Mia och veckans helgfråga: Hösten innebär ju massor av nya böcker. Kanske glömmer vi de läsvärda böcker vi har i våra som har några år på nacken.
Eftersom jag sökt med ljus och lykta efter Glaskupan av Sylvia Plath som jag vet ska finnas i min hylla men som tycks ha kommit på villovägar så väljer jag den. Den kom först ut 1974 och i ny upplaga 2013 och har status som både klassiker och kultbok. Den handlar om unga Esther Greenwood som får praktisera på en damtidning i New York. När hon kommer hem igen till Boston får hon veta att hon inte kommit in på den skrivarkurs hon sökt till. Det blir för mycket för Esther och försöker ta livet av sig. Jag tänkte att jag skulle vilja läsa om den.
Som bonusfråga undrar Mia vad vi gör när vi är trötta. Trött blir en ju av det här grå, murriga och regniga och kyliga vädret. Det är verkligen ett rejält väderomslag. Jag lägger mig på sängen och läser en bok. Är jag för trött för att läsa är jag sjuk. Somnar gör jag aldrig på dagen. Tyvärr.
Cannie Möllers nya roman, Lifterskan, är en spänningsroman som tar avstamp i en händelse ur författarens eget liv. Tecknaren Rebecka Gudner är på väg till Skogsböle, familjens hus i Norrland, och befinner sig någonstans mellan Härjedalen och Jämtland. Hon tänker sig en veckas lugn och ro. Det är alla helgonanatt, snön har fallit oavbrutet i flera timmar. Klockan är tre på natten när Rebecka Gudner tycker sig se en flicka skymta i snöyran framför bilen. Hon stannar och stiger ut i kylan i sina tunna kängor. Detta kommer att förändra hela hennes liv. Flickan, Helen, som naturligtvis befinner sig på flykt är inte bara en olycklig 17 - åring utan stöd i världen. Hon är också en förslagen kriminell som kommer att direkt eller indirekt styra Rebeckas liv på ett obehagligt sätt. Rebeckas och Helens liv hakar i varandra. Och styrkeförhållandena växlar. De utnyttjar varandra på olika sätt. Helen är van att utnyttjas av andra och nu använder Rebecka teckningen hon gjort av Helens ansikte som omslagsbild på en bok, Gryningsljus. Hon frågar inte först. Det är en ovanligt bra teckning tycker hon själv. Men nu vaknar Irma Backman till - Helens missbrukande och vanligtvis frånvarande mor - och vädrar morgonluft. Här kan det finnas pengar att hämta. Det blir många förvecklingar. Helen anklagas för mord. Rebecka anklagas
för mord. Turerna är många och vändningarna kommer hastigt på. Helen och Rebecka berättar omväxlande under ca ett halvt år. Journalisterna jagar båda. Rebecka har en egen uppgörelse med sin äventyrliga mor, Lovisa, som inte velat lyssna när Rebecka berättade om en konstnärs exploaterade av Rebeckas 13 - 14 - åriga kropp. Språket i Lifterskan är oklanderligt. Det finns ett driv i berättelsen som gör att en läser andlöst. Miljöbeskrivningen är fin särskilt när det kommer till skogsbygderna uppåt Norrland och Skogsböle. Rebeckas familj är orolig över
hennes tillstånd. Hon är i det närmaste besatt av Helen och kan inte tänka på mycket annat. Allt leder fram emot det desperata och katastrofala slutet. Jag märker att jag inte kan släppa tankarna på Rebecka och Helen när jag väl slagit igen boken.
Hoi förlag 2018.
1. Den mörka ängeln av Elly Griffiths
Elly Griffiths tionde bok om rättsarkeologen Ruth Galloway från Norfolk, The dark Angel,
tilldrar sig till stora delar i Italien; i en liten bergsby utanför
Rom. En kollega till Ruth har kontaktat henne för att få råd i ett
knepigt ärende rörande en utgrävning. Ruth tar med sig dottern Kate,
väninnan Shona och hennes son. Kates far, kriminalinspektör Harry
Nelson, blir väldigt upprörd över att inte vara informerad.
2. Stanna hos mig är Ayòbámi Adébáyòs debutroman. Den
har väckt uppmärksamhet världen över. AA är tjugonio år och kommer
ifrån Nigeria. Romanen tilldrar sig också i 80 - talets politiskt
oroliga Nigeria och skildrar ett ungt välbärgat par, Yejide och Akin,
som träffats på universitetet i Lagos och blivit blixtförälskade. Efter
fyra år som gifta börjar respektive släkter bli otåliga.
3. Den brutna kvinnan av Simone de Beauvoir
Monique och
Maurice har varit gifta i tjugo år. Lyckligt, tror Monique, och blir
helt förkrossad när Maurice berättar att han träffar en annan kvinna,
Noëllie, sedan ett år tillbaka. För Monique har Maurice och de två
flickorna varit hela livet. Flickorna är vuxna och utflyttade och
Monique har friheten att fördriva sina dagar med att träffa väninnor, gå
på bio och muséer. Hon behöver inte arbeta och vill inte heller.
