Omläsning: Det mest förbjudna

Det mest förbjudna av Kerstin Thorvall kom ut 1976 samma år som Ulf Lundells Jack, vilket är intressant i sig. Två romaner som båda är sexuellt frispråkiga och med självbiografiska inslag. Den ena skriven av en kvinna i femtioårsåldern och den andra av en ung man på 27. Det behövs inte mycken fantasi för att förstå hur de togs emot. Anna i Det mest förbjudna är en kvinna som drivs av sin ångest. Hon självmedicinerar med män, hon söker hjälp av psykiatrin men inget hjälper henne egentligen. Hon saboterar sina äktenskap och hon försummar sina barn. Hennes är ständigt otrogen och ägnar sig med förkärlek åt de män som hennes mor skulle betraktat som de mest förbjudna. Modern får klä skott för mycket; mycket mer än hon förtjänat. Men visst - det finns ingen lag som säger att en måste tycka om sina föräldrar. Anna älskade fadern och tyckte att han stod för glädjen och det ljusa i hennes liv. Men han var psykiskt sjuk och ansågs vara översexualiserad. Modern fruktade arvet från fadern. Anna är sina föräldrars enda barn och hon lovar sig själv att om hon får barn ska det inte bli  endabarn. Kerstin Thorvall har en begåvning för att beskriva obekväma känslor och situationer. Hon väjer inte för något. Och det är bra. Kvinnor i och över medelåldern har alltför lätt att avfärdas som neutrum. Bra att någon vittnar om verkligheten. Men här blir det lite för mycket på en gång, tycker jag. En blir trött. Anna har ett skrik inom sig som vill ut, men hon får aldrig riktigt tillgång till det; bara nästan. Annas lidande framgår tydligt och det får en respektera. Men detta gränslösa utåtagerande utan hänsyn till alla hon sårar förutom att hon förnedrar sig själv. Jag tycker att Kerstin Thorvall var en tuff kvinna; snabb i repliken och rolig. Men den här romanen var jag inte förtjust i första gången jag läste den och det intrycket består. 
Det mest förbjudna passar in på punkt 34 i Roberts Kaosutmaning 2019 Läs om en bok som du läst tidigare