blir väldigt trött på Marcels svartsjuka ältande. Han ljuger för Albertine och hon för honom. Salongen på modet är madame Verdurins. Här förekommer en del konstnärer och baron Charlus arrangerar en fest där han uppträder som värd för sociteten och förolämpar den verkliga värdinnan grovt. Vilket också gästerna gör. Madame Verdurin värnar om konsterna och konstnärerna. Nu planerar hon vedergällning för Charlus. Berättaren, romanens jag, saknar också sin frihet. Allt oftare tänker han på "skilsmässa" från Albertine. Han vill absolut inte att hon ska hinna först. Romanen är relativt lättläst, men den tar tid och måste få ta tid. Som vanligt häpnar jag över alla elakheter och bristen på medmänsklighet. Men ibland kan en fnissa åt träffsäkra metaforer även om de är ganska elaka. Humor saknas inte i Spaningen. Och Den fångna avslutas med en cliffhanger.
 

Kring Guermantes

  Marcel Proust, På spaning efter den tid som flytt del III: Kring Guermantes är nu läst. Jag börjar tro på att kanske hela Spaningen blir läst. Del tre är den mest omfångsrika delen, 662 sidor.
Omslagsbilden föreställer en detalj av en målning av Georges Clairins föreställande Sarah Bernhardt. (Vem kunde trott det?) Berättarens familj har flyttat och bor nu alldeles i närheten av Guermantes.Berättarjaget har länge gått och suktat efter att komma in i den rika mäktiga aristokratiska familjen Guermantes. Han har varit förälskad i den vackra ståtliga hertiginnan Oriane de Guermantes och ständigt försökt smyga sig till att få se henne. Genom olika bekantskaper kravlar han sig uppåt och en vacker dag finner han sig inne i salongerna bara för att upptäcka att det fina folket inte alls motsvara hans förväntningar. Inte ens Oriane de Guermantes. Berättarjaget deltar i galamiddagar och tebjudningar, soaréer och teaterföreställningar. Han befinner sig oftast i bakgrunden och iakttar. Alla tycks på något sätt besläktade med varandra. Oriane de Guermantes är kusin med de flesta enligt hennes man. Berättaren finner människorna egoistiska, elaka, grymma, okänsliga och högfärdiga. Bördsstoltheten är löjlig. Ett par röda skor är viktigare än den dödssjuke Charles Swann i slutet av romanen när paret Guermantes är på väg till en bal. Jag kan tycka att här finns inget som kan liknas vid vänskap. Det närmaste en kommer är relationen mellan berättaren och den sympatiske ädlingen Robert Saint - Loup. Ett intressant avsnitt är det då berättaren gör en frivillig värnplikt. Mot alla odds trivs han utmärkt med det militära livet och försöker få en förlängning. Det får han inte. Han är för svag. I den här delen dör också berättarjagets älskade mormor. Dödskampen beskrivs väldigt realistiskt; Prousts far och bror är läkare. Prästen och läkarna i sjukrummet beskrivs med pricksäker elakhet. Relationen herrskap/tjänstefolk är intressant. En del av herrskapet inser att ingen känner dem bättre än deras tjänare. Kring Guermantes myllrar av namn och titlar. Jag har strukit under massor av kvicka formuleringar och väldigt roliga metaforer. Trots romanens omfång har den känts lättare att läsa än både Swanns värld och I skuggan av unga flickor i blom. Kanske har det också varit mer dialog i Kring Guermantes.

Titel: Kring Guermantes. På spaning efter den tid som flytt III

Författare: Marcel Proust 

Översättare: Gunnel Vallquist

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 1993

Antal sidor: 662

Min onkel och Elvira Madigan

Två klassiker av helt skilda slag inom loppet av två dagar. Jag hade ju föresatt mig att under året se lite mera film. Jacques Tati har jag aldrig ägnat mig så mycket år. Elvira Madigan har jag inte sett tidigare. Min onkel gjordes 1958 efter Fest i byn och Semestersabotören. Den handlar om den excentriske Monsieur Hulot med flaxande rockskört och pipan fastklistrad i mungipan gärna cyklande på en skraltig cykel. Inte långt ifrån  M Hulot bor hans syster och svåger, makarna Arpel. De bor i ett fruktansvärt modernt hus med fasansfullt fula och moderna möbler. Frun i huset sköter hushållet medelst knapptryckning. Trädgården är steril och försedd med plattor att ta sig fram på. Den lille sonen i huset sonen har en given bundsförvant i sin morbror. Samtidigt visas underbara levande bilder från marknader och ölstugor med levande och långt ifrån perfekta människor.På fredag kan en se en dokumentär om Jacques Tati i SvT2 kl 20.00.

Elvira Madigan är en bedövande vacker och sorglig film. Pia Degermarks naturliga skönhet är helt betagande. Tommy Berggren är väldigt ung. Hans rollfigur, Sixten Sparre, var tretton år äldre än Elvira Hedvig Madigan eller Hedevig Antoinette Isabella Eleonore Jensen, som hon egentligen hette. Han borde vetat bättre än att överge hustru och två barn för den unga vackra lindanserskan. Han hade militär utbildning och skulle ha svårt att få en civil tjänst. Parets pengar tar snart slut och de har inte ens råd till mat. Och till slut vet de inte vad de ska ta sig till. Endast en förtvivlad utväg återstår. Det är solig sommar under hela filmen. Landskapet är vackert, huvudpersonerna är vackra men det ligger något ödesdigert i luften. Naturligtvis gör det sitt till att en känner till slutet på det hela, men jag tror att det ominösa hade varit tydligt ändå. Musiken gör sitt till i filmen. Mozart, Pianokonsert nr 21.

Flicka, 1983

Hel tiden medan jag läser Flicka,  1983 av Liv Ullman, tänker jag på Annie Ernaux. Och på sidan 36 citerar Ullman Ernaux: "... dessa saker hände  mig för att jag skulle skildra dem... " Den meningen står i Omständigheter. Den unga flickan som skildras i Ullmans bok kallas ibland Karin. Hon möter en trettio år äldre man, A,  i en hiss och åker med honom till Paris för en fotografering. Där möter hon en annan äldre man, Claude, också av det mera samvetslösa slaget. Vite! Vite! ropar han hela tiden åt henne. Hon ska skynda sig vad hon än gör. Hemma I New York sitter mamma och är orolig. Hon har sagt nej till den här resan och bestämt att de ska höras av per telefon varje kväll kl 22. Naturligtvis är flickan inte på sitt rum kl 22 varken var eller varannan kväll. Ibland för att hon inte hittar sitt hotell. I fickan har hon bara en adress till A så det blir hos honom hon ringer på mitt i natten. Flickan ser på de äldre flickorna för att se hur de uppträder. Hon vet ju ingenting. I stället för mat blir det GT och jordnötter. Berättelsen är uppbyggd av minnesfragment ifrån Oslo, New York och Paris. Tidsmässigt rör en sig mellan då, nu och en tid däremellan. Det tas ett porträtt av flickan i A:s atelje som kommer att hamna på utsidan av Vogue. Det ger en illusion av nakenhet så när som på ett par strassörhängen. A utnyttjar givetvis sitt överläge och flickan kräks på toaletten. Som meningslös hämnd betraktar hon hans åldrande kropp medan han sover. Den är inte vacker. Det finns gott om litterära referenser i Flicka, 1983, och det finns också en förteckning över dem. Liv Ullman skymtar naturligtvis ofta i berättelsen och en son och en dotter. Flickan kom till författaren i september 2019 tillsammans med en depression. Boken blev det svåraste författaren skrivit. Den är däremot väldigt lätt att läsa, men jag undrar väldigt mycket över flickans totala brist på självbevarelsedrift. Och jag fortsätter fundera på Flicka, 1983 efter avslutad läsning. 

Titel: Flicka, 1983

Författare: Linn Ullman

Översättare: Lars Andersson

Förlag: Albert Bonniers förlag

Tryckår: 2022

Antal sidor: 252 sidor

 

Brev från min barndom

Radioföljetongen Brev från min barndom av Emma Reyes har gått som radioföljetong till och med idag 28/1. Emma Reyes föddes Bogotá i Colombia 1919 och dog i Bordeaux 2003. Mellan åren och 1969 och 1997 skriver hon tjugotre brev till vännen Germán Arciniega, historiker och kritiker, och berättar om sin barndom. Denne visar breven för Garcia Marquez som ringer upp henne och berättar att han haft stor nöje av läsningen. Emma Reyes blir rasande över att Germán Arciniega svikit hennes förtroende. Det tog tjugo år innan hon skrev brev till honom igen. Emma R lärde sig inte att läsa och skriva förrän långt upp i tonåren vilket naturligtvis präglar hennes språk. Boken skulle ges ut med alla felaktigheter kvar, tyckte hon. När vi först träffar Emma är hon fyra år och bor tillsammans med sin syster Helena och en liten pojke som kallades Lusen i ett enda fönsterlöst rum där en ung kvinna vid namn Maria ger dem mat och låser in dem om dagarna. En grannkvinna hjälper till med att ge barnen mat när Maria behöver åka bort. Emma är minst av barnen. och hennes uppgift är att gå och tömma pottan på sophögen varje dag. Det var ett  förfärligt uppdrag för henne. Men när hon tömt pottan gömde hon undan den och lekte på sophögen med de andra barnen. Efter en tid flyttas flickorna iväg till ett kloster på landsbygden. Religionen var sträng och gav upphov till underliga regler och sådant de inte förstod. Nunnorna var hårda och flickorna arbetade 10 timmar om dagen. De skrämdes med döden, helvetet och djävulen. En vacker dag bryter Emma upp och liftar och arbetar sig mot Frankrike där hon blir konstnär och umgås med Frida Kahlo, Diego Rivera, Alberto Moravia och Elsa Morante. Men det faller utanför den här boken. Vilken otrolig styrka hos de här barnen som inte visste vad föräldrar var än mindre hade en aning om sina egna. Köld, hunger och död var de väl förtrogna med. Och vad hände Emma under de fyra första åren. Vilka var hennes föräldrar? Varför blev hon bortlämnad? Vem var Maria? Det får man aldrig veta. Men jag har svårt att tro att hon var flickornas mor. Den raka och osentimentala berättelsen gör ett starkt intryck.

Brev från min barndom

Författare: Emma Reyes

Översättare: Manni Kössler

Förlag: Norstedts

Tryckår: 2012, 2019

Antal sidor: 221

Du blir vuxen den dag du förlåter dina föräldrar

Boris är äldsta barnet i en syskonskara på fyra. Modern kallar honom sin själsfrände eftersom de delar kärleken till litteratur. Fadern, som är läkare, blir gruvligt besviken när sonen hoppar av de medicinska studierna för att istället ägna sig åt affärsverksamhet. Men fadern och Boris har ett gemensamt intresse i konsten. Charlotte, nummer två i syskonskaran, är duktig flicka och blir läkare. Nu har Boris emellertid inte haft kontakt med familjen på sju år. Han känner sig förfördelad. Han har gift sig med den possessiva Ruth och fått två söner, varav den äldste, Mathias, bereder sina föräldrar mycket bekymmer. Nu har Boris och Ruth skilt sig och Boris är förbjuden att träffa barnen. Detta tär hårt på Boris och hans psykiater ger honom rådet att skriva till sin familj - skriva med penna. Inga SMS eller mail. Konstigt nog nappar Boris på förslaget. Den franske psykiatern Gérard Salem har främst ägnat sig åt familjeterapi i sitt yrkesliv. Nu har han skrivit brevromanen Du blir vuxen den dag du förlåter dina föräldrar som tydligen blivit omåttligt populär runtom i världen. Varför förstår jag inte. Själva idén är väldigt bra och det kunde lätt blivit bättre. Men alla brevskrivarna - för familjen svarar beredvilligt på Boris brev och de börjar också skriva till varandra - alla brevskrivarna har samma behärskade röstläge och samma bildade vokabulär. I brevskrivandet deltar familjemedlemmar ur tre generationer. Boris föräldrar vidgår ödmjukt att de inte är mer än människor och att de kan tänkas ha gjort fel ibland. De litterära referenserna är många. Inte minst dyker Kafkas brev till sin far upp då och då. Familjen rör sig mellan Paris och Genève och mamma Sophie bjuder hela familjen med barnbarnen och allt till Paris över jul. Några ekonomiska bekymmer tynger i alla fall inte den här växande familjen. Kanske kan en säga att boken hyllar familjen som en kraftfull resurs. Och så är det säkert i många - men inte alla - fall.

Titel: Du blir vuxen den dag du förlåter dina föräldrar
Författare: Gérard Salem
Översättare: Fredrika Spindler
Förlag: Harper Collins Nordic
Tryckår: 2019
Antal sidor: 246

K

Med stor förtjusning har jag läst Katarina Frostensons K som skildrar hennes och makens, Kulturprofilen Jean - Claude Arnault, landsflykt i Frankrike från november 2017 till maj 2018. Endast då och då måste de motvilligt återvända till S, landet som ser ut som en trång stövel. Läsaren upptäcker omedelbart att här har vi en poet som skriver prosa. Språket är så vackert. Så har hon ju också mottagit rader av litterära priser. Katarina Frostenson strövar mycket omkring på egen hand i sina städer. Hon sitter på bänkar och iakttar människor. Hon besöker museer och kyrkor; hon lyssnar på musik. Hon går längs Seine och tänker på de diktare som före henne skrivit om floden. Över huvud taget refererar hon till diktare som berört henne på något sätt och som hon kan citera av ur huvudet. Birgitta Trotzig var ett älskat livsvittne så länge hon levde. Katarina Frostenson dyrkar Almqvist och hon har ett fantastiskt kontaktnät vad det gäller diktare och författare världen över. Simone Weil och Andersens Resekamraten är andra följeslagare. När drevet börjar gå mot henne och maken i Sverige fick paret snabbt veta vilka som var deras vänner resp. fiender. Författaren ligger lågt vad det gäller me-too - rörelsen och alla kvinnorna och deras anklagelser. Och vad det gäller anklagelserna mot henne själv vidgår hon endast att hon redovisat sin andel i ett bolag som hängde samman med Forum, makens kulturscen. Då och då hemfaller hon åt ganska hätska och bittra anklagelser mot Svenska akademien. Men däremellan tar hon läsaren med på intressanta vandringar och lärda resonemang som vittnar om hennes beläsenhet och bildning. Boken tillägnas Jean - Claude Arnault som hon älskar och beundrar. 

Titel: K
Författare: Katarina Frostenson
Förlag: Polaris 
Tryckår: 2019
Antal sidor: 267

Sträckläsning!

Pierre Lemaitre är författare och manusskrivare för TV och film. Det skulle lätt bli en utmärkt TV - serie av hans thriller Alex. Jag är jätteglad att jag inte gav upp efter den sällsynt råa misshandeln i samband med en kidnappning alldeles i början av boken. Alex är en originell, ständigt överraskande och oavlåtligt spännande roman med humor och litterära referenser. Romanen tilldrar sig i Paris. Den stackars polisen har ingenting att gå på vad det gäller kidnappningen. Polisens utredningsteam är utökat med Vidard, en ung, nitisk förundersökningsdomare som har en förmåga att reta gallfeber på teamledaren, Camille Verhoeven, som är ovanligt liten till växten och ovanligt lättretlig. Hans medarbetare, den verserade, välklädde Louis får ständigt gå emellan när Camilles känslor tar överhand. Armand är en snåljåp och ser ut som en uteliggare, men tillför ändå teamet något. Polisintendenten Le Guen är den som tvingat fallet på Camille Verhoeven men han ställer också upp för honom. Hela tiden får en följa två spår. I det ena deltar en i polisens ansträngningar och i det andra följer en en smart och skoningslös förövare. Och aldrig någonsin är det som en tror. Det är välgjort och välskrivet; översatt av Cecilia Franklin. Om jag uppfattat rätt ingår Alex i en trilogi där första delen heter Irène (finns inte på svenska) och sista Camille. Camille kommer ut på svenska i september. Det kunde varit av ett visst värde att ha läst Irène först eftersom hon ofta figurerar i Camille Verhoevens tankar. Men det är av underordnad betydelse. Alex är hur som helst en bladvändare.

Bröllopsresa

I Bröllopsresa från 1990, sv. övers. av Katja Waldén 1992 på Albert Bonniers förlag, av Patrick Modiano skildras det hur Jean, journalist och äventyrsresenär, ska åka till Rio de Janeiro. I hemlighet planerar han att stanna kvar i Paris och uppsöka platser han besökte och bodde på i sin ungdom. Jean är trött på sitt liv och sitt arbete. Han försöker också kartlägga den österrikiska judinnan Ingrid Rigauds öde. Hon och hennes man har en gång erbjudit Jean det beskydd som han just då var i starkt behov av. Jean minns Ingrids ljusblå ögon och sina egna funderingar om att Paul Regaud möjligen gift sig med Ingrid för att rädda henne undan tyskarna under krigstiden. Jean vandrar omkring i Paris och framkallar minnen ur olika lager. Han talar med okända människor, han äter på barer och försöker kommunicera med sin otrogna hustru, Annette,  som upptäckt att Jean är kvar i Paris. Det är mycket som är typiskt för Patrick Modiano i Bröllopsresa, som tiden och platsen, men ingen av de inblandade personerna gör något större intryck på mig. Samtliga tycks mig alltför vaga. Jag förväntar mig mer av t. ex. Dora Bruder.

Äntligen!

Nobelpriset i litteratur 2014 till Patrick Modiano! 
Motivering: ”För den minneskonst varmed han frammanat de ogripbaraste levnadsöden och avtäckt ockupationsårens livsvärld”.
Ännu en läsarvänlig nobelpristagare.
Grattis Grate förlag!
Så här tyckte jag om Lilla smycket som kom ut 2013.

