Aldrig tidigare i mitt långa läsarliv har jag känt ett sådant motstånd som inför läsningen av Satansverserna av Salman Rushdie! Lite chockad blev jag eftersom jag tyckt så väldigt mycket om Midnattsbarnen. Korta stycken här och där kunde jag uppskatta i Satansverserna, men det mesta kändes som röriga transportsträckor. Vissa metaforer skrattade jag åt men det räckte inte till. Två indiska skådespelare beger sig från London mot Bombay. Planet störtar tiotusen meter ner i havet efter ett attentat av terrorister, men de två skådespelarna överlever. Den ene blir Gibril, ärkeängeln Gabriel, och den andre, Saladin, blir djävulen. Romanen skildrar drömalternativet till hur islam bildades. Satansverserna handlar om dyrkan av tre gudinnor som figurerar i Koranen i ett tillägg som sägs ha gjorts av Muhammed själv i ett försök att blidka gudinnorna. Drömsekvenserna i boken är svåra att följa. Främlingskap och utanförskap hos muslimer som invandrat till London är tydliga teman i Satansverserna, liksom religiös fanatism och frågan om yttrandefrihet. Satansverserna är en satir. Satiren är vanlig inom muslimsk kultur. Mahound är namnet på Muhammed. De prostituerade i berättelsen har samma namn som Muhammeds hustrur. Rushdie själv är ateist men har en humanistisk strävan att göra människan bättre. Satansverserna kom ut 1988. 14/2 1989 uttalade Khomeini den fatwa som fortfarande gäller med den enda skillnaden att belöningen som delas ut till den som dödar Rusahdie har höjts. I april 2022 utsattes Rushdie för en knivattack som han överlevde men med minskad syn på ett öga. Rushdie lär ha haft en dålig relation till sin far, som var svårt alkoholiserad. Bokcirkeln funderade över om romanen blivit för gammal? Ingen av oss hade läst Satansverserna med någon större entusiasm. Det var för mycket och för rörigt. Ett personregister hade underlättat. Ibland gick tankarna till Marquez och Hundra år av ensamhet kanske på grund av den magiska realism de båda använder sig av. Det var med en gemensam suck av lättnad som vi slog igen våra böcker för att ge oss i kast med nästa projekt som är På spaning efter den tid som flytt av Marcel Proust.
två tuffa projekt, inser jag
SvaraRaderaja, verkligen. men Proust läser jag gärna. får ta det i små portioner
RaderaSara Danius skriver ju att en behöver inte läsa hela Proust från pärm till pärm, bara öppna några sidor och njuta
Raderaja, så är det. en kan börja och sluta var som helst
Radera