Väninnorna har det ungefär som hon. I sin nöd rådfrågar hon nu dem alla.
4. Dödstvätterskan av Sara Omar
Kurdisk - danska Sara Omar har skrivit en skakande och berörande bok med titeln Dödstvätterskan.
Sara Omar kommer ifrån Kurdistan och hennes roman bygger på egna och
andra kvinnors upplevelser. Flickan Frmesk är den röda tråden i
berättelsen. Hennes mor, Kubar, har tvingats gifta sig med den
omänskligt våldsamme Anwar, som inte behandlar henne som en människa.
När hon då föder en späd liten flicka åt honom med en vit tofs på
huvudet blir han rasande och vill helst göra sig av med flickan.
5. Folkets skönhet av Merete Pryds Helle
Folkets skönhet,
har redan fått mängder av priser och lovordats i recensioner. Jag
sällar mig till hyllningskören. Folkets skönhet är en släkthistoria. Tre
generationer kvinnor där särskilt författarens mor, Marie, (som i
verkligheten hette Doris) lyfts fram. Hon tillhörde en generation osedda
kvinnor som hoppades mycket av livet men blev besvikna.
Lyran: "Ny vecka, ny färg. Som vanligt får ni gärna vara kreativa och
fantasifulla och tänja lite gränserna. Bara ni förklarar hur ni tänker.
Berätta om tre bra böcker på temat VIT!"
1. Vit krysantemum av Mary Lynn Bracht
De koreanska systrarna Hana och Emi bor på
den koreanska ön Chejudo och modern och Hana är fridykerskor, s. k.
haenyeo som dyker efter havsöron och annat som går att sälja på
marknaden. Korea är invaderat av Japan och allt koreanskt är förbjudet,
så till exempel språket. Modern har förmanat sina döttrar att akta sig
för japanska soldater.
2. Den vita staden av Karolina Ramqvist
Karin
sitter ensam i ett stort, tomt och kallt hus, utan telefon men med den
några månader gamla dottern Dream. Hon ammar fortfarande och hon förstår
också att hålla den lilla dottern varm i den kalla, snöiga och isiga
vintern. Pengarna är på upphällningen liksom bensinen. På trappan står
kronofogden.
3. Vitt hav av Roy Jacobsen
Vi följer Ingrid Barrøy,
samma huvudperson som i De osynliga. Nu är hon i 35 - årsåldern och i
romanens inledning arbetar hon på en fiskfabrik men beslutar sig för att
återvända till sin barndoms Barrøy, en liten ö utanför den nordnorska
kusten. Det blir en arbetsam och ensam tillvaro på den avfolkade ön.
"En flicka vacklar ut i strålkastarskenet, mitt på vägen. Jag kastar mig på bromsen, försöker styra undan. Det är för sådana här tillfällen man har ABS - bromsar. Maximal bromskraft utan att man för den skull tappar styrförmågan. Ändå kanar bilen med vänstra sidan in i snövallen. Sen är allt tyst. Bara snön som faller. Obevekligt sen flera timmar tillbaka. Jag sitter kvar i bilen, för trött för att orka röra mig. Försöker tänka. Var är jag? Någonstans i det inre av Hälsingland, nära gränsen till Jämtland. Klockan är tre på natten. Jag skulle vilja somna där jag sitter. För trött för allting. Motvilligt öppnar jag bildörren. Stapplar ut i den överraskande vinterkylan. I Stockholm var det höst, här är det vinter. Den där flickan - för visst var det en flicka som stapplat ut i vägen nyss? Var det inte därför jag bromsat? Jag vänder mig om, låter ögonen leta i det tunga snöfallet. Står stilla i mina tunnsulade kängor, står stilla i overkligheten denna natt. Denna alla helgons nät jag gett mig iväg. Jag ser ingen."
Från sidan 7 i Lifterskan av Cannie Möller. Hoi förlag.
Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger handhar läsutmaningen En smakebit på søndag, som har en enda regel: No spoilers!
Fler smakebitar HÄR
Hjärtat är bara en muskel av Kristofer Ahlström är en relationsroman. Elisabeth Sojdelius har flyttat till Stockholm efter en olycklig kärlekshistoria hemma på Gotland. Hennes dröm är att bli arkitekt. Medan hon väntar på att bli antagen till studierna kör hon nattbuss. Tiden går och och hon känner att hon fastnat i ett arbete hon egentligen inte vill ha. Hon väntar på att något ska hända. Det gör det också. Hon möter Isak. Han glömmer sin mobil i bussen och Elisabeth spårar upp honom och bekantar sig med honom och de märker att de har poesi och musik som gemensamma intressen. Bekantskapen övergår i en kärleksrelation som börjar nog så bra. Det är Elisabeth som berättar. Det finns ett före och ett efter. Skiljelinjen är bilolyckan. Elisabeth ligger på sjukhuset och vill inte ta itu med livet igen. Bästa vännen Micaela ger henne en bok att skriva ner sina upplevelser i som en slags terapi. Isak Stenström är död (Ingen spoiler. Det står på första sidan). Men vem var han? Elisabeth finner många saker som gör att hon undrar på om han lever ett dubbelliv. Jag funderar på om Elisabeth själv döljer något. Hon har i alla fall ett otroligt kontrollbehov. Hennes misstänksamhet förstör mycket, men en kan å andra sidan förstå henne. På sjukhuset funderar Elisabeth på det japanska uttrycket för brustet hjärta, tako - tsubo, som drabbar främst kvinnor. Att dö av sorg. Romanen lämnar mig med ett par frågetecken. Den är mycket välskriven och en förstår ju att det där med uppriktighet i förhållanden kan ha sina poänger. Elisabeth är i så fall mera sanningsenlig än Isak. Isaks förflutna uppdagas pö om pö när Elisabeth ställer honom emot väggen. Men båda förblir gåtfulla. Jag hade gärna sett att bussförartemat utvecklats lite mera. Hjärtat är bara en muskel är inte desto mindre en intressant roman med ett fint omslag i form av EKG - kurvor gjort av Lotta Kühlhorn. Forum bokförlag 2018. 278 s.
Mia i Mias bokhörna: Vilken faktabok är du sugen på?
Lätt som en plätt. Denna kom med posten idag ifrån Historiska Media.
Ny utökad upplaga som sträcker sig fram till och med 2017. Författare: Ingemar Ottosson och Thomas Ekholm
Bonusfrågan: Vilket är ditt bästa weekendtips?
Jag vill gärna gå på museum med barnbarnen och göra skogspromenader och läsa böcker och (kanske) sparka lite fotboll.
 |
| Lånad bild |
Ännu en svartvit film, Moln över Hellesta. Den bygger på en bok av Margit Söderholm och ingår i en serie om sju böcker allt som allt. Om jag förstått saken rätt är Moln över Hellesta den enda delen som är filmad. I den här filmen myllrar det av kända svensk gamla skådespelare; Anita Björk, Sif Ruud, Birgitta Andersson, Doris Svedlund, Erik "Bullen" Berglund, Bengt Eklund, Isa Quensel och Birger Malmsten. Filmen regisserades av Rolf Husberg och den spelades in på Danbyholms herrgård utanför Katrineholm. En skulle väl kunna säga att det är en inte alltför spännande thriller, men så är det ju det där med de gamla skådespelarna. Sif Ruud når alltid ända fram och Isa Quensel har jag alltid gillat. Hon var både operasånge och skådespelare och hann dessutom gifta sig fyra gånger.
Lena Ackebo var tecknaren som plötsligt bytte fot och började skriva romaner. Det tog så lång tid att berätta med bilder, tyckte hon. Världens vackraste man hette den första romanen, som handlar om två systrar, Mona och Barbro, som åker till Mallorca (Barbro bjuder) för att bonda. Det skiljer nio år på dem och de har egentligen aldrig kommit så bra överens. Mona är äldst; hon är lärare; gift med en tråkig Torbjörn. De är barnlösa. Barbro är välbeställd hemmafru och har en uppmärksam man och fyra barn. Roman nummer två har titeln Kära Barbro.
Här presenteras Barbros liv. Hon ägnar sina dagar mycket åt att hålla formen med spinning och löpning. Allt är kanske inte så bra som det verkar. I den tredje romanen, Darling Mona, ställs oenigheten systrarna emellan på sin spets. Barbro har alltid velat ha det Mona har och det har inte ändrat sig för att de blivit medelålders. Mona har en tendens att vara alldeles för snäll och hon har lätt för att tycka synd om Barbro och sin stackars man. Men hon försöker stå på sig. Hon lever nu ett annorlunda liv och mår allmänt bättre. När systrarnas gamla mamma dör rivs mycket upp igen. Ingen av flickorna har några varma känslor för mamman som bott på ett servicehem, ensam och bortglömd av barn och barnbarn. Bilden av mamman är onödigt grym och onyanserad. Mona vill inte ha så mycket som en bild av henne. Däremot vill hon ha en bild på pappan som hon sörjer att hon inte ägnade sig mer åt. Hon skyller på mammans manipulerande. Darling Mona är mycket lättläst och och kanske är detta trilogins tunnaste del innehållsmässigt, men en vill ju veta hur hur Mona och Barbro reder ut sina mellanhavanden på olika områden. Jag tycker att en ska läsa romanerna i tur och ordning. Därför har jag undvikit att vara tydlig vad det gäller handlingen för att inte förstöra något för någon. Natur&Kultur. 2018
Johanna vill veta vilka fem böcker vi ser allra mest fram emot i höst. Det behöver inte vara nyutgivningar.
1. Jag kan säg att jag väntat länge på Katja Kettus nya roman, Nattfjärilen. Utgivningen har blivit uppskjuten gång på gång, men nu ser det ut som om den ska komma i oktober. Jag tyckte mycket om hennes första roman, Barnmorskan
2. En annan bok som låtit vänta på sig är En isbjörns dagbok av Yoko Tawada.
3. Delal Sindy, Yazidiska flickorna
4. Noveller av Alfhild Agrell. Med förord av Ebba Witt - Brattström
5. Lydia Wahlström av Ingrid Pärletun
Lyran: "Ny vecka, ny färg. Återigen kan ni tolka frågan lite som ni vill och
berätta om rosa omslag, författare eller huvudpersoner vid namn Rosa
eller något annat påhittigt. Bara ni förklarar hur ni tänker. Berätta således om tre bra böcker på temat ROSA!"
1. Barbro Lindgren, Rosa: prinsessan av Fäholmarna
En samlingsvolym med alla böckerna om Barbro Lindgrens älskade bulle Rosa,
som nu inte finns mer. Kanske blir det en ny snart hörde vi i Sommar.
2. Rosa Candida av Audur Ava Olafsdóttir
22 - årige Arnljot åker från Island söderut för att återställa en klosterträdgård. han för med sig tre plantor av rosen Rosa Candida.
En filmälskande munk, fader Tomas, blir hans speciella vän och mentor.
3. En av de två originella huvudpersonerna i Med livet framför sig av Goncourt - pristagaren Emile Ajar heter Rosa. Hon är f. d. prostituerad och lever nu i symbios med den unge Mommo. Rosa blir sjuk och Mommo blir anhörigvårdare. Doktorn är också sjuk och måste bäras uppför trapporna för att undersöka Rosa. Han ordinerar sjukhus. Mommo och Rosa lutar mer åt eutanasi.
Elvelina och Snäckan är en bilderbok där Rebecka Thulin skrivit texten och Elin Örså gjort de fina teckningarna. Elvelina är en liten älva vilkens bästa vänner är spindeln Dante, Snäckan och flickan Malva. Dante förstår inte att det ska vara nödvändigt att damma taket stup i ett. Han måste ju väva det ena nätet efter det andra. I den lummiga trädgården där vännerna leker finns också en och annan läskighet. Koltrasten leker en inte med. Inte katten heller och talgoxen gillar spindelmiddag. Det hela är en rar men ändå realistisk äventyrsberättelse som kan läsas rakt upp och ner som en sådan. Eller också kan en utveckla berättelsen till att tala om vänskap, om olikheter och om att möta aggressivitet med ord och att vända andra kinden till. Boken lämpar sig väl för högläsning och samtal. Jag tycker om att texten inte är inställsam. Den tar barnen på allvar. Den som läser högt kan ju förklara sådant som kronblad, pollen, frökapsel och charader. Rekommenderas!
Bokförlaget Groende ord. 2018
Läsutmaningen En smakebit på søndag administreras av Astrid Teres på den norska bokbloggen Betraktninger. Utmaningen går ut på ett vi bjuder varandra på smakebitar av det vi just läser. Utan spoilers, förstås.
"Hon (Mona) kände sig både glad och lite vemodig när hon cyklade hemåt. Glad över att Barbro (lillasyster) och hon hade skiljts åt utan att vara osams, vemodig över att deras mamma hade dött. Stackars henne. En bitter gammal kvinna som snart skulle begravas utan några sörjande. En hård och olycklig människa som ingen skulle sakna, inte ens hennes egna döttrar. En i sina egna ögon missförstådd stjärna som ägnade sitt liv åt att straffa sin man och sina barn för att hon aldrig fick det liv hon ansåg sig förtjäna. En grälsjuk kärring som hotade med att ta sitt liv om hon inte fick som hon ville. Mona hade hatat henne och sett sin pappa som en ryggradslös fegis som slätade över hennes elakheter, tog henne i försvar och försökte få sina döttrar att vara mer fördragsamma med sin mamma. Det var först efter hans död som det gick upp för Mona vilken svår roll han hade spelat i deras familjdrama. Att hon inte försonades med honom innan han dog plågade henne fortfarande, efter femton år." Från sidan 53 i Darling, Mona av Lena Ackebo. Natur&Kultur 2018
Fler smakebitar HÄR
Merete Pryds Helle, född 1965, började skriva noveller. Sedan har hon skrivit barnböcker, essäer och romaner. Hennes senaste roman, Folkets skönhet, har redan fått mängder av priser och lovordats i recensioner. Jag sällar mig till hyllningskören. Folkets skönhet är en släkthistoria. Tre generationer kvinnor där särskilt författarens mor, Marie, (som i verkligheten hette Doris) lyfts fram. Hon tillhörde en generation osedda kvinnor som hoppades mycket av livet men blev besvikna. Marie fick två döttrar varav den ena fick namnet Merete och det är författaren själv. Romanen bygger på berättelser ur den egna släktens historia, men den enda som behållit sitt verkliga namn är Merete. Föräldrarna har ännu inte läst boken och det bävar hon lite för. Mycket av det hon berättar har hon snappat upp i köket där hon satt liten och tyst i en vrå, glömd av de vuxna. Folkets skönhet uttrycker det som inte blev sagt; det som förtegs. Det är Marie en följer; hennes mor hemmafrun Martha, hennes far, takläggaren Carl och alla de många syskonen. De bor på en gård i Österskov på Langeland. Familjen är fattig och smockan hänger ständigt i luften. Far slår mest och han slår även mor, som i sin tur ger barnen örfilar. Smekningar är det ont om. Det är något man skäms för. Marie får ta arbete innan hon är konfirmerad och sedan flyttar hon hemifrån, vilket hon upplever som en lättnad. 18 år gammal gifter hon sig med den snygge, snälle Otto som studerar till ingenjör. Men Marie tappar med tiden lite av sin livsglädje. Klassresan är inte tillräcklig. Hon skulle vilja något annat och mer. Otto dyrkar fortfarande marken där hon går, och är ledsen för att Marie inte är glad. Några vänner från uppväxten hänger fortfarande med. Syskonen Kaj och Valdemar och deras fruar tillhör också umgänget. Men Marie finner inga vänner bland de andra fruarna i enfamiljshusen i förorten till Köpenhamn dit familjen flyttat. De blev som en slags invandrare i staden. Merete Pryds Helle säger att hennes roman är ett bidrag till nutidshistorien och kan ses som bakgrund till det som händer i Danmark nu. Det var viktigt för de outbildade föräldrarna att låta sina barn få höga utbildningar. Detta kom att fjärma dem från varandra. Författaren säger att hennes föräldrar har fått stå ut med mycket från hennes sida. Hon gjorde inte alls som de tänkt sig. Under en tid hade hon en kvinnlig partner, hon reste omkring mycket och bodde några år i Italien. Hon skilde sig ifrån sin man sedan 25 år och hittade omedelbart en man från Iran, nio år yngre än hon själv. Genom att skriva Folkets skönhet har Merete Pryds Helle kommit att förstå både sig själv och sina föräldrar bättre. Jag blev mycket förtjust i den här täta, välskrivna romanen som engagerade från första sidan till den sista. Urban Andersson har översatt. Folkets skönhet är utgiven på Albert Bonniers förlag 2018.
Mia på bloggen Mias bokhörna frågar i sin helgfråga om någon vet hur en ska få barn att läsa. Det är inte lätt att ge något generellt råd eftersom barnens förutsättningar är så olika. Somliga växer upp med böcker och läsande föräldrar i hemmet. Böcker blir något väsentligt i vardagen för dem. Troligen har de läsande föräldrarna också läst högt för sina barn vilket också gör att barnen troligen också kommer att intressera sig för egen läsning och fortsätter att läsa. Säkert kan även andra barn som inte har böcker och läsning med sig hemifrån bli intresserade av läsning på egen hand och där har naturligtvis skolan och lärarna en viktig uppgift. Varför inte läsa gemensamt och tala om det lästa? Små läsecirklar där barnen får välja vad som ska läsas?
Bonusfrågan rör sig om Boardgames. Inget stort intresse i mitt liv. Men Monopol, TP och Scrubble känner jag åtminstone till.
Ännu en regnvädersfilm. En svensk krigsfilm,
En dag ska gry, från 1944 med fina skådespelare som Edvin Adolphson, Hans Strååt, Sture Lagerwall, Hasse Ekman, Olof Widmark, Toivo Pawlo och Elsie Albiin. Den senaste har jag inte hört talas om tidigare. Hon föddes i Helsingborg 1921 och dog i Danmark 2009. Manus skrevs av Hasse Ekman och Sven Stolpe. Sven Stolpe omarbetade manuset till en roman med titeln Sista skottet. Den gavs ut 1943, men efter filmpremiären fick romanen samma namn som filmen. Handlingen tilldrar sig under Finska vinterkriget. Huvudperson är majoren Rolf Dahlman som flytt hemlandet på grund av en olycklig tilldragelse med dödlig utgång. Hans medsoldater har sina misstankar och det har också läkaren Eva Lövgren som till och med funderar på att ange honom, men hon hindras av ett bombanfall. Dessutom känner hon sig attraherad av honom. Major Dahlman är en tillgång för de frivilliga soldaterna och den unga kvinnliga läkaren bryter sakta men säkert ner den sure gamle regementsläkarens motstånd. Kriget är på upphällningen, men det vet ju ingen. Slutet är oväntat. Jag såg gärna den här svartvita filmen som inte kändes särskilt mossig, även om jag log lite när "grabbarna" ropade "tjenare" åt varandra hela tiden.
Johannas deckarhörna: "Idag tänkte jag att vår topp fem skulle fokusera på de där böckerna som
aldrig tycks ta slut. Ibland känns det som att en berättelse kunde ha
kortats med 100 sidor eller mer och att boken förmodligen skulle ha
tjänat på ett sådant ingrepp."
Det tänker jag relativt ofta. Men det är värre att komma ihåg om vilka böcker jag tänkt det.
1. Steglitsan av Donna Tartt.
Kunde gott komprimerats även om den hade sina poänger
2. Rich boy av Carolina Ringskog Ferrada Noli
Boken handlar om tre generationer kvinnor. Generation ett och två delar på halva boken medan den yngsta kvinnan får onödigt mycket utrymme.
3. Finns inte på kartan av Carin Hjulström
Ung journalist lär sig om landsbygden. För lite substans för 308 sidor
 |
| Norstedts |
4. Precis som att börja om av Ninni Holmqvist
En 517 sidor lång - och bra - roman om en familj och en barn - och från 60 och 70 - talen. Lugnt och enkelt om vardagen men kunde komprimerats.
5. Berättelsen om Pi av Yann Martel
Kanske lite fel att ta med den här romanen men eftersom jag tyckte att den
var så tråkig tycker jag att den kunde varit kortare. Filmen roade mig inte
heller.
Lyran: "Dags att återuppta Tematrion efter sommarlovet. Denna vecka är temat
lila. Ni kan välja att tolka det bokstavligt genom att välja böcker med
lila omslag eller ordet lila i titeln, eller så kan ni göra mer
långsökta associationer. Bara ni förklarar hur ni tänkte. Berätta således om tre bra böcker på temat LILA!"
1. Lila av Marilynne Robinson.
Lila är ett
oälskat föräldralöst barn som kidnappas av den hemlösa, kringströvande
kvinnan Doll, som inte orkar se hur Lila vansköts. Hon blir Lilas
trygghet och lär henne en del om livets väsentligheter som till exempel
att läsa och skriva.
2. Min fantastiska väninna av Elena Ferrante
Elena Greco och Lila Cerullo är väninnor och klasskamrater i Elena Ferrantes Neapel - kvartett. Lilas
föräldrar är tycker inte att hon behöver studera vidare. Flickorna
lever i en patriarkal verklighet. Deras kvarter är laglöst land. Ett par
rika familjer styr. Elena påbörjar en klassresa med sina studier och
Lila skaffar sig inflytande på annat sätt.
3. Gredelins längtan av
Kaj Attorps.
Under en utflykt från Lillköping till Storköping förför
farbror Blå tant Gredelin. De måste sedan hålla sin relation väldigt
hemlig för i Lillköping skvallras det mycket. Kaj Attorps ställer över
huvud taget till en väldig oreda i Beskows småborgerliga välordnade
värld.
Efter att under sommaren ha besökt den fina utställningen Bloomsbury Spirit på Artipelag passade det bra att se filmen Carrington idag eftersom det nu regnar ihållande och är ganska kallt. Direkt från 30 + graders värme till brasa. Grundaren till konsthallen Artipelag debuterade förresten som Sommar - värd i år. Björn Jakobson, 84, grundaren till Babybjörn, hade sitt Sommar måndagen den 6 augusti.Lytton Strachey, homosexuell historiker och essäist, och konstnären Dora Carrington tillhörde Bloomsburygruppen och filmen Carrington baseras på Michael Holroyds biografi Lytton Strachey. Dora Carrington spelas av Emma Thompson och Lytton Strachey av Jonathan Pryce. Dora Carrington var hela sitt liv djupt och hopplöst förälskad i Lytton Strachey som vämjdes vid kvinnokroppen. Men han var mycket fäst vid henne och de bodde tillsammans på landet. De var verkligen tvillingsjälar. Hon gifte sig och hade älskare; han hade sina förbindelser men de fanns alltid där för varandra. Det är en rörande historia och jag tror att filmen följer Carringtons verkliga liv tätt i spåren. Allt som allt en intressant och engagerande regnvädersfilm.
Astrid Terese på den norska bokbloggen. Betraktninger håller i läsutmaningen En smakebit på søndag. Vi bjuder varandra på smakbitar utav det vi just läser. Utan att avslöja något, förstås.
"Inget av Isak finns kvar i kroppen. Nu när hjärtat har slagit slut på liv, nu efter att blodet har tagit en sista genväg i hans armar och ben, nu är bara kroppen där.
I det tunna återskenet från den enda fungerande billyktan ser jag hans armar korsade över instrumentbrädan och den runda axeln och sidan av halsen. Kroppen som jag känner utan och innan, varje rynka, smak och rörelse. Hur hans rygg luktar. Jag kan beskriva skiftningarna i ögonens nyanser eller i detalj säga hur nagelbanden rundar sig i de små smilformerna.
Men jag tittar inte närmare. Vågar inte annat än se rakt fram: där är vindrutan, de hundratals sprickorna som strålar ut ifrån hålet, den veckade plåten. Jag tittar ner på mina händer. På de smala fingrarna, på knogarna och benen under huden. Och nedanför, vid mina fötter, mitt i mörkret: små blänk. Mynt på golvet, på sätet. instrumentbrädan och i askfatet. Instuckna under golvmattans hörnflik glimmar det svagt. Jag plockar upp ett och vänder på det. Jag lägger det i handflatan, drar tummen över etsningarna och relieferna, känner på de små bokstäverna och sätter nageln i räfflorna på myntets kant. Jag tittar och tittar. De är riktiga, de finns där. Det hände."
Från sidan 11 i Hjärtat är bara en muskel av Kristofer Ahlström, Månpocket 2018. Fler smakebitar HÄR
Vargnatts bokylla fortsätter sin klassikerutmaning under andra halvåret av 2018 har jag just upptäckt.
Jag hänger så klart på och jag har en plan...
Juli: Anna Karenina av Leo Tolstoy
Augusti: Den gula tapeten av Charlotte Gilman Perkins
September: Gruppen av Mary McCarthy
Oktober: Vårsnö av Yukio Mishima
November: Berättelsen om Genji av Murasaki Shikibu
December: ?
Med reservation för eventuella ändringar.
Monique och Maurice har varit gifta i tjugo år. Lyckligt, tror Monique, och blir helt förkrossad när Maurice berättar att han träffar en annan kvinna, Noëllie, sedan ett år tillbaka. För Monique har Maurice och de två flickorna varit hela livet. Flickorna är vuxna och utflyttade och Monique har friheten att fördriva sina dagar med att träffa väninnor, gå på bio och muséer. Hon behöver inte arbeta och vill inte heller. Väninnorna har det ungefär som hon. I sin nöd rådfrågar hon nu dem alla. Det visar sig att de flesta känt till Maurice älskarinna. Några av dem säger åt Monique att ta det lugnt och vänta ut förhållandet. Men Monique känner på sig att detta inte är något tillfälligt litet vänsterprassel. Maurice och Monique grälar och det sägs saker som sedan är omöjliga att släta över och glömma. Maurice skriker åt henne att han slutat älska henne för länge sedan. Han tar tillbaka, men en tror honom knappt. Monique tappar orienteringen totalt; hon blir oförmögen att tänka på något annat än sin egen olycka och. En kan misstänka att Simone de Beauvoir vet vad hon talar om. En känner Moniques förtvivlan, bitterhet och gränslösa sorg. Nedtrappningen mot ett psykiskt sammanbrott skildras med plågsam psykologisk klarsyn. Romanen är utformad som en dagbok. Monique är öppenhjärtig och skonar på inget sätt sig själv heller. Den brutna kvinnan är en hjärtslitande roman skriven 1967 på ett klart och rent språk. Översättningen är gjord av Kristoffer Leandoer; ellerströms förlag 2018.
Nu är Helgfrågan tillbaka på allvar efter den alternativa tiden. Mia undrar hur det gått med läsningen i sommar och hur sommaren varit i största allmänhet. Egentligen är huvudfrågan om det finns böcker som inte lämpar sig för inläsning. För oss som hellre vill hålla i en bok är ju frågan inte så lätt att besvara. Men jag vet i alla fall att en viss sorts sparsmakade böcker skulle jag inte vilja att någon annan skulle tolka åt mig.
Läsningen har gått förvånansvärt bra i sommar. Om jag bara räknar juli och fram till och med dagens datum så har jag läst 10 romaner, 1 biografi och 1 novell. Dessutom har jag skött mina utmaningar något så när. VM - spaningen som enligt O anordnade var jättekul. En lärde sig massor och jag kom på att jag vill åka till Marocko. De absolut bästa romanerna bland dessa är Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò, Dödstvätterskan av Sara Omar och Den brutna kvinnan av Simone de Beauvoir (skriver om den imorgon). Och så har jag läst - noga - halva Anna Karenina också.
Hur sommaren har varit? Svar: Varm. Även i stugan vid havet. Men så många havsbad det blivit för badkrukan! Idag är första "normala" dagen med behaglig värme. Enligt professorn i miljövetenskap, Johan Rockström, har vi flera liknande somrar att vänta. Undrar vad vi kan göra åt det?
Kurdisk - danska Sara Omar har skrivit en skakande och berörande bok med titeln Dödstvätterskan. Sara Omar kommer ifrån Kurdistan och hennes roman bygger på egna och andra kvinnors upplevelser. Flickan Frmesk är den röda tråden i berättelsen. Hennes mor, Kubar, har tvingats gifta sig med den omänskligt våldsamme Anwar, som inte behandlar henne som en människa. När hon då föder en späd liten flicka åt honom med en vit tofs på huvudet blir han rasande och vill helst göra sig av med flickan. Mormor Gawhar är en klok kvinna och tar hand om dotterdottern. Det är hon som är dödstvätterskan och egentligen anses hon som oren, men hon är orädd och skäms inte för det hon gör. Hennes man, Darwésh, är en storväxt man som är rättrådig och imponerande och stöttar sin hustru i alla väder. Han står på hustruns och kvinnornas sida och är något av en feminist. Han är zoroastrier men kommer väl överens med Gahwar som är djupt troende muslim. De står för det mänskliga, empatiska och toleranta i romanen. Kubar har en häxa, Bahar, till svärmor. Hon är ondskan personifierad och vill snarast omskära Frmesk. Kvinnor dödas och lemlästas för otrohet - verklig eller inbillad - och för vad annat som helst. En kvinna är som en åker och får beträdas när och hur som helst. Kvinnan har ingen rätt över huvud taget. Hon står långt under mannen och ska lyda blint. Det finns många grymma scener i Dödstvätterskan. Berättelsen är delad i kapitel som tilldrar sig i Zuma, Kurdistan i slutet av 1980 - talet varvat med händelser som tilldrar sig på Skejby Hospital i Danmark 2016. Där har Frmesk hamnat, stympad till kropp och själv. Hon lider av posttraumatiskt stressyndrom; har feber, drömmer mardrömmar och blir vettskrämd när hon förstår att hennes far listat ut var hon befinner sig och har kommit för att träffa henne. "Vår ära är kränkt," säger han. Frmesk representerar både kvinnor och barn som männen med stöd av islam, hederskultur och tradition behandlar efter eget gottfinnande. Frmesk är av den välgrundade uppfattningen att hon inte kan lita på någon. Inte ens imamen. Frmesk säger att orden är det enda hon har kvar. Det är de som hjälpt henne att överleva och utan dem är hon ingenting. Dödstvätterskan är en mycket stark roman som dröjer sig kvar långt sedan en slagit igen boken. Dödstvätterskan är en sådan bok som en vill att många, många ska läsa. Jag skulle gärna se en uppföljare.
Johanna på bloggen Johannas deckarhörna är tillbaka med Veckans topplista efter sommaruppehållet. Kul, tycker jag. Första uppgiften gäller Årets bok 2018 och vilka fem titlar vi har läst eller vilka fem vi skulle vilja läsa. Jag får nog göra något mellanting. Jag har läst :
Stanna hos mig av Ayòbámi Adébáyò, den absolut bästa av dem. Jag håller med Johanna om att Flynn, Kvinnan i fönstret egentligen inte hör hemma på den här listan. Nina Lykke Nej och åter nej kommer på plats nr två.
 |
| Piratförlaget |
Nej och åter nej av Nina LykkeKvinnan i fönstret
Tre titlar som jag tänker läsa är 1793 av Niklas Natt och Dag
Annabelle av Lina Bengtsdotter
Den lilla bokhandeln runt hörnet av Jenny Colgan
Vassa föremål är Gillian Flynns bästa bok enligt min mening. Det är också hennes debutbok. Jag har läst tidigare och nu sett en del av HBO - serien och läst om resten. Den första svenska utgåvan, Vass egg, i översättning av Maud Steen på Jentas förlag kom 2006. 2014 kom en nyöversättning av Rebecca Alsberg på Modernista förlag med titeln Vassa föremål. Den trasiga journalisten Camille Preaker återvänder till sin hemstad Wind Gap i Missouri för att rapportera om ett par nyligen begångna flickmord för sin tidning Chicago Daily Post. Hon har inte haft kontakt med familjen på länge, men hon tänker sig ändå att hon ska kunna bo hos föräldrarna. Hennes mor från helvetet, Adora, är en djupt störd kvinna som styr sin omgivning med järnhand. Camille har aldrig varit hennes favorit. Adora lever i minnet av en död dotter och hon behandlar sin yngsta, Amma, som en liten flicka trots att hon är tonåring - en mycket avancerad sådan. Men det vet inte mamma; eller vill inte veta. Den lilla staden har stelnat i sina former. Alla känner alla; många av hemmafruarna är alkoholiserade. Camille förfäras. Hon är själv en sårad människa. De yttre ärren vittnar om stark inre smärta. Alkoholen är dessvärre hennes tröst i många lägen. Det är en mörk roman full av komplicerade människor. Jag tycker att dramatiseringen väl fångat in stämningen i boken. Jag fick fylla i med att läsa om det jag inte hann se medan jag hade tillgång till HBO. Omläsningen gjorde mig inte heller besviken. Vassa föremål är en psykologisk thriller av bästa slag.
"Två kvinnor stretade fram. Den ena med stålsatt vilja. Den andra krum i varenda led och flåsande som ett litet kräldjur med bindel för ögonen och en osynlig boja runt halsen. Hon hade ett blått mönster tatuerat på hakan. Hennes ögon var små och hade nästan givit vika för stormen och all sand som blåste upp. "Vi närmar oss", ropade den sneda munnen. "Jag säger dig, det var likadant när ungen föddes. Ett outhärdligt väder. Den flickan är förbannad från topp till tå. Det såg jag från första ögonblicket. Jag kan se sådant. Folk vet det. Hennes ögon ... och så det kala huvudet med den vita tofsen. Det barnet osar olycka. " Bahra fnös för sig själv och kände sanden riva i näsan. Mahsum höll krampaktigt tag i en gammal handduk som användes för att svepa in ett par rostfläckiga rakblad och en handfull vassa glasskärvor. Det var hennes levebröd som gömdes därinne. Det var allt som betydde något för henne. Vad Bahra tyckte om flickan var henne fullkomligt likgiltigt, men hon kunde i alla fall få en bra historia att berätta när det skulle drickas te med grannkvinnorna. "
Från sidan 96 i Dödstvätterskan av Sara Omar. Bokförlaget Polaris. Översättare: Leo Gefvert.
Den nyfödda flickan är sondotter till Bahra med den sneda munnen.
Läsutmaningen En smakebit på søndag handhas av Astrid Terese på den norska bokbloggen Betraktninger. No spoilers! är den enda regeln. Fler smakebitar HÄR.
