I nobelpristagaren Pär Lagerkvists småländska hem fanns det inga böcker utöver Bibeln, psalmboken och postillan. Men religionen och tron var inget självklart för honom. Han beskriver sig som andlig men inte religiös. I romanen Barabbas skildrar han nutidsmänniskans rotlösa sökande efter en tro. Barabbas är en förbrytare. Han är hård och kärlekslös och tar gärna till våld. När han och Jesus ska korsfästas väljer folket att släppa Barabbas. Han känner en märklig dragning till Jesus i hela sitt återstående liv. Han tänker att han vill tro, men det går inte riktigt. På Cypern i koppargruvorna länkas han samman med en man som plötsligt faller till marken och ber. De ber tillsammans. Men på direkt tillfrågan om han är en kristen svarar Barabbas nej. Hans slavbroder blir korsfäst, men Barabbas klara sig återigen. Den harmynta kvinnan, som Barabbas våldfört sig på en gång, blir stenad. Barabbas hugger ihjäl den som kastar första stenen och smyger tillbaka på kvällen för att begrava kvinnan. I Rom beslutar sig Barabbas slutligen för att ställa sig på de kristnas sida, men misslyckas totalt. Barabbas har inte haft några föräldrar eller någon annan människa som månat om honom. Han kommer att för alltid stå utanför samhället. En känner sorg för den här ensamma personen som så gärna skulle vilja höra till någonstans. Lagerkvists språk är enkelt; ibland direkt naivt. Det är enkla människor som befolkar hans roman. Barabbas är Lagerkvists mest översatta roman. En förstår att den betyder mycket för många människor.
I sin lyrik har Lagerkvist en annan approach till ämnet och är mera expressiv.
Barabbas kom ut 1950. Lagerkvist fick Nobelpriset i litteratur 1951.
Redan 1940 hade han kommit in i Svenska Akademien på stol nr 8 efter den
beundrade läromästaren Verner von Heidenstam.
(såg en tråkig svar
SvaraRaderasvartvit film från 50-talet)
SvaraRaderadu borde nog se om den, tror jag. en hinner ändra uppfattning på 50 - 60 år
Radera