Filmen De vackra dagarna i Aranjuez är ett samarbete mellan vännerna Peter Handke och Wim Wenders. En man och en kvinna (kvinnan spelad av Handkes hustru Sophie Semin) sitter i en vacker trädgård en solig dag mitt i sommaren. De för ett obegripligt samtal som då och då kan innehålla en fin formulering men i övrigt är det riktigt tråkigt. Filmen bygger på en pjäs av Peter Handke. Mannen och kvinnan talar franska och först tänker jag att det är en typisk fransk intellektuell film men det är det ju alls inte. Mannen i det närmaste förhör kvinnan om hennes upplevelser med och av män. Ibland skymtar Peter Handke själv i form av en trädgårdsmästare. Och vem sitter inte och spelar piano och sjunger om inte Nick Cave? David Bowie sjunger A perfeckt day alldeles i början av filmen. Paret i trädgården iakttas av en författare som våndas över sin skrivmaskin och fantiserar om vad mannen och kvinnan talar om. I bakgrunder ser en silhuetten av Paris och på en väg i närheten passerar en gulklädd tävlingscyklist. Kvinnan växlar emellan en röd och en blå skjortblusklänning medan en gul, bred sjal, som känns helt omotiverad i sommarv ärmen, hänger med hela tiden. Vad Aranjuez har med saken att göra framgår inte. Nej, jag förstod lika lite som när jag häromdagen försökte ge mig på Långsam hemkomst av Peter Handke. Den ska få en chans till i alla fall.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar