Den gode guden har tröttnat på människorna. Han tycker att de är så dåliga att han ville straffa dem och göra dem ännu sämre. Han ville att människorna skulle förgöra varandra. Men han kom inte på något riktigt bra sätt så han vände sig till djävulen och bad om råd. Djävulen var visserligen inget helgon, men han hade ibland goda idéer. Djävulen biter i sin svans; smickrad och fundersam. Så erinrar han sig att statistiken säger att de flesta brott begås på hösten när dagarna är mörka och himlen är grå och världen är svept i regn och dimma. Den gode guden vet nu vad han ska göra. Hädanefter ska det alltid duggregna. Molnen ska aldrig skingras och solen ska inte lysa mer. I början var i alla fall paraplymakarna och galoschtillverkarna nöjda, men deras leenden stelnade snart. "Människorna veta icke, vilken betydelse vackert väder har för dem, förrän de en tid har nödgats sakna det. De glada blev tungsinta. De tungsinta blev vansinniga och hängde sig i långa rader eller samlades för att hålla konventiklar. Snart arbetade man icke och nöden blev stor. Brotten tilltogo efter en svindlande skala, fängelserna överbefolkades, dårhusen räckte endast till för de kloka. De levandes antal avtog, och deras bostäder stodo övergivna. Man stadgade dödsstraff på självmord; ingenting hjälpte. " Förstörelsen fortskrider. Hundarna tjuter på torgen och i gränderna kan man se en gammal man halta omkring och samla själar. En kväll går han inte hem. Han går till himmelens port och till den gode gudens tron och föreslår en förändring...
Denna muntra historia är skriven av ingen mindre än Hjalmar Söderberg och står att läsa i Historietter. Den är fartfylld och rolig och jag tänker att jag ska läsa några flera historietter.
Duggregnet passar in på nr 26 Läs en novell där det regnar i Ugglans och Bokens läsutmaning Läs en novell IV
Precis som nu! Jag vet inte när jag skymtade solen senast. Grått, grått, grått och blött.
SvaraRaderajag tänkte precis på hur kusligt väl den här novellen passade in på vårt novemberväder.
Radera