Ny bok på svenska av den försynte två meter långe författaren Patrick Modiano (1945 - ), Lilla smycket.
En liten pärla från Elisabeth Grate Bokförlag i översättning av Pontus Grate..
Lilla smycket är sista delen i en trilogi. De andra delarna är Dora Bruder (1997) och Des Inconnues.
Lilla smycket kom ut 2001.
Det är en  jagberättelse där man länge undrar över vem som berättar. Så småningom visar sig jag heta Thérèse. Hon är ung, rotlös och arbetssökande. En dag i rusningstid på tunnelbanan i Paris ser hon en kvinna i gul kappa som hon tycker liknar hennes mor. Thérèse har en kakburk med några minnessaker, bland annat ett foto av modern. Thérèse följer efter kvinnan, men vågar inte tilltala henne. Minnesfragment dyker upp. Hon minns en frånvarande moder, flyttande, ensamhet, osäkerhet, otrygghet och allt möjligt som man inte ska behöva bära med sig från sin barndom. Morbror Jean Borand tar hand om henne ibland och är snäll mot henne.  Men är han mors bror? Eller är han Thérèses far? Och var finns han nu? I sin utsatthet tvingas hon ibland att sätta sin tillit till vilt främmande människor, som till exempel en vänlig apotekerska som ger henne några timmars trygghet, värme och närhet.
Thérèse har fått ett deltidsarbete. Hon ska sällskapa en ung flicka några timmar per dag några dagar i veckan. Hon möter ett par kalla, likgiltiga föräldrar i ett lånat hus. Flickans namn framgår aldrig. Föräldrarna kallar henne bara "hon".  Naturligtvis känner Thérèse igen sig.
Modianos romaner utspelar sig alltid i Paris. Han skildrar detaljer, platser, gator  tunnelbanestationer, parker och hus med självklar elegans.
Så här står det i en artikel av Kristoffer Leandoer om Modiano
"Konkordanser har upprättats mellan hans romaner och Georges Perecs listor i ”Jag minns”, nätsajter ägnar sig åt att spåra och återskapa en plats som kallas ”Modianos Paris”. Spännande.
Jag ser alltid fram emot att läsa en ny roman av Patrick Modiano. Jag vet att den tilldrar sig i Paris och att den på något sätt sysslar med minnen och hågkomster. Eller om det man glömt. Men alltid på ett nytt sätt. Man flyter med i det som  varit och det som är  i en rotlös tillvaro. Det man förlorar får man aldrig tillbaka. Det är vackert och vemodigt.

Minnenas Paris

Ny bok på svenska av den försynte två meter långe författaren Patrick Modiano (1945 - ), Lilla smycket.
En liten pärla från Elisabeth Grate Bokförlag i översättning av Pontus Grate..
Lilla smycket är sista delen i en trilogi. De andra delarna är Dora Bruder (1997) och Des Inconnues.
Lilla smycket kom ut 2001.
Det är en  jagberättelse där man länge undrar över vem som berättar. Så småningom visar sig jag heta Thérèse. Hon är ung, rotlös och arbetssökande. En dag i rusningstid på tunnelbanan i Paris ser hon en kvinna i gul kappa som hon tycker liknar hennes mor. Thérèse har en kakburk med några minnessaker, bland annat ett foto av modern. Thérèse följer efter kvinnan, men vågar inte tilltala henne.
Minnesfragment dyker upp. Hon minns en frånvarande moder, flyttande, ensamhet, osäkerhet, otrygghet och allt möjligt som man inte ska behöva bära med sig från sin barndom. Morbror Jean Borand tar hand om henne ibland och är snäll mot henne.  Men är han mors bror? Eller är han Thérèses far? Och var finns han nu? I sin utsatthet tvingas hon ibland att sätta sin tillit till vilt främmande människor, som till exempel en vänlig apotekerska som ger henne några timmars trygghet, värme och närhet.
Thérèse har fått ett deltidsarbete. Hon ska sällskapa en ung flicka några timmar per dag några dagar i veckan. Hon möter ett par kalla, likgiltiga föräldrar i ett lånat hus. Flickans namn framgår aldrig. Föräldrarna kallar henne bara "hon".  Naturligtvis känner Thérèse igen sig.
Modianos romaner utspelar sig alltid i Paris. Han skildrar detaljer, platser, gator , tunnelbanestationer, parker och hus med självklar elegans.
Så här står det i en artikel av Kristoffer Leandoer om Modiano
"Konkordanser har upprättats mellan hans romaner och Georges Perecs listor i ”Jag minns”, nätsajter ägnar sig åt att spåra och återskapa en plats som kallas ”Modianos Paris”. Spännande.
Jag ser alltid fram emot att läsa en ny roman av Patrick Modiano. Jag vet att den tilldrar sig i Paris och att den på något sätt sysslar med minnen och hågkomster. Eller om det man glömt. Men alltid på ett nytt sätt. Man flyter med i det som  varit och det som är  i en rotlös tillvaro. Det man förlorar får man aldrig igen. Det är vackert och vemodigt.