Dörren

Jag har läst Magda Szabó tidigare och gillat henne mycket, men den här boken, Dörren,  bara älskade jag. Jag lyssnade på den som Radioföljetong i alldeles utmärkt uppläsning av Julia Dufvander och sedan läste jag den också. Författaren har skapat ett oförglömligt kvinnoporträtt i den mycket respektingivande Emerentia, som lever i en ungersk by, granne med ett författarpar där kvinnan som av en händelse heter Magda. Emerentia lovar nådigt att hjälpa författarparet med hushållet, även om hon inte kan fatta varför de behöver hjälp med något. De gör ju ändå ingenting. Emerentia avskyr kultur och föraktar intellektuella. Endast kroppsarbete räknas som arbete. Det finns de som sopar och de som inte sopar. Emerentia har gått tre år i folkskola och har minne som en dator. En dragkamp uppstår om hittehunden Viola, en egensinnig hanhund som i alla lägen väljer Emerentia.  Magda försöker att gå varsamt fram och inte trampa Emerentia på tårna, vilket inte är så lätt. Emerentia har en otrolig integritet och kan bli kränkt för de mest oväntade småsaker. Det visar sig att hon besitter ett stort förråd av svordomar och fula ord som hon inte tvekar att använda när hon får sina vredesutbrott. Emerentia är en maktfaktor på gatan. Hennes hus är en tjänstebostad eftersom hon är anställd som vaktmästare. En märklig vänskap utvecklas mellan de två omaka kvinnorna. Magda kartlägger sakta men säkert Emerentias turbulenta förhistoria. Både hon och Magda har fått känna av kriget och det politiska tillståndet i Ungern om än på olika sätt. Magda Szabo skildrar de båda kvinnorna med kärlek, respekt och psykologisk finkänslighet.