Snöstorm

Tomas, huvudpersonen, i Augustin Erbas roman Snöstorm, befinner sig på tågresa. Plötsligt står tåget stilla och det luttrade tågresenären vet att det här kommer att ta tid. Tomas beger sig omedelbart iväg mot restaurangvagnen. På väg dit drar någon honom i ärmen och det visar sig vara ingen mindre än hans stora kärlek från ungdomsåren, den vackra kolossalt begåvade Livli. Det är härifrån berättelsen tar sin början. Tomas växte upp i en dysfunktionell familj. Mamma är psykiskt instabil och envisas med att vilja försörja sig som healer.  Pappa vänder ryggen åt allt och alla och emigrerar till USA.  Tomas morbror David, som är mäklare, blir Tomas vårdnadshavare. Han är vänlig och snäll, men Tomas upplever honom som alltför närgången. Tomas har svårt med kroppskontakter och kan inte se folk i ögonen. Tomas älskar matematik och lägger ner hur mycken tid som helst lutad över matteböckerna. Redan som åttaåring har han lovat sig själv att inte bli kär. Det leder inte till något gott. Det har han sett med egna ögon. Han kommer in på KTH och ska läsa teknisk fysik. Det är här han träffar Livli, Joakim, Eva och alla de andra. Tomas har mycket att lära av det levnadsglada gänget. En vet att gänget kommer att splittras. Om inget annat kommer flera att hoppa av. Det blir för svårt. Augustin Erba har egna erfarenheter av studier på KTH. Livli lindar Tomas kring sitt lillfinger. Men vad får han tillbaka? Är det så viktigt, undrar jag? Kanske är det viktigare att älska än att bli älskad? Tomas är ingen företagsam man. Han föredrar att låta andra fatta besluten. Det ligger en stor frihet i att göra som en blir tillsagd, tycker han. Tomas är en duglig medelmåtta. Jag tycker att Snöstorm är välskriven och temperamentslös; alldeles i stil med protagonisten. Och när jag kom på det började jag tycka att Snöstorm inte var så tokig i alla fall även om hans tidigare roman Blodsbunden är mycket bättre.