Knackningar

Molly är pensionär. Det är trist. Särskilt som bästa väninnan Judith är död och Molly har fått flytta till en billig, tråkig lägenhet i utkanten av staden. Slut mad danserna och männen som bjöd på drinkar.
En ung flicka vaknar upp i ett mörkt rum klätt med skumplast. Hon vet inte alls hur hon kommit dit, men hon minns att hon heter Sara. Så småningom kommer hon ihåg hon hur hon lockats till Sverige av Sebastian och Grace under förespegling att hon skulle få träffa chefen för ett skivbolag. Men naturligtvis rörde sig om helt andra saker. Sara lyckades fly, men råkade ur askan i elden. Så är upptakten till Johan Theorins Novellix - novell Knackningar. Han låter Molly och Sara berätta växelvis; precis lagom mycket för att hela tiden öka på spänningen på båda hållen. Sara lyckas treva sig fram till ett hörn i rummet där hon hittar en liten springa och så småningom lyckas klämma ut sin hand. Och så börjar hon knacka. Molly hör de där knackningarna. Hon ringer polisen, som avfärdar henne som kontaktsökande och uppmanar henne att tala med grannarna. Det gör hon, men de tre männen håller henne för lite knäpp. Molly hör plötsligt att knackningarna är ett nödrop, ett SOS. Det är nu jag börjar bli nervös för slutet, men Johan Theorin får till en elegant upplösning i ett läge som verkar förtvivlat. 
Den här novellen passar in på en svensk författare 5. Utgiven 2017