Staden utan kvinnor, 2011, av Madeleine Hessérus tilldrar sig i ett framtida Stockholm, ca 2040. Jag kan tycka att den känns ganska samtida. Staden utan kvinnort är en dystopi och handlar om hur kvinnor bygger en mur, mental och faktisk, omkring sig för att skydda sig mot det utbredda våldet mot kvinnor. Kvinnorna bor i Södra staden och männen Norra. I gångarna under staden bor de s. s. sorkarna; små magra, bleka pojkar som av olika skäl håller sig undan samhället. De säljer sprit och knark och har grävt ut grottor åt sig i väggarna. Protagonisten Jakob Hall, historiker och författare, kommer in till staden ifrån skärgården för att infiltrera Fabers krets, en mäktig, manlig terrororganisation. Han är motståndsman och en främling i staden och de tre ynglingar, David, Elliott och Kurt, han närmar sig är mycket avvaktande. De har inga höga tankar om skärgården över huvud taget; de känner inte till den och har aldrig varit där. Men så småningom kommer de att utbyta tjänster och tonen blir lite hjärtligare. Under läsningen associerar en till andra murar (Berlinmurern, kinesiska muren, Trumpens mur mot Mexiko); Kvinnostaden av Christine de Pizan, medeltidens feministiska klassiker från 1405 och Den nya kvinnostaden av Nina Burton. Jag tänker också på Alice i Underlandet. Staden utan kvinnor är filmisk; språket är fint och ibland rent poetiskt; bildspråket är målande. Men människorna lever inte riktigt. De är framför allt bärare av idéer. Jag tror att jag vill läsa något mera av Madeleine Hessérus. Jag tyckte mycket om hennes språk, hennes skildring av stämningar, den psykologiska precisionen och miljöbeskrivningen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar