Vi läste The Vicar of Wakefield i en av mina läsecirklar. Jane Austen lär ha varit förtjust i den här romanen som skrevs av Oliver Goldsmith och kom ut 1766 . Det var Goldsmiths vän dr Johnson som såg till att den blev utgiven när Goldsmith befann i penningknipa. Efter en lite trevande inledning - som säkerligen inte är Goldsmiths fel - kom jag igång med läsningen som sedan flöt galant. De övriga i cirkeln uttryckte något liknande. Den godhjärtade prästen hade en stolt och frispråkig hustru, Deborah, och sex barn. Han hade också en liten personlig förmögenhet som familjen levde av. Lönen gick till de fattiga i församlingen. Inget samlande i ladorna. Han levde mera efter principen skåden liljorna på marken; de så icke ej heller skördar de. Det är inte riktigt Deborahs stil. Hon planerar för sina barn. Det går emellertid inte så värst bra för något av prästens barn och själv råkar han ut för det ena bakslaget efter det andra. Bl. a. brinner hans hus ner. När han inte kan betala sitt arrende (privatförmögenheten har försvunnit tillsammans med en trolös förvaltare) hamnar han i fängelse. Inte ens det sätter ner Charles Primroses humör. Han känner medlidande med sina medfångar och ser till att sysselsätta dem och att de kan tjäna pengar på det de gör. Romanen kritiserar rättssystemet. De rika skriver lagarna och de fattiga ska lyda dem. Förvecklingarna i The Vicar of Wakefield är många och en hinner undra många gånger hur det ska sluta. Någon gång har Oliver Goldsmith gjort det enkelt för sig, men det går att smälta. I början blir det lite övermäktigt med prästens godhet och förnöjsamhet. Men ganska snart antar han mera mänsklig gestalt; lite skadeglädje här och lite elakhet där, t. ex. när han "råkar" välta ut döttrarnas ansiktsvatten. Prästen avskyr smink, dans, teater och kortspel. Promenader, musik, jakt, danslekar, pantlekar och tedrickning är tillåtna aktiviteter. Måttlighet och dygd är fint. Frihet, jämlikhet och motstånd mot slaveri likaså. Charles Primrose tillryggalägger åtskilliga mil genom landet i olika ärenden, men ingenstans får en veta vad han ser på vägen. Miljöbeskrivningen är minimal. Inte heller får en veta hur folk ser ut eller hur de är klädda. Händelserna äger rum i ett tomrum. Äldste sonen George genomkorsar Europa till fots i något som kan närmast liknas vid en bildningsresa. The Vicar of Wakefield har drag av gotisk roman och här finns också spår av saga. Romanen räknas till the sentimental novels som kom ut vid den här tiden. Charles Primrose upplever sorger och bedrövelser som får en att tänka på Job. Men CP beklagar sig inte. Och hans tilltro till mänskligheten förblir orubbad. Hans troskyldiga naivitet och genuina godhet och värdighet får oss att älska honom. Med fel och brister. Döttrarna kan vara högljutt ogillande, men de vet precis när det är rätt och riktigt att göra som far säger. I läsecirkeln diskuterade vi boken både länge och väl och vi var helt överens om att The Vicar of Wakefield var ett bra val. (Valet var mitt!👀). Den svenska översättningen är gjord av Majken Johansson. Nästa titel är inte riktigt beslutad än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar