Den första mrs Tennant sitter i sin lilla lägenhet i lång sammetsklänning och guldtofflor tillsammans med madame Marah, sin enda sanna vän. Fru Tennants son, Christopher, kommer för att hälsa på sin mor och blir naturligtvis presenterad för den sanna vännen. Madame Marah granskar Christophers handflata och siar om hans framtid. Två barn ska han få. Det tredje är det något konstigt med. "Då får jag väl aldrig träffa honom", sa hans mor. "En ensam gammal kvinna, sjuk och darrande och ingen som tar hand om mig." Och när sonen säger att han måste gå eftersom han lovat sin far att komma hem till en tidig middag brister det för fru Tennant nr ett. Gå du hem och proppa magen full av gödd oxe hos din far, tycker hon. Madame Murand undrar om han kommer väl överens med sin styvmor och modern förmodar att hon väl kallar sig för mrs Tennat. Det är väl klart, tycker sonen. Hon är ju mrs Tennat; de har varit gifta i sex år. Modern undrar om faderns lantställe är trevligt? Christopher säger att att det inte är något lantställe egentligen. Det är mer som en stor lada. Enda värmekällan är öppna spisar. Modern: "Viken ironi", sa hon. Vilken bitter, grym ironi. Jag som älskar brasor; jag skulle kunna sitta hela dagarna och titta in i flammorna av gul och purpur och drömma lyckliga drömmar. Och jag har inte ens en gasbrasa. Jaja." När hon får veta att sonen inte kommer att besöka henne igen efter weekenden på landet eftersom han måste åka till sin skola är det dags igen. "Jag hade i min ömma längtan trott att jag skulle få se dig igen innan du for tillbaka till skolan." Modern fyrar av en sista salva: "Jag tänder en lampa åt dig. Min son, mitt enda barn, för mig finns bara öken mellan de gånger du kommer. Jag lever på dina besök - Chris, jag lever på dina besök..." En helt underbar, förfärlig novell full av humor som jag kanske kan tycka inte har att göra i en samling kärleksberättelser. Jag tror säkert att den första mrs Tennant längtar efter sin son och är galen av svartsjuka eftersom sonen tycks trivas tillsammans med sin far och hans nya fru. Men hennes kärlek är alltför possessiv och hon är mycket manipulativ. En förstår att hon blivit mycket ensam eftersom alla deras gemensamma vänner svikit henne. Jag kan tycka synd om henne, skratta åt henne men också se att hon är tragisk. Den sanna vännen är enbart dråplig.
Elna Hansel har översatt.
Den här novellen passar in på nr 22 Läs en novell som handlar om längtan i Ugglans och Bokens läsutmaning Läs en novell IV.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar