Elva sorters ensamhet

Jag var väldigt förtjust i  Easter Parade av Richard Yates (1926 - 1992) när jag läste den. Nu har jag läst hans novellsamling Elva sorters ensamhet. Man känner igen Yates. Han använder delar av sitt eget liv när han skriver. Så är det till exempel förmodligen en del egna erfarenheter han delger läsaren i novellen Byggare om den blivande författaren som vill vara som Hemingway och Scott Fitzgerald.
I ett par berättelser möter vi kvinnor vars kärlek till sina män väger lätt i konkurrensen med "grabbarna", gänget på puben. I Skoj med en främlingen möter vi den rigida, stränga fröken Snell som inte vet hur hon ska visa eleverna sin välvilja, medan vackra, glada Mrs Clary i klassrummet intill vet precis. En empatisk lärarinna och en mobbad pojke har huvudrollerna i Doktor Äckel. Den novellen är hjärtskärande, men här ges ingen pardon. Yates berättar lågmält och enkelt och han går nära inpå sina karaktärer och är alldeles skoningslös. Inte så att han prisger sina personer. Han berättar bara precis hur det är och förskönar inget eller ingen. Det är amerikanskt 50 -tal. Känns lite som Mad Man - tiden, faktiskt.